Den oändliga historien

Min älskade mormor dog för ett år sedan. Hon föddes 1921, samma år som kvinnor första gången fick möjlighet att utnyttja den rösträtt som tilldelats dem några år tidigare. Mormor pratade en mjukt skorrande hallandska, hon var söt som socker och bakade rosagröna kakor som vi barn älskade. Hon fnös åt auktoriteter och spionerade åt SÄPO när Bader-Meinhofligan härjade.

- Din mormor kommer alltid att vara min lilla kastanjeflicka, sa morfar någon av de allra sista dagarna han levde. Morfar dog på hospis i maj 2002. Mormor höll hans hand varje dag han låg där. Många år tidigare ordnade han skattjakter för alla oss barnbarn vid hyrda sommarstället i Simlångsdalen. Jag minns att jag satt i hans knä och lyssnade till den kusliga och vackra sagan om bröderna Lejonhjärta. Morfar luktade cigarr och hade silvervitt hår.

Farfar gick bort 1997. Vi fick en väldigt speciell relation de sista åren han levde. Jag bodde i Spanien och skickade vykort till honom varje vecka. Det stod inget särskilt på de där korten. Ändå stod de så mycket. Jag hälsade på när jag var hemma. Farfar hade stickad kofta och bruna tofflor. Vi pratade om livet och tittade på svartvita minnen i nötta fotoalbum. Han var konstnärlig och envis. Jag har ärvt en släng av båda egenskaperna.

Pappa var trettiosex när farmor dog. Jag var bara åtta och har inte kvar så många egna minnen av henne. Farmor var sjuk de sista åren. Men jag minns att farfar kärleksfullt hjälpte henne med maten. De satt på verandan i sommarstugan på västkusten och farmors hand darrade.

Min mormor, morfar, farmor och farfar. De som är en så viktig del av min historia. Nu är de borta. Jag har märkt att jag tänker på dem extra mycket nu när jag fått barn. För de är också en del av Alvas historia. De lever i henne, för hon kommer från dem och de som levt tidigare. Släkten följa på släktens gång. Vi är alla en del av en oändlig historia.

Lilla U

Vår dotter heter Alva. Nu är det till och med officiellt enligt brevet från Skatteverket. Men det säger jag inte särskilt ofta. Istället kallar jag henne för allt annat än det namn vi gett henne. Jag kallar henne till exempel Pluttan. Fialisa. Fian. Sötnos. Pruttis. Älsklingen. Skruttan. Mammas fina flicka. Mammas vackra tjej. Jag benämner henne av misstag med kattens namn. Och så kallar jag henne för lilla U. Ibland när hon gråter formar hon munnen till ett o och låter uuu uuu uuu uuu. Så då blev det lilla U.

- Vårt barn heter ju faktiskt Alva, säger han som nyss blivit pappa. Han får nog när jag kallar dottern för lillskitarn.

Jag vet. Men kärleken har ju så många namn.

Ett stråk genom hjärtat

Vi tittar på den indiska filmen Water som utspelar sig i slutet av trettiotalet. Den sjuåriga Chuiya har blivit änka. Hon tvingas leva i fattigdom med andra änkor i ett tempel i den heliga staden Varanasi. Filmen är väldigt vacker och väldigt hemsk. Den slutar med att Chuiya säljs som prostituerad till en äcklig gubbe. Hon blir forslad till gubbens hem för att våldtas men luras tro att hon ska få leka. Scenen där hon träder in i gubbens sovrum och med oskyldig barnaröst säger: Jag har kommit för att leka, är hjärtskärande.

Det är precis som alla sagt. Nu när jag fått barn själv har andra barns utsatthet fått en ny dimension. Innan dottern kom tog jag självklart väldigt illa vid mig när nyheterna berättade om misshandlade eller våldtagna barn. Men nu drar ett iskallt stråk genom hjärtat: Tänk om det varit Alva. Det går inte att hålla tårarna borta. Eller ilskan. Om någon skulle göra mitt barn illa skulle jag ha ihjäl den personen på fläcken. Utan att blinka. Och jag skulle dansa på den jävelns grav.

