Ultraljudet

I februari går vi på ultraljud. Stela med svettiga handflator sitter vi bredvid varandra i väntrummet. Nervositeten kletar.

När mina föräldrar var nygifta hände det att mamma gick ut och letade efter pappa i vägrenen. Han var en halvtimme sen från jobbet och mamma var helt säker på att en fruktansvärd olycka hänt. Jag har ärvt min mors livliga fantasi. På gott och ont.  

Det är ganska många tankar som hinner fladdra förbi under de tio minuter vi väntar. Otäcka tankar om vad vi ska få se därinne. Jag blir stelare och stelare. Svetten klibbar under armarna. Han som ska bli pappa tar min hand. Soffan vi sitter i är ärtgrön och väggarna vita. Så öppnas dörren till rummet där vi ska få se vårt barn.

- Jag tror att barnet kanske trillat ut, slipper det ur mig.
Barnmorskan tittar lite oroligt på mig.
- Varför då, har du haft mycket blödningar?
- Nej, inga blödningar alls.
- Men varför tror du att bebisen trillat ut? säger barnmorskan förvånat.

För att det är väldigt overkligt att det ligger en ny liten människa där i magen.

Så plötsligt är det där på en suddig svartvit bild. Vårt barn. Med tio fingrar, tio tår och ett vackert bultande litet hjärta. Det snörper i bröstet. Bebisen är kvar. Den ligger där alldeles verklig och sprattlar med sina små ben. Han som ska bli pappa och jag ser på varandra. Vi ska bli föräldrar!

Pride – in the name of love

Idag börjar Pridefestivalen. En manifestation för en grupps rättigheter att ha sex med och älska vem de vill. Det där är något som alltid förbryllat mig. Varför lägger människor värdefull energi på att ha synpunkter på vem någon annan ligger med eller är kär i? Det finns så många frågor att engagera sig i. Och så läggs energi på att protestera mot det enda som kan göra vår värld bättre: Kärlek! Obegripligt.

Till mitt barn som snart ska vila i min famn: Din kropp är din att ge till vem du vill. Ditt hjärta är ditt att ge till vem du vill. Om det behövs kommer jag att kämpa till sista andetaget för den rättigheten.

Lilla videunge

Idag är det din dag men än verkar du vilja dröja i magen. Jag är så nyfiken nu. Jag tror du kommer att ha massor av mjukt hår. Som sammet när jag stryker fingrarna över. Lilla videunge. Vem är du? Vem ska du bli?

Som Emma Hamberg uttryckte det så fint i dedikationen till en av sina böcker: Må du alltid följa ditt eget vackra hjärta.

Mitt möte med Gudrun

Vi gör studiebesök på BB Stockholm. Det känns skönt med platsgaranti när alla tidningar skriver om bristen på barnmorskor så här mitt i sommaren.

- Det är hon, väser jag till han som ska bli pappa.
Som kan konstatera att personen som slagit sig ner på förlossningssängen är en hon. Men det är uppenbart att han som ska bli pappa inte kan precisera exakt vilken hon jag avser.
- Det är ju Gudrun!
Gudrun Abascal. Barnmorskornas barnmorska. Mamma till och chef för BB Stockholm. Författare till flera böcker om födande.

Jag har ett traumatiskt förflutet när det gäller att tilltala personer jag beundrar. I början av nittitalet var min stora idol Jonas Gardell. Jag hade läst alla hans böcker. I gymnasiet skrev jag mitt examensarbete om honom. När jag som reporter för studenttidningen på högskolan fick möjlighet att intervjua honom  var lyckan total. Jonas skulle ha premiär med en ny show i staden där jag gick och läste. Nu satt han på scenkanten med fötterna dinglande och tittade ut över oss mer eller mindre professionella journalister som blivit placerade i salongen. Jag var verkligen skitnervös. Så blir det min tur att fråga. Jag hade försökt tänka ut en fråga som skulle vara intressant och smart.

- Hur har din homosexualitet påverkat ditt författarskap?
Ja ja ja. Jag inser i efterhand att Jonas Gardell måste ha fått frågan en miljon gånger. Men då tyckte jag att den var briljant. Det tyckte inte Jonas Gardell. Han ger mig ett avmätt ögonkast.
- Det är kul att suga kuk. Nästa fråga.
Förintelse.

Nu sitter jag här framför Gudrun och känner att något måste jag fråga. En liten kontakt vill jag skapa. Så jag räcker upp handen.
- Jobbar du fortfarande som barnmorska?
Så fort jag ställt frågan känner jag mig som Baby i Dirty Dancing när hon ska tilltala den läckra dansaren Johnny för första gången. I carried a watermelon.

Men Gudrun är vänligheten själv. Hon ler. Hon svarar på ett sätt som gör det uppenbart att hon inte alls tycker frågan är dum. Tycker hon det märks det inte. Jo. Visst jobbar hon fortfarande som barnmorska. Hon kan inte låta bli för det är det mest fantastiska som finns, att vara med och möta en ny liten människa.

