Charmiga stunder

Idag har jag fått uppleva två ljuvligt charmiga stunder med dottern:

Vi är på väg hem från dagis. Alva rabblar:
- Mamma heter Malin, pappa heter Torkel, Alva heter Berglund.
Jag tänker att jag ska försöka förklara det här med för- och efternamn för min tvååring.
- Hjärtat, du heter ju Alva, mamma heter Malin, pappa heter Torkel och i efternamn heter vi Berglund allihop.
Dottern tittar misstänksamt på mig.
- Näääääää, Alva heter Berglund.
- Å mamma och pappa heter också Berglund.
Fundersam uppsyn. Sedan kommer det prövande.
- Mamma heter Berglund. Pappa heter Berglund. Alva heter Berglund.
Kort tystnad. Sedan konstaterar hon:
- Det var lite konstigt.

Senare på kvällen. Det är dags för dottern att sova och det är mannens läggkväll. Jag försöker säga godnatt men Alva har fullt upp med att pyssla med sina leksaker och ignorerar mina försök att kramas. Till slut ger jag upp.
- God natt älskling! säger jag och börjar gå ut ur dotterns rum. Då kommer det bestämt innifrån rummet:
- Mamma! Kom tillbaka! Vi måste kramas!

Inte mammas gubbe!

På lördagen ska mannen och jag på femtiårskalas. En fest vi båda sett fram emot länge. Några dagar före kalaset ringer min väninna som ska vara barnvakt. Hon berättar att det blivit problem med barnvaktsplanen eftersom hennes mans mammas man har flyttat sitt 75-årskalas till den här lördagen. Vi hittar en lösning som innebär att min snälla väninna smiter tidigare från sitt kalas och kommer till oss istället för att vi lämnar dottern hos henne. Vi sitter och äter middag när jag berättar för mannen om de ändrade planerna.
- Jo, J:s mans mammas gubbe Olle har 75-årskalas…
Jag blir av bruten av Alva som tittar strängt på mig.
- Mammas gubbe heter INTE Olle!

Jätteprinsessa

Magen växer och jag med. Börjar känna mig klumpig och bolliknande. Inte gör det saken bättre när dottern och jag läser När prinsessor tar semester och Alva glatt pekar på jätteprinsessan uppe i högra hörnet:
- Det är mamma!

Bilden är lånad från prinsessor.nu

Puss lillasyster!

- Alva titta lillasyster!
Dottern kikar in i min navel. Sen pussar hon och klappar magen.
- Alva få lillasyster! säger hon glatt. Och pussar magen ännu mer. En försmak av syskonkärlek.

På dagis

Jag har skrivit om Alvas fantastiska dagis förut. Det värmer i mitt mammahjärta när jag ser hur ivrig dottern är att komma iväg till dagis på morgonen, hur mycket nya färdigheter och kunskaper hon tar med sig hem, hur hennes kompisar står och ropar Alva! när jag lämnar, hur otroligt fina pedagogerna är med barnen och hur roligt de verkar ha.

Varje fredag får vi föräldrar ett veckobrev där huvudansvarig pedagog skriver om veckan som gått illustrerat med foton på barnens aktiviteter. Pedagogerna är angelägna om att barnen ska vara ute så mycket som möjligt och nu har de köpt in sovsäckar för att barnen ska kunna sova ute trots att det börjar bli kallt. Mitt hjärta höll på att explodera när jag fick syn på denna bild på dottern och hennes kompis V.

Andningspaus

Min kalender har sett ut som en flugpapper de senaste månaderna. Möte på möte och massor av jobb. Det är roligt men har inte lämnat mycket utrymme för att hämta andan. Hem efter jobbet och uppbåda nya energi till dottern som vill leka och mysa. Helst vill jag bara ligga på soffan.

Perioder kan jag tänka mig ett sånt här tempo men jag tänker inte i längre perioder arbeta på ett sätt som gör att jag knappt har energi över för mina barn. Nu väntar snart julledighet och sedan lång mammaledighet. Och just idag fick jag en oväntad andningspaus. Det går magsjuka på dotterns dagis, den drabbade mig i natt. Jag får ställa in fem möten. Men jag tänker, att ska jag nu ändå kräkas och ligga och må illa kan jag ju åtminstone se till att den här dagen blir en mental andningspaus.

November

- Hur är det, frågar jag kollegan på jobbet.
- Jo, alltså egentligen är allt bra det är bara det att november och jag inte är kompisar.
Har november några kompisar?
Novembers mörker, gråa toner, stråk av vemod, bleka konturer, trötta kvällar. Då sitter jag i soffan och känner sparkarna, buffarna, lillasysters närvaro i magen. Alvas mjuka armar om min hals och mannens smekningar över armen. Novembers grå fingrar når aldrig fram till mitt hjärta. För det känner jag tacksamhet.

Ständigt fascinerad

Jag är ständigt fascinerad över dotterns upptäckter i livet. På eftermiddagen sitter Alva och tittar på Pippi på rymmen från Youtube. När skärmen då och då övergår till energisparläge och mörknar sträcker hon sig vant fram och petar på musplattan på datorn. Vips är bilden tillbaka på skärmen igen. Hon är två år och fattar hur en dator funkar.

En mumsig helg

Trots sviter från influensavaccinationen i torsdags sitter jag söndag kväll och ser tillbaka på en mysig och mumsig helg. På lördagen hade vi vänner över på en boeuf bourguignon som puttrat hela dagen på spisen. Idag firade vi farsdag med andra vänner smaskandes på en chokladtårta jag svängt ihop på morgonen.

Pust på Junibacken

- Ska vi åka till Junibacken?
Det är söndag morgon. Mannen tittar upp från tidningen.
- Är det inte väldigt mycket folk där?
- Inte om vi åker på eftermiddagen. Alla är där på förmiddagen.
Påstår jag.

Klockan halv fyra sitter mannen och jag bleka och utmattade och tittar på dottern som försöker tränga sig fram mellan horder av barn. Överallt trängs lika utmattade föräldrar, inte sällan grälande sins emellan. Till råga på allt har Alva hoppat över sin tupplur efter lunch vilket resulterar i gråtattacker för minsta motgång. Däremellan är hon minst sagt speedad och rusar omkring med sin mamma eller pappa hack i häl.

På hemvägen somnar dottern i bilen. Klockan är fem. Hon sover till kvart över fem morgonen därpå. Mannen och jag har fortfarande inte återhämtat oss.