Det är en nåd

Det är dags för förmiddagstupplur. Alva kurar ihop sig på min arm. Krafsar lite med naglarna mot min hand. Lägger sin lilla arm runt min hals. Snart somnar hon. Kanske somnar jag också, annars ligger jag och vilar med dottern tätt intill. Känner hur det guldblonda håret kittlar kinden. Hör hur hennes andetag blir lugna och djupa. Snusar in hennes ljuvliga doft i näsan. Sannerligen är det en nåd att få ägna en del av dagen åt detta.

Puss!

- Får mamma en puss?
Alva böjer sig fram och trycker sin lilla mun mot min. Ibland är den öppen. Ibland är den stängd. Oavsett. Min dotter har lärt sig att pussas.

Hemma igen

Efter fyra ljuvliga veckor på västkusten och i Norge är vi hemma igen. Hemma. Det är en alldeles speciell känsla att kliva in genom dörren när frånvaron varit så långt. Lägenheten har kurat och vilat i väntan på oss. Det luktar på ett särskilt sätt.

Först njuter jag av att få sitta i min egen soffa, stryka handen över mina egna lakan och dricka vatten ur mitt eget glas. Sedan gråter jag en ganska lång stund eftersom jag längtar förfärligt mycket efter mamma, pappa, systrar, svågrar, kusin V och lilla Malte Maräng som vi just lämnat. Tack älskade mamma och pappa för underbara dagar hos er. Det är en fröjd av få bli så bortskämd, ompysslad, att få umgås och bara få vara.
- Jag längtar efter min familj! snyftar jag.
- Men vi är ju din familj, försöker mannen olyckligt och stryker mina tårar.
- Ja men ni är ju här! 

Efter en liten stund går det över och en ny känsla tar över. Hemma! Alva har blivit så stor på de här fyra veckorna. Mannen och jag betraktar fascinerade dottern när hon kryper över golvet där hon tidigare hasade, när hon ställer sig på fötterna mot möbler där hon tidigare stod på knä, där hon approcherar sina leksaker på ett helt nytt sätt. Med förtjusning kastar hon sig över dockan Anna som hon kramar och håller i ett fast grepp i famnen medan hon undersöker andra leksaker med den lediga handen.

- Titta! Titta!
Dottern använder flitigt sitt nya ord och pekar med sitt lilla finger på allt det som hon inte sett på flera veckor.

Hemma! Med mannen och Alva. Älskade, älskade barn, mitt hjärta blir stort och lätt som en luftballong när jag tittar på dig.

Det första ettårskalaset

Alva är ett sommarbarn. Inte bara för att håret blekts av solen och kinderna fått en gyllene färg, trots våra försök att hålla dottern borta från solen. Inte bara för att hon har sand mellan tårna och doftar saltvatten och sommarsvett. Hon är född i början av augusti. Ettårsdagen närmar sig med stormsteg och som alla sommarbarn, jag talar av egen erfarenhet, får hon vänja sig vid ett spritt födelsedagsfirande.

Det första kalaset äger rum hos mormor och morfar på västkusten, tio dagar före den egentliga begivelsen. Dottern sitter naken på verandan och äter gräddtårta. På blekta diabilder på vinden finns min egen ettårsdag dokumenterad där jag gör likadant. Dottern petar tveksamt på tårtan med sin lilla sked, men när hennes mormor sticker till henne bitar med grädde och bär smaskar hon glatt i sig.

Efter tårtätandet blir det paketöppning. Färgglada presenter som Alva pillar på med förtjusning och som kusin V pillar på med ännu större förtjusning. 
- Jag behöver hjälpa henne, säger V bestämt.
Dottern låter kusinen hjälpa till med snören och papper och betraktar sedan nyfiket pussel, böcker, lekväskor, dockserviser och annat roligt som mormor, morfar och mostrarna köpt.

Vilket fint kalas!

En magisk kväll på Slottskogsvallen

Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frère
Inom ett mörker sig sluter

Mannen och jag står på Slottskogsvallen i Göteborg och lyssnar när Thåström framför sin klassiska version av Bellmans epistel nummer 81. Håret står rakt upp på mina armar. Sen följer en Kent-konsert som recensenten dagen efter i Göteborgs-Posten lyrisk beskriver som den bästa av de tretti konserter han varit på. Lägg därtill en sommarkväll som bara kräver ett tunt linne och kjol och en mage som är fylld av havets läckerheter från Sjöbaren i Haga.

Det är en magisk kväll.

En annorlunda konstutställning

Det är några dagar innan Floda Maräng kommer till världen. Vi sitter på altanen hos Alvas mormor och morfar och dricker kaffe med doppa. Kusin V kan inte sitta stilla.
- Kom får ni se min konstutställning!

Konstutställningen äger rum i mormors och morfars säng och är av ett annorlunda slag. Inga teckningar, tavlor eller skulpturer så långt ögat når. Istället har V uppvisning med kullerbyttor och olika poseringar i sängen. Alva tittar storögt och till sin förtjusning får hon vara med. Tjutande av skratt kastar hon sig i sängen. Hon är mycket imponerad av sin stora kusins konstutställning.

