Sova nära

Vi har börjat med en ny nattningsrutin. Fram till för några dagar sedan somnade Alva för det mesta vid bröstet. Nu har jag börjat med att lägga mig med henne i vår säng. Hon ligger där och kikar, pratar och sprattlar en stund. Vrider och vänder sig. Blir tröttare och tröttare. Till slut somnar hon utan protester med huvudet i min armhåla och den lilla kroppen vänd mot mig. Nära, nära ligger hon. När hon somnat lyfter jag över henne i hennes lilla ”säng-i-sängen”. Snart ska vi köpa spjälsäng och då lyfter vi henne dit istället.

Vi har bestämt att jag ska natta henne några gånger så att hon vänjer sig vid den nya rutinen. Sen får Alvas pappa också börja natta henne. Blir det en strid om det får vi ta den. Dottern är ganska mammig om kvällarna.

Nattningsproceduren har gått jättebra de dagar vi provat. Till i natt. Alva somnar tätt intill, precis som tidigare, Men att bli överlyft till den egna sängplatsen vill hon inte vara med om. Det tar tio minuter sen vaknar hon. Jag försöker lyfta över henne flera gånger under natten. Men nej. Dottern vill ligga bredvid mamma. Hela natten. Vilket resulterar i att mamman vaknar outvilad med värkande kropp efter att ha tillbringat natten i samma krumma ställning. Håll tummarna för att kvällens nattning går bättre.

Jaha. Tack för den.

Varje vinter tänker jag att jag ska köpa en riktigt snygg och varm vinterjacka. Varje vinter är de kalla dagarna så få så jag struntar i det. Jag har en figursydd svart höstkappa som fått hänga med över vintern ett par år. Den skulle dock sitta som ett korvskinn nu så den är inte aktuell. Tidigt i höstas skrotade jag därför fram en lång, militärgrön parkasaktig jacka som för kanske sex år sedan var supermodern. Och troligen den dyraste jacka jag någonsin kommer att köpa. Jag tycker fortfarande att den är helt okej. Åtminstone får den duga.Tyvärr har jag lyckats förlägga det löstagbara fodret någonstans. Så jag får bylsa på mig ett par koftor under jackan för att inte frysa. Eller en fleece.

- Du kanske ska kika efter en vinterjacka på rean, föreslår mannen.
Men efter kattens dyra djursjukhusvistelse har jag absolut ingen lust att lägga pengar på en ny vinterjacka. Särskilt inte som vintern verkar bli en av de mildaste i mannaminne.
- Nä, jag tror inte jag vill lägga pengar på en jacka i år.
Då utbrister min kära man:
- Men du kan ju inte gå omkring och se ut som en lodis!

Jaha. Tack för den.

Liten har blivit större

Alva har vuxit ur mjukliften. Hon har vuxit ur overallen. Idag var jag och köpte en åkpåse. Hon har fått en ny jacka och ett fleeceunderställ. Några veckor till kanske hon mest ligger i åkpåsen men snart kommer hon hellre att sitta upp. Nästa vecka blir dottern sex månader. Liten har blivit större.

Bebisars förhållande till tvättanvisningar

Vad är det med bebisar och lappar med tvättanvisningar eller andra märklappar? Alvas lek- och lärbjörn kan sjunga, prata och det finns mjuka armar, ben och öron att dra i. Men vips har dottern upptäckt lappen med tvättanvisningar och se, då är allt annat på björnen ointressant.

En blivande operasångerska?

Dottern har sedan några veckor tillbaka börjat testa sina röstresurser. Höga tjut ekar kontinuerligt genom lägenheten.
- Hon kommer att bli operasångerska, konstaterade en dam på Alvas farfars sjuttifemårsfest.
Vem vet. Hon är i alla fall redan i klass med Pernilla Wahlgren i Picadilly Circus.

Sådan mor inte sådan dotter

Jag avskyr banan. Jag har alltid avskytt banan. Tyckte inte ens om det som bebis. Jag står knappt ut med lukten. Så Alva har aldrig fått skrapad banan. Förrän idag.

Jag åker iväg över halva stan för att äta lunch med en kompis. För att hinna blir jag tvungen att hoppa över Alvas lunchsmakportion. Efter lunchen är det dags för fika med mammagruppen. För att kompensera dottern för lunchen köper jag med mig en banan. Och se där. Det visar sig att jag när en bananälskare vid min barm.

Så fort hon ätit av bananskrapet från skeden gapar hon lyckligt efter mer. Jag inser att jag får sätta en näsklämma över näsan framöver och köpa banan då och då. Sådan mor definitivt inte sådan dotter. Åtminstone inte när det gäller bananer.

Alva och chokladfabriken

Vi går längs Södermälarstrand. Glittret i vattnet sprider sig hela vägen bort till stadshuset.
- Vad sägs om en onyttig tur till Chokladfabriken? frågar jag min mammakompis T.
Vi tråcklar oss igenom Slussen och skjuter vagnarna uppför Katarinavägen. Utsikten här är vackrast i stan. Gröna Lund vilar som en smällkaramell på andra sidan vattnet och bidar sin tid inför våren. En vit leksaksbåt tuffar från kajen mot Nybroviken. Härifrån ser Stockholm ut som ett sagoland. Vad passar då bättre än att besöka en chokladfabrik?

