Tintinfantast

Längst ner i bokhyllan har mannen en bunt med gamla Tintin-album. Alva tittar fascinerat på bilderna. Kommer ofta viftande med ett album följt av Tintin! Läsa! Och jisses vilken koll den lilla damen har.

- Vem är det?
- Ha-dock!
- Tintin!
- Mio! Milou!
- Totarna! Dupontarna!
- Kalkyl! 

Jag inser att jag aldrig kommer att sluta imponeras av mitt barn.

Smäck!

Jag gjorde sista inprovning på brudklänningen idag. Den satt som en smäck på mina 51,5 kilo. Det ska jag fira ikväll med chips och öl framför finalen i Champions League ikväll.

Förmiddagslyx

Klockan är halv elva. Nybakat valnötsbröd, philadelphiaost, parmaskinka och ljuvligt söta körsbärstomater. Kaffe med mjölk i handgjord keramik. Ro i själen. Förmiddagslyx.

Här ska vi tillbringa kvällarna

Vi har fått restaurangrekommendationer i Istanbul. Mannen och jag brukar oftast ta dagen som den kommer när vi är på semester, slinka in på mysiga hak, flanera i de varma kvällarna och sätta oss till bords där musiken och sorlet verkar inbjudande. Ibland blir det fullträffar, ibland en plump i protokollet. På bröllopsresan har vi valt det säkra före det osäkra och bokat bord på tre olika restauranger som vi fått rekommenderade. Alla har terasser med utsikt över Bosporen. Vogue, Sunset Grill och Mikla. Den senare ska vara en av de bästa restaurangerna i hela Istanbul. 

En hög med fimpar på trappen

Jag vaknar på söndagmorgonen och känner en svag doft av rök i sovrummet. Som om någon eldade. Eller som om det brann. På varsinn sida om mig ligger mannen och dottern och sover lugnt, i rummet bredvid mamma och pappa som är på besök. Jag hoppar i träningskläder och snörar på mig gympaskorna för att ge mig ut på powerwalk. Väl i trapphuset blir rökdoften starkare. Brinner det? När jag kommer till porten pyr det utanför dörren, en grå rökstrimma slickar mot glasrutan. Någon har slarvat med att släcka sin cigarett i krukan som står utanför dörren, nu glöder det bland fimpar och skräp. Jag blir tvungen att välta ut innehållet och trampa på det för att släcka. Jävla rökarjävlar, de kan fan plocka upp det här själva när de inte kan släcka efter sig, tänker jag arg som ett bi, ger mig iväg på min morgonpromenad och lämnar vår yttertrapp full med utspridda fimpar, jord och förkolnat papper.

Lite senare på dagen går jag ner i tvättstugan. När jag är på väg in igen möter jag vår granne M. M som förlorade sin älskade hund i februari, som alltid är vänligheten själv, som säkert fyllt sjuttio. Nu står hon med sop och skyffel i handen och städar trappan som jag stökat till.
- Krukan var vält så jag tyckte det var lika bra att städa upp.
- Jaha, säger jag och försöker se oskyldig ut som den brud jag snart vara.
- Det är ju dumt att det ligger fimpar överallt, det bor ju barn i huset, ja, lilla Alva till exempel,jag vill inte att de stoppar fimpar i munnen, säger M och ler sitt rara leende.
-  Vad du är snäll!
Till skillnad från mig. Det är ganska mörkt i bröstet nu. Jag försöker le.
- Jag har varit sjuk hela veckan, haft trettinio graders feber.
Nu ser jag att M ser lite blek ut om nosen. Sjuklig och med omtanke om vårt barn har M städat trappen som jag skräpat ner.

Jag försöker vara en god människa. För det mesta omtänksam och kärleksfull. Men nu och då sticker mina mindre goda sidor fram sitt fula tryne. Nu och då gör jag fel val och ogenomtänkta handlingar. Jag försöker trösta mig. Detta är att vara människa. Men aldrig mer kommer jag att lämna högar av fimpar på trappen.

Spridda ord

Alva som lärt sig göra fula grimaser. Näsan rynkas, ögonen knips ihop, händerna viftar mot öronen. Mamma och pappa på besök. Momo! Mofa! Mannen och jag som lämnat dottern med morföräldrarna och tagit Cinderellabåten ut til Svartsö. Om tre veckor säger vi ja till varandra. Havet som glittrar så vackert. Huvudet mot mannens axel, fingrarna sammanflätade, lycka i bröstet. Vi äter lunch på herrgårdspensionatet. Diskuterar detaljerna kring bröllopsdagen med B. Jag blir lite förälskad i vår vigselförrättare. Hon som närmar sig sjutti och tagit hand om stökiga tonårskillar hela sitt liv.
- Tänk om han säger nej, skojar jag.
- Det kommer jag inte att höra, jag hör bara ja. 

