The end

Jag höll tummarna för Spanien så knogarna vitnade. Och det gick hem. Vilken fantastisk match och vilken välförtjänt seger. Fotbollsfesten är över för den här gången. Lite vemodigt men det är ju bara två år kvar till nästa VM.

Blåaste blåblicken

Mannen sover. Alva sitter på golvet i en hög av leksaker. Det är grejer överallt. Mitt i alltihop sitter jag och njuter av en underbar lördagsmiddag: En blodig biff, grillad sparris med riven parmesan, en tomatsallad och ett stort glas rödvin. Varm i kroppen efter att ha tillbringat dagen med min väninna A. A är en sån där person som man blir glad av. Som jag alltid blir lite klokare efter att ha träffat. Som jag tycker väldigt mycket om. Som det inte går att gömma sig för. Hon är en sån som ser rakt igenom. Det har hon gjort flera gånger och varje gång har jag tagit konsekvenserna av den där blåaste blåblicken.

- Kanske är jag tråkig nu, för att allt är så bra, trevar jag.

Ibland känns det så. När livet bara svävar på smultron och nyklippt sommargräs. Vad ska man då prata med vännerna om? Sen går det tre timmar och vi har ändå pratat. Om just det och annat. Nu ska vackra A på salsakväll på Grönan med knallröda läppar, knallröda naglar och knallröda blanka skor. Med svängande höfter och lockigt hår. Jag tror det kommer att bli en bra kväll.

En kärleksfullt ögonblick

Mannen ligger i en dagen-efter-hög i soffan. Jag går omkring i köket och skrockar nöjt över att det inte är jag som ligger med svidande ögon, hjärtklappning, illamående och huvudvärk. Alvas pappa ser på sin dotter som sitter på golvet och leker med sina klossar. Så tittar han upp mot mig:

- Du, är hon inte sötare än någonsin? Är hon inte det finaste som finns?

Mannens ögon glöder av dotterskärlek. Mitt hjärta glöder av kärlek till mannen. Jag älskar dig ännu mer för att du älskar henne så mycket.

Ett elakt bihang

Jag är lycklig. Det finns inget i mitt liv jag vill ha annorlunda just nu. Jag har fått det liv jag drömde om i så många år. Jag läser Maria Svelands Bitterfittan och känner inte igen mig. Och just då, när jag sitter där med all min lycka i knät, kommer oron ibland över mig.

Tänk om det händer något?

Mannen är på krogen på fredagen. Jag vaknar och tittar på klockan. Snart tre. Ingen man hemma. Då väller den fram som en ångvält. Oron. Jag blir handsvettig, hjärtat bankar som en vilsen fågel i bröstet. Skärp dig, han kommer snart. Men vips har min livliga fantasi satt igång. Och vips har jag gått igenom rånmordet, mannens blodiga ansikte, begravningen som är så sorglig att jag nästan gråter där i sängen och mitt liv som ensamstående mamma och nästan-änka. (Nästan-änka eftersom vi inte är gifta än.) Jag har även hunnit med ett varv med gängmisshandel och mannen förlamad i rullstol som ett intressant alternativ. När jag inte står ut längre slänger jag mig på telefonen. Tänk om det hänt något?

- Hej. Mannens ölglada röst i telefonen.
Som i ett trollslag försvinner  all oro. Jag somnar gott med min lycka i famnen.

Jag har svårt att sätta stopp för orosfantasierna när de kommer. Stopp! säger jag högt till mig själv i ett försök att mota bort dem. Orosfantasierna innehåller nästan alltid ond bråd död. Alla har dött i min fantasi. Mamma. Pappa. Svärfar. Mina syskon. Mannens syskon. Och så mannen och dottern förstås. Ibland båda två. Jag ser den långa mörka kistan framför mig med den lilla vita bredvid. Då kommer tårarna. Så plågar jag mig själv en stund helt i onödan. För där i soffan sitter min fina man och där på golvet min ljuvliga dotter.

Jag är lycklig. Lycklig men med ett elakt bihang som nu och då gör sig påmint. Tänk om det händer något?

 

Balans i hemmets ordning

- Jag tror jag är en väldigt lätt person att leva med, nickar jag belåtet till en väninna över ett glas rödvin.
- Alltså, jag är ingen sån som gnäller över damm i hörnen, disk som inte är diskad, toalettlock som inte är nedfällda och sånt. Jag kommer verkligen aldrig att tjafsa med min blivande man om sådana triviala saker, fnyser singel-jag.

Uttalandet gjordes för kanske tio år sedan. På den tiden då jag hade behövt ett besök av programledarna för TV4:s Rent hus. Nu, ett decennium senare, står en kvinna som är annorlunda på många sätt i ett helt annat liv.

- Jag står inte ut med den här röran! Måste jag jämt vara den som plockar undan?
- Men… Alva måste ju få ha sina leksaker framme? försöker mannen.
- Jaha! JAHA! När leker hon med all disk som står i hela jävla köket?

Jag blir tokig på kläder som sticker upp ur lådor. På skåpsdörrar som inte är stängda. På tidningshögarna som växer i hallen. På dammiga hyllor. På kaffekoppar som lämnas här och var. På mina egna grejer som jag sprider som maskrosfrön över hela lägenheten.

