Nuttinutti

Just nu trillar harmoniglitter över vårt liv. Vi är friska. Vi har börjat umgås med våra vänner igen. Lilla E blir borstad och myst med varje kväll och verkar nöjd. Alva är på ett strålande humör om dagarna. Vi sover ganska bra om nätterna, den värsta tröttheten är borta. Det var länge sedan jag fick ett psycho-killer-bitch-from-hell-utbrott. Både mannen och jag tränar två eller tre gånger i veckan. Våren står för dörren. Alva somnar gott om kvällarna. Då struntar vi i alla praktiska bestyr och ägnar oss åt att ligga omslingrade i soffan. Våra ringar glänser på vänsterfingrarna. Vi säger saker som:
- Älskling, du kliade mig på ryggen igår, nu är det min tur att klia dig.
- Älskling, du är verkligen snygg.
- Älskling, tääääänk om vi inte hade träffats. Alltså, jag står knappt uuuuut med att tääääänka på det ens.
- Å du är bara så nuttinuttinuttinutti.
- Ååååå, du är också så nuttinuttinutti.
- Nuuuuuuuuuuuuuttti.
- Nuuuuuuuuuuuuttttttttiiiiiiiiiii.
Nu kanske vi inte säger just nutti men poängen är att det kletar av söta tillrop där i mammapappahögen i soffan.

Jag säger Donna Tarts Den hemliga historien. John Fowles Illusionisten. Joyce Carol Oates Blonde. Tre av av de bästa böcker jag läst. Och en sak kan jag säga, de där författarna drevs inte av nuttinutti. Det är ljuvligt att leva i vår lilla harmonibubbla, men det är inte så enkelt att komma på vad jag ska blogga om. Det är ju så mycket roligare att skriva om eländes elände än nuttinutti.

Snackis

- Bababa.
- Brrrrrrr.
- Smack, smack.
- Papapapapa.
- Mmmmmmmm.
- Dadadada.
- Iiiiiiiiiiiiiiiiiii.

Alva har fått ett ganska stort ljudregister och hon spelar gärna ut hela samtidigt.

Mañana

Alva somnar numera gott i egen säng om kvällarna. Någar minuters gråt sen sover hon som en stock. Men efter att hon vaknat på natten och ammat vill hon helst ligga hos mamma. Ibland lyckas jag lägga ner henne utan att hon vaknar men ofta blir det högljudda protester.

– När Hannah var fem månader körde jag 5-minutersmetoden på henne, vilket innebär att när barnet börjar skrika så går man in i rummet och säger vänligt men bestämt att ”nu ska du sova”… Första natten gör man om samma sak kanske sju gånger, men andra natten blir det bara fyra gånger, tredje natten två gånger och fjärde natten ingen gång. Hannah har sovit tolv timmar per natt sedan dess.

Jag tänker, att kan Dominika Peczynski så kan väl jag. Men när klockan är två på natten och ögonlocken släpar i backen känns möjligheten att bara stoppa ner Alva bredvid mig så lockande att jag oftast faller till föga. Tanken på att vakna sju gånger och natta en skrikande bebis känns helt oöverstiglig. Jag gör det imorgon natt, tänker jag för mig själv där jag ligger med dottern snusande tätt intill. Sen somnar jag med näsan i Alvas fjuniga hår. Mañana, mañana, som spanjorerna säger.

Nu vill jag föda tjugo barn

Vi har en regel i vår familj. Spelar Sverige fotbollslandskamp så går det före alla andra program. Jag tror faktiskt att det var jag som kom på regeln. Nu surar jag över det eftersom jag så gärna vill se premiären av den nya serien Barnmorskorna. Då kommer jag på SVT:s fenomenala funktion Play. Ännu mer nöjd blir jag när jag ser att premiärprogrammet ligger ute innan det är dags för TV-premiär.

Trettio minuter senare har tårarna runnit från första minuten till sista. Jag minns när Alva kom upp på bröstet. Jag minns hur fantastisk mannen var under hela förlossningen. Jag minns de underbara barnmorskorna. Jag vet att jag hade avgrundsont i två timmar men jag minns bara att hela förlossningen var magisk. Helt magisk.