Morgongåvan

Jag har precis vaknat. Klockan är strax före sju. Ljuset tränger in genom persiennerna och lämnar ränder på lakanen. Det är tyst och stilla i rummet. Jag kikar på Alva. Hon ligger vaken. Jag möter hennes blick. Hon kikar tillbaka en stund. Som om hon registrerar att det är hennes mamma. Sedan börjar hennes stora blå ögon glittra. Och så händer det.

Det är vackrare än den första vårdagen. Sötare än de första svenska jordgubbarna med mjölk. Mer förtrollande än den första snön. Ljuvligare än morgonens första kopp kaffe. Det är min dotters allra första leende.

Karaokemamman

Han som nyss blivit pappa sitter i soffan och läser min blogg. Det gör han regelbundet.
- Alltså älskling, din blogg är jättebra. Verkligen. Men jag framstår ju som en präktig gubbe.
Mannen lägger in en ny snus och ser lite missnöjd ut.
- Gör du? säger jag förvånat.
Jo, kanske. Jag har varit angelägen om att inte raljera över någon annan än mig själv när jag skriver. Med effekten att mannens personlighet kanske blivit lite…tillrättalagd. Frågan är om det är just det som kommer att hända nu när vi blivit föräldrar. Att våra personligheter kommer att bli just det. Tillrättalagda.

Vi är i Tokyo. Och har just tillbringat fyra timmar ensamma i ett karaokerum. Ett stort nöje bland japanerna. Man hyr ett eget karaokerum där det finns en katalog med tusentals låtar samt en telefon från vilken man beställer öl. Mannen och jag har haft vansinnigt kul. Vi har använt öltelefonen flitigt och sjungit som galningar, allt från Heaven’s on fire till The Rose. Nu rumlar vi ut med hesa halsar i den neongnistrande tokyonatten. Lyckliga med kinder som snabbt blir rosiga för det är vinter.

Jag har oroat mig lite över det. Att jag plötsligt ska bli någon annan för att jag blivit mamma. Utan att jag märker det. Att vännerna ska viska till varandra. Hon som var en rätt kul tjej, vad redig hon blivit. Att de högklackade stövlarna ska ersättas av foträtta sandaler utan att jag fattat det. Att jag och han som nyss blivit pappa ska sitta i fula morgonrockar vid köksbordet och överseende le åt hur knasiga vi var när vi drack oss fulla i ett karaokerum i Japan.

Jag tittar på Alva som suger frentetiskt på sin AIK-napp. Tänker att det vore ju konstigt om vi inte förändras alls när vi får barn. Sen tänker jag att det skulle ju kunna vara så, att vår dotter kommer att locka fram nya roliga och fantastiska sidor hos oss. Jo, det är jag faktiskt alldeles, alldeles säker på.

Saker man inte vet

En väninna är på besök. Vi tittar på när hennes ljuvliga ettåring tultar runt i plaskdammen i parken. Hon skrattar förtjust mot oss under sin blommiga solhatt. Skvätter vatten med sina knubbiga små fingrar och skrattar ännu mer. Väninnan sträcker ut sina brunbrända ben i gräset. Jag sträcker lite på mina bleka vader. Berättar om incidenten några dagar före. När insatsen med Alva i rutschade ur vagnen.
- Men hade du inte spänt fast insatsen med flärparna, frågar väninnan som också har en Brio-vagn.
- Flärparna?
- Ja, de här, säger väninnan och visar två svarta remmar med tryckknappar.
Jag förstår mig inte ens på en så enkel sak som en barnvagn och kör omkring vårt barn osäkrad i branta backar. Hur ska jag kunna ge vår dotter en vettig uppväxt?

Barnpedagogik ger 10 000 träffar på Google. Barnuppfostran 162 000 träffar. Jag pratar med min lillasyster.
- Läs inte Anna Wahlgrens Barnaboken, säger hon. Den ger bara prestationsångest. Jag har slängt mitt exemplar.
Min syster är mor till världens goaste lilla tvååring. Han kan redan säga rökdykaraggregat. Det verkar gå bra ändå. Utan Barnaboken.

- Man måste sortera bland alla råd och våga lita till sin egen förmåga som förälder, säger min kloka väninna med den ljuvliga plaskande ettåringen.