Jag plockar å dammar å fejar vårt hem, jag donar å pysslar och grejar i vårt hem. En påhittad sång jag sjunger med hög stämma när jag efter noggrant kalkylerande räknat ut att städningen där hemma inte varit särskild jämställd den senaste tiden. Jag protesterar, sätter hälarna i backen som en tjurig barnunge, skäller som en arg hund på mannen. I sämsta fall blir vi rejält osams, i bästa fall ger han mig en kram, en kopp kaffe och en macka. Då brukar anfallet gå över. Men slutsatsen är ändå att vi har olika uppfattning om hur perfekt vårt hem ska vara.

- Kan vi inte bara mysa i soffan nu?
- Vet du, vi åker till Gotland imorgon och jag har ingen lust att komma hem till en lägenhet som ser ut som skit.
- Det måste väl inte vara helt perfekt när vi åker?
- Jo, det måste det! 
- Men jag tycker inte att det är så viktigt, varför ska det vara som du vill hela tiden?
- För att jag får ett sammanbrott om jag lämnar vårt hem så här.

- Suck.
- Suck. 

Det gäller att hitta en balans i hemmets ordning som båda kan vara hyfsat nöjda med. Det är inte lätt, det är verkligen inte lätt.

Sommar med Alva

Alva på raukstranden med vita stenar i händerna. Alva som strilar soljummen gotlandssand mellan fingrar och tår. Alva med blåst i håret tjutandes av skratt på pappas axlar. Alva som glatt smaskar i sig laxpaté på den lilla fiskekrogen vid havet. Alva som gungar upp i himlen och smakar glass i Almedalsparken. Alva som sover eftermiddagslur med armarna om min hals. Älskade ljuvliga Alva. Inget kan vara bättre än en sommar med dig.

Glad midsommar!

Imorgon åker Alva till Gotland för att hälsa på söta Neo en vecka. Bloggen får vila till vi kommer tillbaka. Jag vill passa på att önska er alla en riktigt rolig och solig midsommar. Bilden är tagen på den gräsmatta ute i skärgården där vi ska bli man och hustru nästa sommar.

Oj då!

Alvas mormor har åkt tillbaka till västkusten men dotterns morfar är kvar en natt till. Jag kikar i kylskåpet efter något att bjuda på till kvällsmat. På en hylla hittar jag en påse med körsbär.
- Har ni köpt körsbär? Dom kan vi ju äta upp.
- Mamma har nog köpt dom då, det är inte jag, säger pappa.
Jag häller upp körsbären i en skål.
- Du pappa, det ligger kanelbullar här också. Vill du ta med dem som fika imorgon när du åker?
Jag sätter mig i soffan och hugger in på körsbären.
- De är jättegoda! Smaka.

Jag tittar upp på min pappa som i sin tur tittar på sin svärson. När jag låter ögonen vandra från pappa till mannen inser jag att något är på tok. Det är min födelsedag imorgon och plötsligt trillar poletten ner. Varje födelsedag får jag alltid en fin frukost på sängen. Och jag har just börjat smaska i mig mina födelsedagskörsbär och gett bort mina födelsedagsbullar.

Oj då.

Mina drömmars frukost

Det är dagen efter ett makalöst bröllop. Så mycket kärlek! Gästerna bjuds på frukost i Bull-August trädgård. Jag är en riktig frukostmänniska. Frukosten är en helig stund, jag skulle aldrig komma på tanken att hoppa över en frukost. Den här morgonen bjuds jag på mina drömmars frukost, komponerad av brudparets familjer:

Hemlagad müsli med yoghurt och svenska jordgubbar, fat som dignar av italienska korvar och ostar hemtransporterade av brudens faster som bor utanför Milano, hembakat bröd, vackert upplagt frukt och grönt, hembakade hallongrottor och kanelbullar och ovanpå alltihop våfflor med grädde och sylt. Jag fokuserar på müslin, ostarna och ett oräknerligt antal salamiskivor. Bruden själv ställer sig framför frukostbordet och säger lyckligt:
- Jag tror att jag bara ska äta hallongrottor till frukost! 

Feber

På lördagen ska mannen och jag på bröllop i skärgården. Vi ska övernatta. För första gången ska vi lämna Alva över natten. Min mamma och pappa reser upp från västkusten för att passa sitt barnbarn.

På fredagkvällen känns pannan varm. Jag tar tempen. 38,8 grader. Alva har inte haft feber sen i februari. Men just som vi ska iväg på kalas är det tydligen dags igen. Natten går och febern består. Men eftersom det inte är så hög feber, allmäntillståndet inte är särskilt påverkat och mormor och morfar är vana vid små barn bestämmer vi oss för att åka ändå.

Morgonen efter bröllopet ringer jag mamma. Natten har varit orolig. Dottern har varit som en ugn. När vi kommer hem lägger jag mig och vilar med Alva tätt intill. Vi sover i nästan två timmar. När vi vaknar är den lilla barnkroppen så varm att det nästan bränns. 40,5 grader. Jag ringer vårdguiden. Lugn bara lugn. En alvedon och en timme senare har febern bara gått ner en grad. Mannen får åka till jourapoteket för andra gången inom loppet av ett par timmar och köpa ipren.

Nu hoppas jag innerligt att iprenen biter och att dottern blir frisk till onsdag då vi far till Gotland.