Mor Karin

Floda Maräng har hunnit bli nästan 5 månader. I helgen ska han döpas. Till Malte Alfons. På bänken i vårt kök ligger doppresenten från Mor Karin. En ljuvlig liten butik på Tegnérgatan i Stockholm, om hörnet från mitt jobb. Varje dag går jag förbi, ganska ofta går jag in. I butiken står Mor Karin själv och är kanske den trevligaste butikinnehavare jag mött. I vårt kök under diskbänken trängs ihopvikta Mor Karin-påsar. Jag kan garantera att de kommer att få sällskap av fler.

En ynnest

Jag och dottern står i köket.
- Alva, ska vi borsta tänderna?
Dottern tågar raka vägen till badrummet och pekar uppfordrande på badrumsskåpet där hennes tandborste finns.
- Dä! Dä! 

Det är en ynnest att få följa Alvas utveckling. Att på samma gång få betrakta och delta i hur hon lär sig upptäcka livet.

Lokalkändisar

Alva och jag har blivit lokalkändisar. Sexton månader gammal gör dottern debut på Vårt Kungsholmens förstasida. Som vanligt är dottern en riktig linslus. Hela artikeln finns här.

Magisk morgon

Jag står med Alva i famnen och tittar ut genom köksfönstret. Klockan är 07.00 och himlen har börjat skifta knappt märkbart av morgonljuset. Fredhälls trettitalshus tronar längs vår gata. Just idag är taken vita. Det är lika magiskt varje år. Att kliva upp i ottan och för första gången mötas av den mjuka, vita vintervärlden.

Kärlek på riktigt

Vinjetten till Bonde söker fru klingar ut. Nu är det en vecka kvar till nästa avsnitt av mitt favoritprogram. Det enda jag följer slaviskt. Det måste vara för att det handlar om kärlek på riktigt. Jag gläntar på dörren till sovrummet. Där ligger mina kärlekar på riktigt i en sovande hög av små och stora armar och ben.

Hit till dit

Alvas nyaste lek. Plastlådor, silar och diverse köksredskap åker ur nedersta lådan i köket, bärs under ett högljutt ååååuuuuuuååuu till vardagsrummet och placeras ovanpå ett lågt skåp. Ååååuuuuååå. Tillbaka till köket igen. Hämta en ny kökspryl. Och så ut i vardagsrummet igen. Till slut är det en stor hög av pryttlar på skåpet. Mannen och jag är ganska nöjda med dotterns nya lek. Vi kan sitta skönt tillbakalutade i soffan och roade övervaka skådespelet.

Herregud vad mysigt!

Klockan är fem. Det är fredag eftermiddag. Regnet står som nålar i luften. Tunna fina droppar som blir till en balett av rörelse i skenet från gatlyktorna. Jag och min bästa vän J har precis gjort oss hemmastadda i vårt rum på hotellet i Nacka Strand. Vår oas det kommande dygnet. Golven är mörkbetsade, överkastet blått med vita stjärnor, Gantbadrockarna ligger prydligt vikta på sängen. Newportstilen dominerar det fyrstjärniga hotellet. Kanske inte vår stil i vanliga fall men här blir det en vacker inramning till havet som ligger rakt utanför fönstret.

En liten stund senare. Vi sitter insvepta i varsin vit morgonrock med fötterna instuckna i mjuka tofflar. Våra kinder blänker av ansiktsmasker, vi dricker dyrt rött vin och äter handgjord mörk choklad. Allt framtrollat ur J:s svarta väska. Jobbliv, småbarnsliv, familjeliv. Stunderna då vi verkligen får ägna oss åt varandra är ganska få numera, men nu sitter vi här, bara J och jag. Orden flödar mellan vinklunkar och chokladbitar.
- Herregud, vad mysigt vi har! utbrister jag.
Jag upprepar den meningen minst tjugo gånger under timmarna som följer.

Vi har sminkat oss och klätt oss för middag. I hotellets ärlighetsbar blandar vi drinkar som vi intar framför brasan som sprakar och värmer. Vodkalime och rosévin med sprite. Vi är ensamma. Mer samtal. Mer förtrolig vänskap. Det är så mörkt utanför fönstret att det inte går att se vart havet tar slut och himlen börjar. Det är några minuters promenad till restaurangen som ligger på en pir ut i vattnet. Vi gömmer oss under hotellets låneparaplyer.  

En fisksoppa med kokosmjölk, vitt vin, kaffe och en chokladtryffel senare. Klockan närmar sig tio. Vi har krupit ner mellan lakanen i de gudomligt sköna sängarna. Nu väntar en natt av ostörd sömn. Inga barn som vaknar med tuppen, inga män som snarkar. Jag sover från tio till tjugo i åtta. J vaknar ungefär samtidigt. Frukostbuffén dignar. Vi äter rostat bröd med rabarber- och jordgubbsmarmelad och läser tidningen. Nybakat grovbröd, äggröra, kaffe, små söta körsbörstomater och absolut ingen som rycker oss i byxbenet. Vi sitter där i två timmar, återigen med en gyllene brasa tätt intill. Våra sista timmar på hotellet tillbringar vi ovanpå sängen ätandes Polly, läsandes skvaller- och inredningstidningar.

När vi checkar ut strax före tolv är sinnet lugnt och själen energiboostad. Det har slutat regna. Solen glittrar i vattnet. Vi promenerar längs kajen, tar bergbanan upp till busstationen. Det är kanske fem kilometer hem. Men mentalt har vi varit på en betydligt längre resa. Älskade J, jag är så glad för att vi gör sånt här tillsammans. Och det har vi alltid gjort. Före män. Före barn. Efter barn. Herregud, vad mysigt vi har!

Saken är biff

Morgonen börjar bra. Alva har fått dagisplats! På drömdagiset. Vi har väntat hela hösten på besked eftersom dagiset är nytt och tillståndshandläggningen på kommunen dragit ut på tiden. Oron att starten ska bli förskjuten har gnagt i magen. Men nu är det alltså klart. Den 12 januari börjar vår lilla prinsessa på dagis. Inte nog med det. Lilla L har fått plats på samma dagis. Och imorse läste jag i tidningen  att min päronformade figur gör att jag kommer att leva skitlänge. Men vilken bra dag!

Så sant som det är sagt

Alva har övergått från Pingu till att titta på In the night garden. Mannen kommer upp med rufsigt hår och nyvaken blick. Han pekar på figurerna som syns på TV:n.
- Vilka är det där då? säger han till mig.
- Pontepinerna, försöker jag.
- Neeeeej, det är ju tomliboerna! säger mannen med en underton av Du har ju ingen koll.

Så sant som det är sagt. Relationen förändras när man får barn.

Pingumania

När Alva vaknar på morgonen rusar hon ut ur sovrummet och fram till TV:n. Där pekar hon på skärmen och gör uppfordrande ljud. Om jag inte omgående lyckas få på TV:n bryter hon ihop i en liten hög på golvet. Men så fort den lilla svart-vita pingvinen visar sig är allt frid och fröjd igen. Ibland tar hon en lov förbi mig vid frukostbordet. Omsorgsfullt tar hon ur nappen och lägger den på köksbordet, sen vänder hon sig som en fågelunge mot mig och väntar på ett smakprov fil med müsli. Därefter tar hon nappen från bordet igen, stoppar in den i munnen och återvänder till Pingus äventyr.