Jag skulle kunna föda barn varje dag, sa min mamma innan jag födde mitt första. Visst, tänkte jag. Visst. Nu tänker jag samma sak.
- Jag vill föda tjugo barn, hojtar jag till mannen.

Onsdagar 21.00. Eller tjuvstart på webben. Jag kommer att se vartenda avsnitt av Barnmorskorna.

Fashion Report

Idag är Alva ljuvligt söt i grön body från Mini rodini, bruna plyschbyxor från Villervalla och de här underbara strumporna från Småfolk.

Frukost till ljuvliga toner

Alva och jag äter frukost. Dottern smaskar äpplegröt och jag vanlig gröt med lingonsylt. Vi äter till tonerna av Katia Cardenal som sjunger Taube på spanska på albumet Fragancia.

La mar jamás dio tanto brillo
Jamás la playa tanta libertad
Campos, árboles y montes
Nunca tan bellos, las flores

Den som inte tycker att kulturer ska blandas har inte hört Katia Cardenals spanska version av Så skimrande var aldrig havet. Jag får gåshud. Jag får svällande hjärta. Jag får vår och sommar över hela kroppen.

De finaste orden

I dagens DN handlar Insidan om att få ett barn med Downs syndrom. På en stor bild tittar söta Elsa in i kameran. Artikeln handlar om chocken vid födseln och kärleken som sen väller fram som en ångvält. Om samma sak handlar Masarinmammans underbara blogg. Och andra bloggar och artiklar om barn med funktionshinder. Jag tänker, att fan fan att vi ska vara så rädda för allt som är annorlunda, som inte hör till normen. Att vi vid varje tillfälle först måste vänja oss vid det annorlunda innan vi kan omfamna det. För det gör vi ju nästan alltid. Vänjer oss. Vi är ju bra på det, vi människor.

Föräldrarna till Elsa undrar oroligt om det någonsin kommer att lära sig att älska sin annorlunda dottern. Läkarens svar är de finaste orden:
- Oro er inte. Hon kommer att se till att hon blir älskad.

Sova sardin

Våningssängen i fjälllägenheten är 90 cm. Jag är van att kunna sträcka ut mig i vår dubbelt så stora säng där hemma. Men ändå. Det är ganska rymligt. Jag ligger bekvämt.

Klockan halv tre på natten vaknar Alva. Hon ligger vid bröstet en stund, somnar om men blir arg som ett bi när jag ska lyfta ner henne i resesängen igen. Jaha. Där försvann 45 centimeter skulle jag tro. Dottern ligger gärna på sniskan numera. Hon brer ut sig. Ja, ja, 45 centimeter kanske inte är så illa om jag ligger på sidan och tjuvar lite på benutrymmet på Alvas sida. Om jag vecklar ihop ena armen på något konstigt sätt så, jo, jag ska nog kunna sova.

Halv fem vaknar jag av att något varmt och lurvigt buffar mig i ryggen. Maka på dig. Det är lilla E som tycker att han ska ha sin beskärda del av de 90 centimeterna. Där försvann 15 centimeter till. På var sida om mig ligger en katt och en bebis och sover gott. I mitten ligger jag och undrar hur jag bäst ska disponera mina 30 centimeter för att överhuvudtaget få någon mer blund i ögonen.

På tur

Första turen kan jag inte slappna av. Jag har vilda fantasier om att dottern ska kvävas i fjällpulkan, att hon är för varm eller för kall eller att pulkan ska välta så att hon slår ihjäl sig. Istället sover hon djupt hela turen*. Dagen därpå lyckas jag bättre med att njuta av gnistrande vidder, sol som värmer, granar med snöjackor, kroppen som arbetar sig svettig i spåren som ligger som två knivskarpa remmar i allt det vita. Det är ljuvligt att gå på tur.

*Två sekunder efter att jag tog bilden i sidhuvudet somnade Alva.