Det finns ett enda råd som jag tänker följa under alla omständigheter. Astrid Lindgren sa: Ge barna kärlek, kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig självt.

Brio Unhappy

Jag går på eftermiddagspromenad med Alva. Det är fortfarande sommarvarmt och min röda klänning klibbar under armarna. Konditionen är usel. Jag brukar röra mig ganska mycket och trodde nog att jag skulle göra det även under graviditeten. Det trodde han som nyss blivit pappa också. Lite förvånat konstaterade vi båda att jag mest satt i soffan och smaskade choklad och tuggade vingummin. Det straffar sig nu. Varenda backe känns som en runda på tjejmilen. Den som jag sprang på under timmen för bara ett par år sedan. Känns helt overkligt just nu.

I parken är det fullt med folk. Det är vardag, mitt på eftermiddagen och en bra bit in i augusti. Jag undrar vilka som är lediga nu. Turister. Arbetslösa. Pensionärer. Föräldralediga. Skolkare. De sitter på filtar, röker, äter medhavda mackor och läser böcker. Det ser mysigt ut. Jag har med mig en filt och en bok men bestämmer mig för att promenera en bit till. Konditionen får gå före kulturen.

Vi fortsätter längs vattnet. Snart inser jag att jag behöver ta mig uppåt för att inte hamna allt för långt bort. En brant backe tornar upp sig till höger om oss. Jag spänner mina förtvinade lårmuskler och börjar skjuta den svinsvindyra Brio Happy-vagnen uppför backen. Långsamt med blicken fäst på marken går jag för att inte sätta fötterna fel. Det vore förödande i en så brant backe. Bit för bit tar vi oss upp. Det stramar i lår och vader. Vi har kommit halvvägs när det händer. Det går så snabbt att jag inte hinner reagera. När jag tittar upp i vagnen är insatsen och Alva borta. Vagnen gapar tom.

Längst fram på vagnen finns ett fotstöd som är uppfällt när bebisen ligger i insatsen och nerfällt när barnet blir större och kan sitta. När stödet är uppfällt hindrar det insatsen från att åka ur. Mitt i backen har fotstödet släppt med följden att insatsen med min dotter i glider ur vagnen ner i backen. Det är verkligen en skitbrant backe. Hade jag inte haft fötterna på rätt ställe hade mitt barn svischat ner för backen med en väldig fart.

Jag får fatt i insatsen och får superkrafter. I en väldig fart tar jag mig upp för resten av backen. Med den ena handen bär jag insatsen och dottern, med den andra knuffar jag vagnen. Väl uppe sätter chocken in. Genast börjar jag tänka på vad som kunde hänt. Jag pussar dottern på kinderna, näsan och huvudet. Med chocken kommer tårarna som droppar ner i ansiktet på den sovande dottern.

Sen väller ilskan över mig. Om det här hade varit USA hade jag stämt skiten ur hela Brio. Nu kommer jag att få nöja mig med att ge någon en rejäl avhyvling och byta vagn. Brio Unjävlahappy, muttrar jag hela vägen hem. I vagnen ligger dottern och sover ovetandes om att hon just varit med om sin första traumatiska upplevelse i sitt lilla nya liv.

Ett lejon i familjen

Vi har fått ett litet lejon i familjen. Kanske är det därför katten inte vågar närma sig dottern. Han har haft patent på att tro att han är skogens konung. Vår katt har lite snedvriden självbild. Han är vit, fluffig, ser ut som en liten tjejkatt och har aldrig fräst i hela sitt liv. Bara falsettjamat. Vi har inte velat såra vårt husdjurs känslor så vi har låtit honom tro att han visst skulle kunna vara ett stort farligt savanndjur. Och i den villfarelsen har han framlevt sitt lilla kattliv. Till Alva kom.

Vår dotter morrar. När hon ska ta bröstet låter hon grrrrr och slänger med huvudet fram och tillbaka precis om ett lejon som sliter itu sitt byte. Sen hugger hon bröstet med ett roouff. Väl vid bröstet gör hon diverse höga ljud. Från ett förnöjsamt bullrigt hummande till några genomträngande iiihhh-ljud som sitter långt bak i halsen.

