Jul, jul, strålande jul

Idag är det julpyntardags. Så pyntigt som det nu blir med en pyntare som inte är särskilt förtjust i pynt. Alva sitter i sin babysitter och gnager på sin labanleksak. Betraktar då och då sin mamma som far runt i lägenheten och monterar upp julstjärnor och lägger nya kuddar i röda nyanser i soffan.

 

 

 

Jag ser fram emot nästa jul. Då är dottern nästan ett och ett halvt. Då börjar på allvar julaftnar med barn. Jag är säker på att Alva kommer strö glittrande julpulver över oss och ge oss den magiska julstämning som fanns när jag var barn.

Lille katt, lille katt, lille söte katten

Jag köpte min katt för snart fem år. Första kvällen somnade han i min halsgrop, ihopkrupen till en liten vit, lurvig boll. Min katt är min lilla skyddsängel. Det inbillar jag mig i alla fall. Sen han kom in i mitt liv har allt som fanns där i ryggsäcken ordnat upp sig. Varje dag ha jag kelat, lekt, kammat den mjuka pälsen. Till Alva kom.

Jag sitter med dottern i famnen om kvällarna. Hon äter. Och somnar vid bröstet. Jag försöker lägga ner henne i sängen. Hon vaknar. Jag lägger henne vid bröstet igen. Hon somnar. Jag försöker lägga ner henne. Hon vaknar. Så där kan vi få hålla på ett tag. Under tiden sitter en liten vit katt vid mina fötter. Undrar när det är hans tur att få kela. Bli kammad. Myst med. Till slut ger han upp och går och lägger sig i mannens knä.

I lördags när vi kom hem hade lilla E kräkts ner hela lägenheten. Sedan äter han inte på över två dagar. Jag trugar med kokt torsk. Det brukar vara en favorit. Men nej. Han vägrar. Den lilla nosen är alldeles torr. Katten ligger håglös i Alvas babysitter. Jag tvingar under vilda protester i honom lite vatten.

- Tror du katter kan dö av brustet hjärta?
Mannen ser tveksam ut. Oron och det dåliga samvetet gnager när jag går och lägger mig.

Klockan tre på natten, när Alva ammat, passar jag på att titta till lilla E. Han ser fortfarande spak ut. Jag går till badrummet. Och där på golvet ligger världens största hårboll i en hög med kattkräks. Jag går tillbaka till katten och försöker med lite makrill i tomatsås. Och se. Han äter lite. Sen dricker han helt själv.

Det är hårbollen som hindrat aptiteten i två dagar. Inte ett brustet litet katthjärta. Men jag lovar mig själv att anstränga mig för att ge mer kärlek till min vitlurviga, älskade lilla familjemedlem.

Fyra rocketvalt

Vi är på lilla V:s dop. Hon är en vecka äldre än Alva. Nu vilar hon på sin fadders arm ovetandes om att hennes lilla huvud snart ska dränkas i vatten. Älska mig för den jag är, ekar vackert genom kyrkan. Vi sitter längst bak. Jag ammar dottern. Det känns nästan lite heligt och högtidligt att amma sitt barn i en kyrka.

Efteråt bjuds det på smörgåstårta i församlingslokalen. Två små tjejer närmar sig bordet där vi sitter. Jag frågar hur gamla det är.
- Jag är fem och ett halvt, säger den äldre tjejen med en röst som får mig att förstå att hon är en riktigt stor dam.
- Och du då? säger jag till den mörklockiga lilla skönheten som står bredvid.
- Jag är fyra rocketvalt, delger hon mig glatt.

Jag tittar på dottern som sitter i mitt knä. Tänk. En dag ska hon också stå och deklarera att hon minsann är fyra rocketvalt.

Ett nytt ljud

Alva har börjat med ett nytt ljud. Hon drar in underläppen så mycket hon bara kan. Sen kommer ett dovt mmb-mmb-mmb-mmb. Det låter ungefär som i filmer när någon fått munnen förbunden. Först trodde jag att det var ett missnöjesljud. Men nä, det verkar inte så. Hon ligger i babygymet och mmbar solen som svävar ovanför hennes ansikte. Däremellan skrattar hon lite. Ovetandes om de otäcka associationer det nya ljudet ger hennes mamma.

