November

- Hur är det, frågar jag kollegan på jobbet.
- Jo, alltså egentligen är allt bra det är bara det att november och jag inte är kompisar.
Har november några kompisar?
Novembers mörker, gråa toner, stråk av vemod, bleka konturer, trötta kvällar. Då sitter jag i soffan och känner sparkarna, buffarna, lillasysters närvaro i magen. Alvas mjuka armar om min hals och mannens smekningar över armen. Novembers grå fingrar når aldrig fram till mitt hjärta. För det känner jag tacksamhet.

Ständigt fascinerad

Jag är ständigt fascinerad över dotterns upptäckter i livet. På eftermiddagen sitter Alva och tittar på Pippi på rymmen från Youtube. När skärmen då och då övergår till energisparläge och mörknar sträcker hon sig vant fram och petar på musplattan på datorn. Vips är bilden tillbaka på skärmen igen. Hon är två år och fattar hur en dator funkar.

En mumsig helg

Trots sviter från influensavaccinationen i torsdags sitter jag söndag kväll och ser tillbaka på en mysig och mumsig helg. På lördagen hade vi vänner över på en boeuf bourguignon som puttrat hela dagen på spisen. Idag firade vi farsdag med andra vänner smaskandes på en chokladtårta jag svängt ihop på morgonen.

Pust på Junibacken

- Ska vi åka till Junibacken?
Det är söndag morgon. Mannen tittar upp från tidningen.
- Är det inte väldigt mycket folk där?
- Inte om vi åker på eftermiddagen. Alla är där på förmiddagen.
Påstår jag.

Klockan halv fyra sitter mannen och jag bleka och utmattade och tittar på dottern som försöker tränga sig fram mellan horder av barn. Överallt trängs lika utmattade föräldrar, inte sällan grälande sins emellan. Till råga på allt har Alva hoppat över sin tupplur efter lunch vilket resulterar i gråtattacker för minsta motgång. Däremellan är hon minst sagt speedad och rusar omkring med sin mamma eller pappa hack i häl.

På hemvägen somnar dottern i bilen. Klockan är fem. Hon sover till kvart över fem morgonen därpå. Mannen och jag har fortfarande inte återhämtat oss.

Mysig lördag

Promenad till parkleken i Rålis. Alva cyklar trehjuling och åker rutschkana. Vi grillar korv. Dottern somnar i vagnen på vägen hem. Mannen bakar scones. Vi äter dem med en kopp te framför en film medan Alva sover. Det är en mysig lördag.

Jaha

Vi sitter vid matbordet.
- Pappa är stark, säger Alva plötsligt.
- Mamma är också stark, eller hur? försöker jag.
Dottern tittar fundersamt på mig.
- Nä, pappa stark!

Jaha.

Ingen VAB-dag i höst

Hösten har gått utan en enda VAB-dag. Ibland är det förstås host och snor hos vår tvååring, men då konstaterar Alva lugnt:
- Mamma, jag bara hostar lite.

En weekend på Yxtaholm

Vi kör sakta fram genom allén som kantas av träd som sprakar i gult och orange. Längst ute på udden ligger det vita sjuttonhundratalsslott där mannen och jag ska tillbringa helgen. Bara du och jag. Ett dygn senare lämnar vi Yxtaholm med själar och hjärtan som fått vila från vardagens bestyr. Vi har gått hand i hand genom ägorna. Beundrat smäckra araber som sträcker sina nyfikna halsar mot oss. Vi har druckit afternoontea i spröda koppar med utsikt över Yxtasjön. Legat utsträckta på bolster i vårt vackra slottsrum djupt försjunkna i varsinn bok. Ätit hummer och hjort i skenet av levande ljus. Sovit ostörda och länge och vaknat till morgondiset utanför fönstret. Njutit av långfrukost under kärleksfull tystnad och tidningsläsande. Bara varit.

Anpassningsbara barn

En kväll av hysterisk gråt var allt vi behövde stå ut med. De påföljande kvällarna har mannen fått lägga dottern utan minsta tår. Sannerligen är barn anpassningsbara.

Att ta tillbaka kontrollen

Mannen och jag har turats om att lägga Alva ungefär varannan kväll. Det fungerar utmärkt till strax efter sommaren då dottern börjar kräva att jag ska lägga henne. Sakta rättar vi in oss efter Alvas vilja. Tillslut nattar jag henne alla kvällar förutom när jag är borta. Plötsligt en fredag för några veckor sedan kräver dottern att få somna på soffan. Vi låter henne göra det. Det tar bara helgen sen är kraven att mamma ska lägga och att läggningen ska ske i soffan. Vi inser att vi hamnat i en situation vi inte alls är nöjda med där vi låter vår lilla tvååring sätta reglerna hemma. Försöken att ändra rutinerna möts med hysterisk, hjärtskärande gråt. Famlande letar vi på nätet efter råd. Vi hittar följande råd till en annan familj i samma situation. Det kommer från barnpsykologen Malin Alfvén:

Att skrika och bli arg, som er dotter gör, är inte farligt, varken i stunden  eller för framtiden. Men att låta ett barn i hennes ålder ta över i familjen, det är att överge barnet.

Vi bestämmer oss för att återta kontrollen över läggningsrutinerna. Med följden att jag nu i en halvtimme suttit med mitt ömmande mammahjärta i knät och lyssnat på hur dottern hysteriskt gråtande, hulkande skriker inifrån sitt rum: Mamma sova mig! Maaaaaaaaaamma sova mig! Mamma sova mig! Hon upprepar det säkert femti gånger. Jag vet att mannen stålsätter sig därinne. Och jag stålsätter mig i soffan. Den här stormen måste vi rida ut.