Vi gör vårt andra besök på BVC. Dottern har gått upp exemplariskt i vikt. Efteråt sitter vi i väntrummet tillsammans med flera andra mammor och bebisar. Alla mammorna ammar sina älsklingar. Alla bebisar ligger tysta vid bröstet och diar. Alla utom Alva. Grrrr! Rooooufff. Mmmmoooummm. Iiiihh. De andra mammorna skrattar. Jag och han som nyss blivit pappa skrattar.

Alva inte bara låter som ett lejon. Hon är född i lejonets tecken. Så här står det om lejonet:Lejonet har en vilja, den allra starkaste, känner den och känner sig ha rätt till den. Lejonet har dignitet och en sann storhet, förmåga att leda och våga befinna sig i centrum.

Det sistnämnda har vår dotter uppenbarligen redan tagit fasta på. Hon är 18 dagar gammal och har redan börjat göra sin röst hörd i världen.

Oblivelse

Alva och jag sitter i soffan och tittar på morgon-TV. Liza Marklund intervjuas om sin nya roman om Annika Bengtsson. Hon får frågan om vad som är viktigast för Annika. Barnen, säger hon, det är självklart barnen.

Liza har funderat mycket på vad i livet man kan vara säker på varar för evigt. Jobbet är det ju inte. Inte vänner och äktenskap heller. Det enda hon kan komma på är barnen. Barnen är för evigt.
- Har man väl blivit mamma kan man inte obli det, säger Liza.

Har man väl blivit mamma kan man inte obli det. Jag tittar på min dotter som ligger bredvid på en filt och studerar mig med stora blå ögon. Jag smeker henne över kinden. Alva och jag. Vi är för alltid. Vi kommer aldrig att obli.

Striden som kom av sig

Jag är rustad för strid redan på morgonen. Medan resten av familjen sover gott har jag fantiserat ihop vad den elaka socialsekreteraren skulle kunna säga och vilka dräpande kommentarer jag ska ge som svar på tal. Vi ska till stadsdelsförvaltningen och göra en faderskapsbekräftelse. Bara för att vi inte är gifta. Är man gift behövs det inte. Jag tycker att det är urlarvigt och förnedrande.

Han som nyss blivit pappa tycker att jag överreagerar. Och poängterar att det inte är den stackars handläggaren som stiftat lagen.
- Pyttsan, hon är i maskopi med systemet, säger jag stridslystet med min mentala bazooka i högsta hugg.

Vi tar hissen upp till plan fyra. Handläggaren som i min fantasi var mager med ett snipigt leende visar sig vara en frodig dam med vänligt utseende. Hon visar in oss i ett rum och säger något rart om Alva. Aha, tänker jag, hon försöker med en vilseledande manöver. Funkar inte på mig, tänker jag och kniper ihop munnen.

Vi får svara på en fråga om hur länge vi bott ihop och skriva på några papper som bevittnas av två andra handläggare. Det är det hela. Jag har lovat han som nyss blivit pappa att uppföra mig men något måste jag ju säga.
- Har det alltid varit så här? Att man måste erkänna faderskapet?
- Ja.
- Vet du om det är någon lagändring på gång? säger jag och försöker låta lite provocerande.
- Nej. Det är ju så olika åsikter om det här. Men jag tycker ju själv att det är konstigt att det bara är ogifta som måste erkänna faderskapet. Det är ju inget som garanterar faderskapet bara för att man är gifta.

Handläggaren ler vänligt. Jag är avväpnad. Hon snodde precis mitt argument! Misstänksamt tittar jag på henne medan hon lika vänligt delar med sig av information om öppen förskola och dagisköer.
- Ja, då var det klart.
- Jaha.
- Hej då och stort lycka till framöver.

Det blir ingen strid. Alva är hungrig. Vi sätter oss i väntrummet och ammar. Damen i receptionen frågar om hon ska hämta ett glas vatten.
- Man blir ju så törstig när man ammar, säger hon vänligt.

- Alla på stadsdelsförvaltningen är ju jättetrevliga, säger jag till han som nyss blivit pappa.
Mannen höjer bara menande på ögonbrynen. Vad hade jag trott? Att de skulle sitta här med horn i pannan? Lärdom: Skjut inte budbäraren.