Minnen av Sabrina

Jag har blivit utmanad av Anna att presentera min slemmigaste 80-tals dänga. Det var lätt. En vit genomskinlig bikini i en pool. Svart hårsvall. Tuttar som utmanar tyngdlagen. Paraplydrinkar som skymtar förbi. Tidsenliga synthsolon. Sabrina och boys, boys, boys.

Jeansen är på!

Vågen stannar på 58,5 kg. Drygt tre kilo kvar. Det var ett tag sedan jag provade mina vanliga jeans. Nu testar jag. Visserligen sväller det över lite i linningen och visst putar rumpan lite mer än vanligt. Men jeansen är på! Hurra!

Armar uppåt sträck

Alva sitter i mormors knä. Jag ställer mig bredvid och sträcker fram armarna. Kom till mamma! Hon blir överlycklig och sträcker sina små armar mot mig. Ja, mamma, jag kommer. Jag undrar hur många gånger den där lilla människan ska få mitt hjärta att smälta?

Svaret är JA!

Klockan är sex på morgonen. Mannen har gått upp för att gå till jobbet och jag är halvvaken trots att jag sovit uselt. Jag ligger i mörkret och försöker tvinga mig själv att somna om när sovrumsdörren glider upp och mannen smyger upp i sängen. Bredvid mig ställer han två skålar med choklad och frukt. Sen kommer den. Frågan jag längtat efter och fantiserat om.
- Vill du gifta dig med mig?
Där ligger jag, trött in i märgen, med röd, snorig näsa. I rummet bredvid ligger min mamma och sover. Och ändå är allt helt perfekt. Ögonblicket, stunden, nuet spritter av romantik och lycka. Jag slänger mig om halsen på världens underbaraste man. Med tårarna rinnande kommer det självklara svaret: JA! Vi är förlovade. Jag ska bli en fru!

Mormor rycker ut

- Jag önskar att jag bara kunde lägga en karamell på det onda så skulle allt bli bra.
Så brukar mamma säga när jag under åren anförtrott sorger och bekymmer. Sen försöker hon göra just det fast kanske inte så bokstavligt. Nu sitter hon på 06.00-tåget från Göteborg för att komma upp och hjälpa sin snoriga, hostiga dotter med barnbarnet.
- Det är klart jag kommer, säger hon.

När min mammas mormor Ida var barn fyllde hon sin lilla röda väska med karameller och delade ut till de fattiga barnen i byggden. Mamma säger att det är något jag hittat på men jag är säker på att min mormor berättade det just så. Där börjar min historia om en familj som alltid öppnat famnen för att hjälpa släktingar, vänner och människor som bara råkat passera.

Det är klart jag kommer.

I min lilla, lilla värld av blommor

Jag fastnar framför Rännstensungar som går som matiné på ettan. Cornelis Vreeswijks ögon och den raspiga rösten, det är klart att många kvinnohjärtan blev krossade. I slutscenen när Ninni reser sig ur sin rullstol och går, då strömmar tårarna längs mina kinder och min redan snoriga näsa rinner ännu mer. I min lilla, lilla värld av blommor. Jag är verkligen löjligt sentimental.

Det är inte klokt

Alltså. Nu börjar det här bli en riktigt gnällblogg. Men jag har baske mig blivit sjuk igen. Det är inte klokt. Vaknade imorse med värkande kropp, under förmiddagen började nysningarna och huvudvärken och nu känner jag mig riktigt eländig. Orkar knappt leka med dottern. Ärligt talat så tycker jag så fruktansvärt synd om mig själv nu. Det är nog mest synd om mig i hela världen. Ska det vara så här?

En voltairig förmiddag

Jag gör egen müsli. Rågflingor, havregryn, mandel, svindyra ekologiska valnötter, solroskärnor, kokosflingor, linfrön och råsocker. Allt åker in i ugnen på en plåt och rostas. Det doftar ljuvligt. Jag har tagit fram en vacker burk att lägga min hemmagjorda müsli i. För en stund känner jag mig som Renée Voltaire. En som alltid gör maten själv från grunden, är nyttig och ekologisk och har all tid i världen.

En cool liten kycklingunge

På måndagen besöker vi öppna mottagningen på vårdcentralen. Jag vill att doktorn kikar på Alvas öron och lyssnar på lungorna. För säkerhets skull.
- Öronen ser fina ut och jag hör inget konstigt när hon andas, säger doktorn.
- Men jag vill att ni går till labbet och gör en snabbsänka, säger doktorn.
Sänka? Jag får rysningar vid tanken. Min spruträdsla gör sig påmind. Jag ser framför mig hur jag svimmar och mitt stackars barn bryter ihop när sköterskan sticker henne.

- Å en liten kycklingunge, säger sköterskan på labbet.
Kycklingunge? Jag ser förvånad ut.
- Ja, säger hon och stryker Alvas fjuniga huvud.
Vi sätter oss tillrätta på en stol. Sköterskan håvar upp smala rör för blodet och nålen att sticka fingret med. Hon tar tag i dotterns lilla finger och sticker till. Alva reagerar inte överhuvudtaget. Hon ler glatt mot sköterskan. Min stick- och blodrädsla kommer av sig i pur förvåning över min coola dotter som ser på medan hon blir tappad på två rör med blod.

Proverna visar ingenting. Det är en vanlig virusförkylning. Inget som går att bota. Det är bara att vänta ut.

Ett samtal från en enastående människa

Alva och jag är i babyaffären på Fleminggatan. Jag ska köpa nya filter till den flitligt använda näsfridan. När jag betalar ringer min mobiltelefon.
- Hej, det är Stig Wallin.
- Nä men hej.
Jag blir varm i kroppen när jag hör den mjuka härnösandsdialekten. Det är minst tre år sedan. Våra vägar möttes när jag ville engagera mig frivilligt i den nystartade organisationen Centrum mot rasism. Stig var nybliven ordförande i föreningen. Att motverka rasism och främlingsfientlighet har alltid varit en hjärtefråga för mig. Jag såg chansen att gratis erbjuda mina kunskaper inom varumärkesbygge och kommunikation till den nya föreningen. Stig och resten av styrelsen lät sig övertygas och vårt samarbete började. Tyvärr tog det inte så lång tid innan interna maktkamper och externt förtal överskuggade föreningens ambition att motverka rasism i samhället. Jag avvecklade så småningom mitt samarbete med föreningen eftersom vi inte kom någonstans. Men det var definitivt inte Stigs fel.

Stig Wallin är pappa till Sara som startade fem-i-tolvrörelsen i Härnösand. Sara och hennes väninna ville göra något åt de främlingsfientliga strömningar som blivit allt starkare i Härnösand. Saras engagemang slutade i tragedi. Hon och hennes väninna blev mördade av en ung invandrarkille. Sara blev sjutton år. Istället för att låta hat och bitterhet ta över valde Stig att driva dotterns kamp vidare. I 20 år har han varit en av de ledande personerna inom fem-i-tolvrörelsen och outtröttligt arbetat mot rasism och främlingsfientlighet.

Nu när Alva kommit beundrar jag Stig än mer. Jag har tidigare skrivit på bloggen, att om någon skulle göra min dotter illa skulle jag vilja jämna den personen med marken på det mest plågsamma sätt.

Stig ringer tre år senare bara för att tala om hur fantastiskt han tyckte att mitt engagemang för Centrum mot rasism var, även om det inte blev som någon av oss tänkt sig. Kära Stig, jag är bara en vanlig tjej som när jag har orken försöker göra lite skillnad. Men du. Du är helt, helt enastående.