Fest!

Vi går på fyrtiårskalas. Eller. Småbarnsfamiljsversionen av fyrtiårskalaset som börjar lite tidigare. Innan den riktiga superfesten drar igång. Mannen och jag är numera svältfödda på fest. Det börjar bli märkbart att de flesta kvällar tillbringas i hemmets lugna vrå. Klockan är sex på kvällen och tröttheten vilar över vår lilla familj. Alva har inte sovit särskilt mycket under dagen. Hon gäspar lite i vagnen.
- Det blir nog bara en liten stund, säger vi till varandra.
Så öppnas dörren till lägenheten där festen äger rum. Och plötsligt är det som att en liten festfé strör magiskt pulver över oss.

Min väninna står i dörren strålande vacker i en blank, ursnygg klänning. Näsan fylls av festlukt. Sprit, mat, parfym och cigaretter. Musik strömmar mot oss. Föremålet för tillställningen står i vardagsrummet och spelar någon form av elgitarrdataspel. Köket dignar av spanska läckerheter. Snart har vi varsitt vinglas i handen. Festen fylls på av gäster. Mannen och jag konstaterar att min väninnas man har sköna typer som kompisar. Vi tittar på varandra. Tröttheten är som bortblåst. Vad vi längtat efter detta!

Efteråt. Klockan är nio på kvällen. Alva har varit på ett strålande humör men nu är hon trött. Lägenheten är full med folk så det finns ingenstans att göra av en sovande dotter. Vi måste gå hem fast ingen av oss vill. Det känns som om vi kunnat stanna hela natten. Lyckliga går vi över Västerbron. Det börjar snöa. Mjuka flingor som singlar genom luften. Det är hjärtslitande vackert att gå över en snöglittrande västerbro.

För något år sedan hade festen just börjat när den nu är slut. Men vi är fnittriga och upprymda över den lilla ljuvliga kalasdos vi just fått. Även dottern är uppspelt. Hon vaknar igen så fort vi kommer hem. Somnar inte förrän halv elva. Och som det anstår en riktig partytjej unnar hon sig en riktigt lång sovmorgon.

En riktig bitch

Jag tittar mig i spegeln. Nä. Inga horn i pannan. Inga monsteröron. Ingen häxnäsa. Inga varulvständer. Det syns helt enkelt inte utanpå att tröttheten håller på att förvandla mig till en riktig bitch.

Alva och jag kliver in i smyckebutiken i Västermalmsgallerian. Jag ska lämna in ett armband jag fått av mannen i julklapp för några år sedan. Ett par stenar har trillat ur och behöver limmas fast. Tjejen i kassan står för sig själv och bläddrar i en pärm. Jag ställer mig vid disken och väntar på att få uppmärksamhet. Det får jag inte.

- Ursäkta…
- Ett ögonblick, jag ska bara avsluta en sak.
Jag blir irriterad direkt. Med Alva verkar tålamodet vara oändligt men i övrigt är toleransnivån nära noll. Hur kan hon tycka att det är viktigare att bläddra i en pärm än att hjälpa mig? Men jag väntar snällt. Då dyker en ny kund upp.
- Vad kostar de här örhängena?
- Vänta ska jag titta, säger butiksbiträdet och går bort till en monter tillsammans med den nytillkomna kunden.
Vad sjutton nu då?

- URSÄKTA DET VAR FAKTISKT MIN TUR!
Min ilskna stämma ekar genom butiken. Butiksbiträdet tittar upp.
- Jag höll på att hjälpa den här kunden när du kom. Du får vänta en stund.
Hennes röst har en klang av djävla-idiot-kunder bakom vänligheten. Och det är just så jag känner mig. Som en idiot.
-Förlåt då, mumlar jag.