Dörren slår igen bakom oss. Doften av choklad är ljuvlig. Här finns rader av praliner. Chokladmoussebakelser, hallonmoussebakelser med vit choklad, chokladtårta, brownies, hasselnötsdröm med choklad. Och mer därtill. Allt är vackert dekorerat. Vi beställer brownies och kaffe. Just som vi sätter oss vaknar småtjejerna.

Alva står i mitt knä. Nyfikenhet kommer med all säkerhet att bli ett framträdande personlighetsdrag hos dottern. Med stora ögon tittar hon sig omkring. Jag får knappt kontakt med henne. Hon är helt koncentrerad på allt det nya. Så fort en av de andra cafégästerna tittar på henne ler hon stort. Får hon ett leende tillbaka vet hon knappt till sig av glädje. Det är fantastiskt att se hur mitt barn som knappt är sex månader redan interagerar med sin omvärld.

Litteraturfrossa

När Alva var nyfödd satt jag ofta med min sovande bebis i famnen och läste böcker. Några månader senare inser jag att jag istället använder Alvas förmiddagstupplur åt att städa och plocka undan. Dottern ligger i sängen istället för i famnen. Nu har jag bestämt att det ska bli ändring på detta. Jag har massor av olästa böcker i bokhyllan. Jag tänker börja med att läsa alla olästa böcker i den översta bokhyllan till vänster. Våra böcker är helt slumpmässigt inordnade i hyllorna. Av böckerna i hyllan är följande litteraturkompott oläst:

El Choco. Svensken i Bolivias mest ökända fängelse av Markus Lutteman.
Status: Läsning pågår
Min systers pojkvän jobbar med Jonas som El Choco egentligen heter. Så boken är signerad. Av en person som suttit i ett av världens farligaste fängelser. Hu.

- Vita tänder av Zadie Smith
- Ett halvt liv av V.S. Naipaul
- Minnets labyrint av Elizabeth George
- Verkan av Torbjörn Flygt
- Den tibetanska dödsboken
- Triologin om Tora av Herbjörg Wassmo
- Ingen liten lort. En bok om Astrid Lindgren som opinionsbildare
- Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
- Företaget annorlunda av Ricardo Semler
- Familjegraven av Katarina Mazetti

Oj, vad skitigt och stökigt vårt hem kommer att vara framöver.

Träningsvärk så in i bänken

1998. Vi är iklädda våra coolaste träningskläder. Passet börjar klockan halv sju men vi är där nästan en timme tidigare för att vara säkra på att få en plats längst fram. ”Vi” är i det här fallet ett gäng tjejer, för det är i princip bara tjejer, som tränar dansaerobics på SATS för vår favoritinstruktör Richmond. Så kommer han. Tränger sig igenom hopen av kvinnor. Rockkonserttjutet ligger i luften men vi har vett att hålla tyst. Dörren öppnas och hopen av tjejer kastar sig in i salen. Vi som hamnar längst fram bevakar våra platser som rovdjur. Så drar passet igång. En timme av fantastisk, funkig danskoreografi med en av världens bästa instruktörer.

2008. Jag har köpt kort på Friskis och Svettis. Det är lördag och jag går på mitt första träningspass på många månader. Ett corepass. Rygg, mage, rumpa, lår och axlar. Precis vad en nybliven mamma behöver. Instruktören är en energisk medelålders dam med pannband. Deltagarna är av alla sorter. Män, kvinnor. Unga, gamla. Tjocka, smala. Det som slår mig först är att det inte finns några speglar i lokalen. Så startar passet. Detta är så långt ifrån Richmond 1998 man kan komma. Men jisses vad jag njuter.

Måndag morgon. Jag kommer knappt ur sängen. Träningsvärken biter sig fast i alla delar av kroppen. Jag ler nöjt. Detta är baske mig ett hallelujamoment! Jag har äntligen börjat träna.

Vad är det jag sjunger?

Alva fick en jättefin lek- och lärnalle i namngivningspresent av några goda vänner. Man kan trycka på fötterna, händerna, magen, örat och näsan. Då sjunger eller pratar nallen. Jag tycker särskilt mycket om en visa som jag lärt mig och ofta sjunger för dottern. Melodin är pigg och glad på något vis. Om och om igen sjunger jag den. Mannen har också börjar lära sig visan.

Imorse frampå småtimmarna låg jag vaken och grubblade över diverse grubblerier. Då plötsligt dök barnvisan upp i mitt huvud och för första gången slog det mig vad det är jag sjunger.

Hänger öronen på dig ner,
kan du ha dem att vifta med.
Kan du knyta en rosett,
kan du slå en knut så lätt.
Kan du ha dem på axeln så här,
som en käck soldat med gevär,
hänger dina öron ner.

Som en käck soldat med gevär? Hur kan de ha en sån visa i en modern barnleksak? Och hur har jag kunnat sjunga den hundra gånger utan att tänka på vad jag sjunger? Alva, nu ska du lyssna noga på din mamma: Soldater är inte käcka och gevär är skit.

Men jag är ju så förtjust i låten så nu har jag gjort om texten:

Hänger öronen på dig ner,
kan du ha dem att vifta med.
Kan du knyta en rosett,
kan du slå en knut så lätt.
Kan du ha dem på axeln så här,
så som skidorna du bär,
hänger dina öron ner.

Så där ja.