Tankarna far till jobbet. Jag har nyss blivit chef för ett av våra affärsområden. Utmaningarna hopar sig. Jag drömmer mycket på nätterna. Om bröllop och processmöten med sexti chefer. Landar i soffan om kvällarna, utmattad men nöjd. Jag suger och smakar. Sötman av livet när allt går ens väg. Tacksamhet. Det är känslan som infinner sig hos den som också befunnit sig i livets mörkerrum. Blonda testar på kudden, andetagen, den lena kinden.

- Hur mycket älskar mamma dig?
Jag måttar med armarna, från fingerspets till fingerspets. För abstrakt för dottern att förstå men varje gång kastar hon sig i de öppna armarna. Skrattar förtjust. Lindar armarna runt mig hals. 

Spridda ord.

Sångfågel

- Nigel, ackaej, ackaej! Nigel, ackaej, ackaej! NIGEL, ACKAEJ, ACKAEJ!

Lilla Snigel, akta dig, akta dig, akta dig. Lilla snigel, akta dig, annars tar jag dig!

Det är den första sången Alva kommer hem med från förskolan där vi begriper vad hon sjunger. Kvällen ägnas åt Lilla snigel.

Jag: Annars tar jag…
Dottern: DEJ!

Möhippa!

Det är fredag. Klockan är strax efter sex och jag svänger runt hörnet med tunga matkassar i bägge händer i tron att mina föräldrar nyss kommit upp från Göteborg och ska äta med oss. Istället står två underliga figurer med guldmasker och kåpor i porten och sträcker fram ett kuvert på en silverbricka. Min möhippa har börjat. Den slutar halv tre natten till söndagen där jag de senaste timmarna dansat till schlager i röd palettklänning på Blue Moon Bar. Bildbeviset hamnade på finest.se och här på bloggen. Tack snälla systrar, svägerska och vänner för en fantastiskt rolig hippa!

Mamma! Pappa!

Alva är ganska mammig just nu. 
- Maaaaaaaaaaaaaaamma! tjoar hon på ett mycket dramaqueenaktigt sätt med darrande underläpp och rynka mellan ögonbrynen.
Särskilt tjoar hon om jag kelar med katten, kelar med mannen eller om mannen kånkar iväg med dottern.

En del barn är uppenbart mer mammiga, en del mer pappiga och för andra går det i perioder. Gulligaste pappigheten står Alvas kustin V för.
- Mamma! Pappa och jag kan bo i det här huset och så kan du köpa ett eget hus. Men jag kan komma och hälsa på dig ibland!

Stjärnstunder

Det är en annan tid, ett annat liv. Jag står på ett fält någonstans i stockholmstrakten. Långt borta hörs musik och skrål, festen jag nyss var på. Nu biter det lite i kinderna men jag märker det knapp. Jag är förtrollad. Bredvid mig står Jonathan Lindström och berättar om stjärnhimlen ovanför oss. Vi beundrar Karlavagnen, syns inte Orion därborta? Plejaderna, svärmen av stjärnsyskon. Jonathan är på den tiden copy på reklambyrån där jag jobbar. Nu har han tagit med mig bort från festen, ut på fältet, för att ge mig en alldeles egen stjärnlektion. Rymden är oändlig, Jonathans kunskaper är oändliga.

Idag skriver Jonathan i DN:

Till dina oräkneliga, tyngande plikter som förälder hör nu också att visa barnen universum, det äkta universum utomhus, inte teves och datorspelens konfettisprättande fuskuniversum eller rymdsondernas visserligen fascinerande men artificiella bilder på nätet. Låt barnen fyllas av verklighetens stjärnljus, lukten av natt och den dova tonen av oändligheten, innan de stelnar till vuxna. Det kommer att värka som en liten vacker blomma i bröstet resten av livet, en liten påminnelse om det väldiga i tillvaron, världsalltets sköna ödslighet och existens. 

Jag bär en egen blomma i bröstet som minnet av min stjärnstund med Jonathan för många år sedan. Och jag kommer att ge Alva alldeles egna stjärnstunder tack vare Jonathan.