Alla dessa konster

Vi är tillbaka i Stockholm efter härliga dagar på västkusten. Fyra dagar och nya konster från dotterns sida.

- Vad är det? säger jag och pekar på bananen.
- Baaan! 
Ännu ett ord till den lilla, men ljuvliga, samlingen.

*

Alva sitter på mormors och morfars vind och leker kafferep med gammelmormors vackra barnservis. Hon häller från den lilla kannan ner  i koppen och för den sedan till munnen. Byter till den andra koppen och gör likadant. Länge sitter hon så och häller i och dricker ur kopparna.

*

- Alva, kan du lägga nappen i tvättmaskinen? frågar mormor.
Barnbarnet lyder snällt. Hon går till tvättmaskinen, öppnar luckan och lägger dit nappen. 

*

Dottern går med bestämda steg fram till CD-spelaren. Trycker på den rätta knappen och vips dundrar Här kommer Pippi Långstrump ut i rummet. Så fort musiken börjat söker Alva reda på pippidockan och för den med handen i en hoppande dans på bordet där CD-spelaren står. Hon har nog upprepat proceduren femton gånger under de fyra dagarna hos mormor och morfar. Fram till spelaren, på med Här kommer Pippi… och så bjuder hon upp pippidockan till bordsdans.

Det är så mycket hon kan och förstår, vår älskade snart 17-månadersunge.

En avbruten resa

Julaftons morgon. Alvas ögon tindrar precis som barnaögon ska göra på julafton. Det är nya mickibarnspisen med diskho som lockar fram tindret. Luckorna öppnas och stängs, öppnas och stängs, fat och koppar slamras med i hon. Däremellan går hon runt med sin lilla gula fjällräven kånken-ryggsäck på ryggen och sjunger glatt. 

Julaftons eftermiddag. Vi har varit hos mannens syster och svåger i ett par timmar. Alva ska få korv och köttbullar. Men just som jag sätter ner henne i barnstolen kräks hon våldsamt. I flera omgångar kommer makaroner och annat oidentifierbart upp. Lillfian är blek om nosen. Kurar i mammas famn. Men hämtar sig så småningom och är framåt julklappsöppning tillbaka i vanlig form. Dottern springer nyfiket fram till tomten, helt orädd. 

Juldagens förmiddag. Vi packar ihop för att åka till mina föräldrar och systrar på västkusten. I Nyköping stannar vi för lunch. Eftersom Alva bara åt hälften av frukostgröten försöker jag med en liten bit banan till förrätt. Vi sitter fortfarande i bilen, mannen har smitit på toaletten. Då kräks dottern igen. Över sig, mig och bilsätet. Stackars liten! Vi bestämmer oss för att vända hemåt igen. Hoppas på att Alvas mage kommit i ordning till annandagen så att vi kan göra ett nytt försök att åka västeröver

God jul och gott nytt år!

Welcome to the Oscars

Mannen och jag ska på frackbröllop i februari. Jag hade inte tänkt att köpa klänning förrän efter jul. Men mitt i den sista flämtande julklappshandeln passerar jag en brud- och festbutik på S:t Eriksgatan. Och där hänger den. En mörkblå, figurnära dröm. Några tusenlappar fattigare går jag ut ur butiken med klänningen i famnen. Nu hänger två vita klänningsgarderober med en aftonklänning och en brudklänning i min trånga långt-ifrån-walk-in-closet. Jag känner mig lite som en hollywoodstjärna. Welcome to the Oscars!

Världen är skyldig att lyssna

Rebecca Masika Katsuva. ”Om hon klarar av att berätta, så är världen skyldig att lyssna.” Jag läser och gråter. Och känner mig maktlös. Jag vill ta henne i famnen. Är det enda jag kan göra att berätta för fler att hon finns?

Försvarets hudsalva kommer till pass

Alva har en virvel i håret vilket gör att hennes lugg inte lägger sig lite käckt åt sidan utan växer rakt ner. Jag har insett att hon är för liten för hårstylingprodukter. Men mannen har köpt försvarets hudsalva som egentligen är till dotterns skorv bakom öronen. Jag har dock kommit på att salvan fungerar utmärkt som hårgelé. En liten touch med salva i Alvas lugg och den lägger sig snällt tillrätta i en söt snedbena.

Glömd Lucia

Jag glömde att det var Lucia. Jag som för några år sedan  tillhörde dem som ramaskriade på SVT för att de lät några gråklädda dalmasar sjunga konstiga otraditionella sånger på luciamorgon. Lucia handlar inte om nytänkande. Lucia handlar om att det ska vara precis samma varje år. Traditionen vilar tung i mitt hjärta. Men i år glömde jag bort. Alva och jag som skulle lussa för mannen. Det måste vara det grågrå utanför fönstret som sipprar in i minnet och raderar allt som är vintervitt och stämning.

Spotify

Mannen och jag har precis upptäckt Spotify. Nostalgiska kan vi sitta hur länge som helst och lyssna på musik. En låt startar associationer som leder till nästa och nästa…

Blablabla

I juni hälsade vi på min vän E och hennes familj på Gotland. Sonen var då 17 månader och ägnade mycket tid åt att gå runt och låtsasprata i telefon. Alva hasade sig fram på golvet och var mest intresserad av att stoppa saker i munnen.

Ett halvår senare är Alva 16 månader. Hon ägnar mycket tid åt att låtsasprata i min gamla Texasminiräknare. Bla, bla,bla och mellan varven brister hon ut i gapskratt. Ibland försöker hon få lilla E att också prata i telefon men katten är inte särskilt intresserad.

En liten hemhjälp

Det har inte varit någon ordning på vår veckohandling på senare tid. Min ambition att veckoplanera maten och sedan storhandla har fullkomligt gått i kras. Nästan varje kväll står jag i dyra Konsum på Sveavägen med Fredrik Paúluns goda minne och försöker komma på en lämplig middag. Nästan varje kväll kommer jag in i vår hall med en eller två kassar i händerna.

Med utsträckta armar ropar jag på dottern. Höga tjut hörs från lägenheten och en ivrig ettåring kommer springande genom vår långa hall. Just som jag tror att jag ska få lägga armarna om Alva girar hon skickligt förbi mammas famn och fortsätter att rusa fram till dörren och kassarna. Där ger hon ifrån sig uppfordrande ljud som snabbt blir ilsken gråt om jag inte hörsammar henne. Det gäller att snabbt ta dotterns hand i min och kassen i den andra och tillsammans promenera in i köket. 

Alva packar systematiskt ur kassen eller kassarna. Hon sitter på min höft så att hon når upp till kylskåpets hyllor. Placerar omsorgsfullt matvarorna på olika ställen i kylen. Till slut är bara en tom kasse kvar.
- Var ska kassen vara?
- Dä, dä! hojtar dottern och pekar på skåpet under diskhon.
Jag knyter ihop påsen till en liten boll och låter Alva trycka in den i påshållaren.

Varje kväll står vår lilla hemhjälp redo att packa upp matkassarna. Hoppas det forsätter.