Någon vecka senare befinner vi oss i Oslo. Dottern sitter mellan oss i sängen. Och vips slänger hon upp sina små armar i luften och kastar sig handlöst framåt. Vi applåderar, Alva skrattar och kastar sig åt ett nytt håll. Det är konstutställning på gång!

Numera räcker det att vi sätter henne i en säng och hojtar Konstutställning! så åker armarna upp i luften och den lilla kroppen far i olika riktningar under högljudda skratt. Det är mycket bra saker man kan lära sig av äldre kusiner.

Ettårsjubileum

Idag är det ett år sedan jag skrev det allra första blogginlägget. Då låg Alva fortfarande i magen. Ett år senare har jag skrivit över 400 inlägg och haft drygt 27 000 besök på min blogg. Allt tack vare Masarinmamman som berättade om sin blogg medan en mjuk liten masarin och min stora mage trängdes i mitt knä någon gång i slutet av juni förra året. Masarinmammans blogg var faktiskt den första jag läste överhuvudtaget.

Snart är en underbar föräldraledighet över. Förutom huvudanledningen, min ljuvliga lilla Alva, har bloggen varit en del i att det varit så kul. Varje dag har jag fått en liten egen stund att ägna mig åt skrivandet som jag tycker så mycket om. Och än tänker jag inte sluta.

Fem dagar i Norge

Tillbaka på västkusten efter fem ljuvliga dagar i Norge tillsammans med Alvas farfar och hans käresta. Alvas bestemor kallar vi henne. Vi har druckit vin i en makalöst vacker Börge Mogensen-soffa, placerad i ett sommarhus utslängt på en sluttning ner mot Brunnefjorden, där den norska huvudstaden tronar på andra sidan vattnet. Vi har bott tre dagar i bestemors lägenhet på Majorstuen i Oslo och promenerat genom slottsparken, längs Karl-Johans gate, upp till Akershus. Vi har beundrat statyerna i Vigelandsparken, hisnat uppe vid Holmenkollen och studerat balsaflottarna på Kon-Tikimuseet. Vi har åkt upp till Nordmarka och ätit norsk lappsgojs och druckit öl i en timrad stuga med altan mot fjorden och lutat oss tillbaka i ljuva Hans Wegner-möbler. (Jag kommer aldrig över att de där vackra möblerna står året om i en skidstuga ute i skogen.) 

Och mitt i all sightseeing, god mat och gott vin har Alva börjat krypa, ta sig baklänges nerför trappor, säga Titta! och utbrista i små öronbedövande illtjut åtföljda av ett lyckligt flin.

En tur på Bítill

Bítill frá Langárfossi rör sig i mjuk tölt under mig. På var sida om den smala skogsvägen tronar tallar och lövträd. Sen förändras terrängen, växtligheten blir lägre, solen glittrar i en sjö intill vägen. Vi kommer in över ett stort hygge, skogens minne från stormen Gudrun. Vi rider på gränsen mellan Halland och Småland. Stormminnena finns överallt. Det tog ett år att röja ridvägarna någorlunda och än är inte ordningen återställd.

Min yngsta syster H och jag rider på tur med islandshästar. H är en van ryttarinna, om än inte på islänningar. Jag är mindre van, kunskaperna från ritterna på foderhästen jag hade i yngre tonåren har bleknat och fegheten har tagit fäste. Men på Bítills rygg känner jag mig trygg. De har ett makalöst sinnelag, islandshästarna.

Hästarnas hovar och frustande och skogens sång är allt som hörs. Fokuset på samklang med hästen suddar bort resten av världen. Efteråt är låren stela, ljumskarna och rumpan öm men själen mår gott. Det finns få saker som är en sådan lisa som en långritt i skog och mark.

Miraklet är här!

Jag sitter med Floda Maräng i knät. Han är elva timmar gammal. Kinden mjuk som sammet. Huvudet har fått en liten mössa i nät. Ögonen är slutna, andningen böljar genom den lilla kroppen. Bredvid sitter stolta föräldrar och en stolt storebror.
- Han har en navelsträng! säger lilla V förtjust.
Det är det mest spännande med lillebror. Stumpen som sticker ut från naveln.

- Han ska heta Malte.
V:s panna skrynklar ihop sig i ett arg veck.
- Det ska han visst inte! Han heter Floda Maräng.
- Kanske Malte Maräng?
- Näääääää! Bara Maräng! Floda Maräng.

I månader har lillebror hetat Floda Maräng och nu när han kommit ut ska namnet plötsligt bytas. Inte helt lätt för en tre och ett halvt-åring att begripa.

Strax efter sju på morgonen den 11 juli tittade Floda Maräng ut. 50 centimeter lång, 4050 gram tung. Framåt kvällen får vi hälsa på på sjukhuset. Mormor, morfar, moster H, mannen, Alva och jag. Min syster ser pigg ut, den nyblivna pappan inte riktigt lika pigg. Hormonpåslaget gör sitt. Men båda lyckliga över sonen som nu ligger och snusar i sin plastkorg. Söt som en maräng oavsett framtida namn.

Välkommen till världen ljuvliga du. Välkommen hit till vår familj. Det ska bli så roligt att lära känna dig, du lilla mirakel.