Ett missat mirakel

Jag lämnar Alva på en filt liggande på mage. Hon sprattlar, sparkar och ger ifrån sig små belåtna tjut. Jag går till garderoben i hallen och hämtar dammsugaren. Ett av hjulskydden till vagnen har försvunnit så hallgolvet ser ut som en leråker. Medan jag pluggar i sladden slänger jag ett öga på dottern. Kontakten faller ur handen i ren förvåning.

Alva ligger inte längre på mage. Hon ligger på rygg! För första gången har hon vänt sig själv. Ett stort steg för mänskligheten, åtminstone för en människa, har skett där på filten. Ett litet mirakel. Och både Alvas pappa och jag har missat det stora ögonblicket.