En promenad längs Memory Lane

Jag har blivit utmanad av Anna. Jag ska ta en promenad längs Memory Lane och rapportera från några utvalda år. Utmaningen är antagen:

2003. Jag är olycklig. Året därpå ska jag träffa mitt livs kärlek men det vet jag inte då.
- Jag kommer aldrig träffa en vettig karl, jag kommer aldrig få barn och aldrig gifta mig, gråter jag i vännernas tålmodiga famnar.
Längtan efter någon att krama är så stor. Den sjuttonde mars hämtar jag min vita fluffboll. Lilla E. Första kvällen sover han i min halsgrop. Det gör han fortfarande ibland. Men numera får bara huvudet plats.

1998. Jag bor med J i en lägenhet på Södermalm. Vi lever vårt liv på Stureplan. Närmare bestämt på Norrlands kök och bar på Norrlandsgatan. På helgerna är vi där. På veckorna pratar vi om vad som hände när vi var där. Jag har dubbla inlägg i push up-bhn. Hej, säger vi till vakten klockan 00.15 när vi glider förbi kön som slingrar nedför gatan. För vi är där jämt. Våra vänner är där jämt.

Klockan sjutton noll noll går vi in på resebyrån på Sveavägen. Planet till London går klockan sju samma kväll. Vi hinner precis förbi lägenheten, slänga i kläder i en väska och soporna i sopnedkastet. Moster E, nu kommer vi. Fyra dagar senare är vi hemma igen, rakar benen, byter höstjackan mot linnen och tar tidiga morgonflyget till Rom. I sällskap med två italienska servitörer beundrar vi utsikten över staden. Sen återvänder vi till bardisken på Norrlands. Det är ett galet år.

1993. Sola den går upp och ner duda, duda. Jag vinglar omkring på Kåren i en rosa overall. Det är januari och nollningsperiod. Jag har precis påbörjat min civilekonomutbildning i Karlstad. Jag har precis lärt mig att spela caps. Jag har precis blivit införstådd med att om en kurs är tio veckor kan man plugga de sista två och roa sig de första åtta. Några veckor senare håller jag tacktalet till mannen på nollningsfesten. 200 par ögon är riktade mot mig. Efteråt får jag komplimanger för mitt tal. Många komplimanger.
- Vad bra det var, säger en liten, mörk tjej på toaletten.
- Jag vet, flyger det ur mig. Berömmet och ölen verkar ha stigit mig åt huvudet ordentligt.
Du var mig en dryg jävel, ser jag att tjejen tänker.
Jag vet inte hur det gick till men några veckor senare är jag och just den tjejen bästisar och vi förblir oskiljaktiga, som humle och dumle, under hela studietiden.

1988. Skolavslutning i nian. Jag är ganska rädd för fulla människor fast det skulle jag aldrig erkänna. Jag skulle heller aldrig erkänna att jag brukar spela lite full på fester för jag vågar inte dricka så mycket. Nu sitter jag i en slänt med Lunken. Lunken har varit min stora förälskelse under hela nian. I min dagbok är tre sidor fulltecknade med hans namn. Det står också skrivet med rött nagellack. Längst bak ett foto med ett hjärta. År 1988 handlar nästan allt i dagboken om Lunken.

Vi sitter i slänten. Det verkar visst som att Lunken äntligen är förtjust i mig också. Men jag är så fruktansvärt blyg. Det har jag varit hela högstadiet och det ska inte släppa förrän en bit in i gymnasiet. En arm om min axel. Jag är stel som en pinne. Ska det bli kyssas av nu? Jag vet ju knappt hur man gör. Jag vill ju så gärna. Hjärtat hamrar. I sista sekunden hasplar jag ur mig att M väntar. Sen kommer sommaren, gymnasiet och nya kärlekar. Det kommer aldrig någon mer chans att kyssa Lunken.

Det här var fruktansvärt roligt. Jag utmanar genast Elizabet, Prins Gus, Tre i familjen och Masarinmamman.