Mannen kommer hem. Vi har tvättid och Alvas pappa ska ner i tvättstugan.
- Kan du komma ihåg att ta med kassarna med tidningar och slänga?
- Kanske.
- VADDÅ KANSKE? VADDÅ KANSKE? VADDÅ KANSKE?
Jag förvandlas till ett ryande åskmoln där i vardagsrummet. Mannens misstag är att försöka sig på ett litet skämt så där på fredagskvällen. Att han kanske skulle komma ihåg. Jag är just nu helt oemotaglig för små skämt av den typen.

Ovanpå allt detta blir Daniel utröstad ur Idol och Andreas sitter säkert. Vad är det för skövdebönder som röstar egentligen? Va? Va? VA?

Ett missat mirakel

Jag lämnar Alva på en filt liggande på mage. Hon sprattlar, sparkar och ger ifrån sig små belåtna tjut. Jag går till garderoben i hallen och hämtar dammsugaren. Ett av hjulskydden till vagnen har försvunnit så hallgolvet ser ut som en leråker. Medan jag pluggar i sladden slänger jag ett öga på dottern. Kontakten faller ur handen i ren förvåning.

Alva ligger inte längre på mage. Hon ligger på rygg! För första gången har hon vänt sig själv. Ett stort steg för mänskligheten, åtminstone för en människa, har skett där på filten. Ett litet mirakel. Och både Alvas pappa och jag har missat det stora ögonblicket.

Det växer mossa

- Alltså, Magnus Ugglas nya låt. Den är ju rätt bra. Han är ju liksom bra på melodier.
Vi tittar lite generat på varandra, mannen och jag. Mumlar att vi kanske skulle köpa en samlingsskiva med Uggla. Den kan ha sin plats bredvid Elvis bästa som vi just köpt.

Jag kommer på mig själv med att då och då citera Borta med vinden i min blogg. En film som är så gammal så de fick färglägga den i efterhand.

Vi går på stan. Passerar ett gäng släntrande ungdomar. Jag rynkar på näsan.
- Hur kan det vara modernt med byxor som sitter nedanför rumpan? Det ser ju inte klokt ut.

Någonstans har jag tänkt att jag kommer att vara en modern mamma. Att Alva kommer att tycka att hon har en morsa som hänger med. Men det är bara att konstatera. Det växer redan mossa.

Frankly, my dear, I don’t give a damn

- Det här är faktiskt en cykelbana!
Cyklisten som passerar oss på Västerbron hojtar så högt han kan. Jag hinner inte se hans ansikte men jag kan tänka mig argrynkan mellan ögonbrynen. Jag och mina mammakompisar muttrar och rycker på axlarna. Traskar bestämt vidare tre i bredd på cykelbanan.

På bussen och smala trottoarer dyker de upp. Barnvagnshatarna.
- Försvinn härifrån! väser de mellan tänderna.
Ibland säkert med rätta.

Jag är en sån som gärna är till besvär. Skäms inte det minsta om min barnvagn tar plats. Således inser jag att jag säkert blivit en barnvagnsmarodör. Men. Jag säger som Rhett Butler. Frankly, my dear, I don’t give a damn.

Trötthet med guldkant

Den stora tröttheten har slagit till. Som blytyngder klamrar den sig fast i min kropp. Alva ligger på rygg i soffan och tittar uppfordrande på mig. Lek med mig mamma! Jag tittar hålögt på mitt barn. Ser hon inte lite förskräckt ut? Det hade jag gjort vid åsynen av ringarna under mina ögon.

Passa på att vila medan ditt barn sover. Så lyder det ständiga rådet. Jo. Det går ju bra. Så länge barnet behagar sova på dagarna. Det behagar inte min dotter. Alva sover när jag drar henne i vagnen. Hemma är hon vaken. För det mesta.

Vi gick in i en affär, sa goda’ vad har ni här, kan man möjligen köpa stövlar här? Nej tyvärr, nej tyvärr, för detta är en liten stampagolvetaffär, stampagolvetaffär, stampagolvetaffär. Dottern skrattar högt åt min trötta stämma som gör sitt bästa för att låta munter. Det stora, blå ögonen lyser av glädje.

Vissa dagar är jag vansinnigt trött. Men det är sannerligen en trötthet med guldkant.