Vänliga, vänliga Gudrun. Screw Jonas Gardell. Från och med nu ska jag bara ha snälla idoler. Som Gudrun.

Barnbutiksbiträdet from hell

Vi åker till den stora babyaffären utanför stan. Vi ska hyra en barnstol till vår bebis. Fast det heter inte barnstol har vi lärt oss, det heter babyskydd.

- Jo, vi tänkte hyra barnsto… eller jag menar babyskydd och skulle behöva lite hjälp.
Butiksbiträdet tittar långsamt upp på oss.
- Jag kan ingenting om babyskydd.
- Nähä, säger jag förvirrat och tittar på hennes kläder som är märkta med den stora barnbutikens namn.
Tystnad.
Försiktigt försöker jag igen.
- Du kanske har en kollega som kan något om barnskydd?
- Ni får fråga i kassan.

Vi går till kassan.
- Vi tänkte hyra ett babyskydd.
- Hyra ett babyskydd?!
- Ja, säger han som ska bli pappa osäkert.
Damen i kassan tittar strängt på den blivande fadern.
- Jag skulle då aldrig sätta min baby i ett hyrt babyskydd. Vi kan ju inte garantera vad de skydden varit med om.
- Men ni hyr ändå ut babyskydd? säger jag lite trevande.
- Ja visst.
Han som ska bli pappa och jag tittar osäkert på varandra.
- Vilken typ av babyskydd hyr ni ut? Vi kanske kan få titta?
- Vi har nästan inget att välja på. Jag vet inte ens om vi har något hemma.
Butiksbiträdets blick talar om att det är lika bra att socialen tar vårt barn direkt. Maken till oansvariga föräldrar! Motvilligt ringer hon till lagret.

- Vi har ett babyskydd kvar för uthyrning.
- Skulle vi kunna få titta på det.
Missnöjesrynkan mellan ögonen djupnar.
- Menar ni att jag ska ta ned skyddet från lagret?
- Ja tack. Om det går bra.
Fnysande vänder hon ryggen åt oss, hämtar babyskyddet och ställer det på disken.
- Jag skulle verkligen köpa ett babyskydd istället. Det kostar ungefär lika mycket. Ett nytt skydd får ni får tolv tretton hundra.

Nu kanske jag inte är ett mattesnille men att hyra kostar enligt uppgift 450 kronor och ett nytt babyskydd kostar alltså minst 1200 kronor enligt butiksbiträdet. Jag lägger fram detta triumfkort och väntar på nästa drag.
- Jo jo, men sen är det ju 1000 kronor i disposition som ni ska ligga ute med. Så då blir det ungefär samma.
- Men de pengarna får vi ju tillbaka, försöker han som ska bli pappa.
- Ja, ni gör ju som ni vill, jag säger bara att jag aldrig skulle sätta min bebis i ett hyrt babyskydd.

Vi kapitulerar. Vi vill verkligen inte vara dåliga föräldrar redan innan bebisen kommit. Det blir ett splitternytt babyskydd från Brio. Butiksbiträdet nickar godkännande och stoppar undan telefonnumret till socialkontoret. När vi går därifrån med vår stor kartong hör vi dialogen med nästa kund.

- Jo, vi tänkte reklamera resebarnsängen vi köpt hos er. Den är sönder.
- Jaha jaha jaha, ni har väl inte monterat sängen rätt förstår jag.

Storleken spelar roll

Jag läser förlossningsberättelser. Eller. Frossar i förlossningsberättelser är nog ett bättre uttryck. Han som ska bli pappa läser också. I urval. Och vi inser snabbt att storleken spelar roll. Riktigt stor roll. Allt handlar om centimetrar.

”Jag var öppen 9 centimeter. Fantastiskt!”
”Jag var bara öppen 3 centimeter. Hur var det möjligt efter all smärta?”
”Jag var helt öppen, 10 centimeter, och hade i princip klarat hela värkarbetet hemma!”
”Jag hade inte öppnat mig en enda centimeter. Vi fick åka hem igen.”

Skalan 0-10 centimeter är det genomgående temat i alla förlossningsberättelser. Han som ska bli pappa är ingenjör och kan konstatera att livet tar sin början i den grundläggande SI-enheten meter.

Målbilden

I maj går vi profylaxkurs. Vi lär oss nördlocken och han som ska bli pappa får nypa mig hårt i benet så att jag får träna på att andas med smärta. Vi får i hemuppgift att tänka ut en målbild som vi ska fokusera på när förlossningen är som tuffast. Han som ska bli pappa läser min målbild, tittar upp och ser lite bekymrad ut.

- Du, om du ska läsa upp den här målbilden på kursen, tror du inte vår bebis ska vara med på ett hörn?

Min målbild: Vi två ensamma på en terass i Toscana med utsikt över det böljande landskapet. Det är sent på kvällen men fortfarande varmt i luften. Vi delar en flaska rödvin och äter parmesanost i bit. Jag är smal igen och har en ljuvlig sommarklänning på mig. Han som ska bli pappa har brunbrända armar och skäggstubb. Ingen bebis eller minsta bebispryl så långt ögat når.

Just det. Bebis! Det som ännu är overkligt trots att det är så livligt där inne i magen. Jag placerar vår bebis på terassen, djupt sovande i sin svinsvindyra barnvagn.

Lugnet före stormen

Vi fikar och promenerar vid Stora skuggan på Djurgården. Molnen hänger regntunga över våra huvuden och vi är nästan ensamma. Vi kryssar mellan randiga snigelhus och plockar vildhallon vid vägkanten. Vid tjärnen upptäcker vi en häger, en sothöna och en knölsvan med en ful ankunge. Benen blir blöta av regnvått gräs.

Så kommer det bara att vara några få dagar till.  Att han som ska bli pappa och jag är ensamma. Den lilla buffar envist där i magen. Ibland går det nästan att greppa den lilla foten. Snart kommer jag! Vårt barn som ska bli lika stjärnögt som sin far.

Stillheten på stigen blir nästan symbolisk. Lugnet före stormen.

Från graviditetstest till tidningsprenumerationer

Den magiska veckan är här. Vecka FÖRTI. Det är den 23 juli och den sista veckan har precis börjat. Jo jag vet att vi minsann ska vara förberedda på att gå över tiden, förstagångsföräldrar och allt. Men det spelar ingen roll. Det är i alla fall vecka 40.

40 veckor. De sista veckorna som vi bara är pojkvänflickvän och inte mammapappabarn. Vad har vi ägnat dem åt?

De första fem ovetandes med kontinentalt rödvinsdrickande till vardagsmiddagen och oskyddat nojsande i sängen. Men med den ständigt närvarande tanken att om några månader så kanske. Vecka sex med att göra tre graviditetstester för att vara helt säkra på att det verkligen var möjligt att bli gravida så där bara direkt. Vecka sju med att fascinerade titta på den lilla pricken på bilden från det vaginala ultraljudet. Det var visst möjligt! Vecka åtta till tretton med att långsamt sippra ut den magiska hemligheten. Först till våra familjer, sedan till vännerna och slutligen till våra arbetsgivare. Vecka fjorton till arton med att försöka känna de där första fisksprittarna i magen och oroa oss för ultaljudet. Efter vecka arton: Boandet!

Först fick vi lära oss det helt nya begreppet: Att boa. Sen satte vi igång. Vi har rivit garderober, rivit väggar, byggt väggar, besökt otaliga byggvaruhus, målat, tapetserat, sytt kuddar och varit på IKEA fler gånger än vad han som ska bli pappa trodde var möjligt ens i sina värsta mardrömmar. Flämtande har vi suttit på golvet i lägenheten och stönat: Nu är det slut på boandet! Sen har vi fortsatt.

Köpt och tvättat bebiskläder, lånat bebiskläder,  sorterat i storlekar, köpt svinsvindyr vagn, köpt skötbord och tvättbalja och babyskydd. Fixat bebissäng och bäddat med ärvda spetslakan. Vi har profylaxat och mammayogat och gått på förlossningsförberedande kurs. Den blivande mamman har till den blivande pappans förtret lagt till ytterligare tre tidningsprenumerationer till de tidigare: Family living, Mama och Vi föräldrar. Den blivande mamman har gått med i klubb Libro, klubb Pampers och klubb Föräldranätetellernåt och fått högar av gratisprover på posten.

I vecka 38 lovar vi varandra att nu, nu har vi minsann boat klart. Vi skiter i det sista omålade, flagiga dörrfodret och sjunker flämtandes ner i en hög på soffan. I skräck zappar vi förbi Äntligen hemma,Room service, Ernstlarvarsigitorpet, Supernanny och Babymindreader. Med något längtansfullt i blicken följer vi istället Charles och Sebastians dekadenta leverne i En förlorad värld.

Det blå strecket

I instruktionen står det att jag ska vänta några minuter. Det behövs inte. Strecket på den vita hylsan är blått.

I ett blått streck ryms alla de drömmar jag hade. Om mannen som satt med sin öl i ett barfönster, som fick mitt telefonnummer, verkligen ringde dagen efter och älskar mig utan krusiduller för den jag är. Om att nyförälskade bo i en liten etta med en liten säng, somna med hans hand i min och tycka att snarkningarna är en kärlekssignal som talar om att han ligger där bredvid. Om att bo i vår gemensamma trea med stor säng och somna med öronproppar men fortfarande med hans hand i min. Och om det här, att han och jag ska bli mammapappabarn.

Jag håller mitt blå streck i handen. Han som ska bli pappa ligger i soffan och sover efter en ålandskryssning med jobbarkompisarna. Hon som ska bli mamma har skakiga knän.

Den första tanken: Oj! Den andra tanken: Bubblig glädje. Den tredje tanken: Men det skulle ju ta ett tag att bli gravid, åtminstone några månader, jag har ju precis börjat nytt jobb och inte ens fått igång mensen. Den fjärde tanken: Mer bubblig glädje.

Jag väcker den sovande mannen som luktar jobbarresaöl och berättar det stora: Vi ska bli mammapappabarn!