Mysig lördag

Promenad till parkleken i Rålis. Alva cyklar trehjuling och åker rutschkana. Vi grillar korv. Dottern somnar i vagnen på vägen hem. Mannen bakar scones. Vi äter dem med en kopp te framför en film medan Alva sover. Det är en mysig lördag.

Jaha

Vi sitter vid matbordet.
- Pappa är stark, säger Alva plötsligt.
- Mamma är också stark, eller hur? försöker jag.
Dottern tittar fundersamt på mig.
- Nä, pappa stark!

Jaha.

Ingen VAB-dag i höst

Hösten har gått utan en enda VAB-dag. Ibland är det förstås host och snor hos vår tvååring, men då konstaterar Alva lugnt:
- Mamma, jag bara hostar lite.

En weekend på Yxtaholm

Vi kör sakta fram genom allén som kantas av träd som sprakar i gult och orange. Längst ute på udden ligger det vita sjuttonhundratalsslott där mannen och jag ska tillbringa helgen. Bara du och jag. Ett dygn senare lämnar vi Yxtaholm med själar och hjärtan som fått vila från vardagens bestyr. Vi har gått hand i hand genom ägorna. Beundrat smäckra araber som sträcker sina nyfikna halsar mot oss. Vi har druckit afternoontea i spröda koppar med utsikt över Yxtasjön. Legat utsträckta på bolster i vårt vackra slottsrum djupt försjunkna i varsinn bok. Ätit hummer och hjort i skenet av levande ljus. Sovit ostörda och länge och vaknat till morgondiset utanför fönstret. Njutit av långfrukost under kärleksfull tystnad och tidningsläsande. Bara varit.

Anpassningsbara barn

En kväll av hysterisk gråt var allt vi behövde stå ut med. De påföljande kvällarna har mannen fått lägga dottern utan minsta tår. Sannerligen är barn anpassningsbara.

Att ta tillbaka kontrollen

Mannen och jag har turats om att lägga Alva ungefär varannan kväll. Det fungerar utmärkt till strax efter sommaren då dottern börjar kräva att jag ska lägga henne. Sakta rättar vi in oss efter Alvas vilja. Tillslut nattar jag henne alla kvällar förutom när jag är borta. Plötsligt en fredag för några veckor sedan kräver dottern att få somna på soffan. Vi låter henne göra det. Det tar bara helgen sen är kraven att mamma ska lägga och att läggningen ska ske i soffan. Vi inser att vi hamnat i en situation vi inte alls är nöjda med där vi låter vår lilla tvååring sätta reglerna hemma. Försöken att ändra rutinerna möts med hysterisk, hjärtskärande gråt. Famlande letar vi på nätet efter råd. Vi hittar följande råd till en annan familj i samma situation. Det kommer från barnpsykologen Malin Alfvén:

Att skrika och bli arg, som er dotter gör, är inte farligt, varken i stunden  eller för framtiden. Men att låta ett barn i hennes ålder ta över i familjen, det är att överge barnet.

Vi bestämmer oss för att återta kontrollen över läggningsrutinerna. Med följden att jag nu i en halvtimme suttit med mitt ömmande mammahjärta i knät och lyssnat på hur dottern hysteriskt gråtande, hulkande skriker inifrån sitt rum: Mamma sova mig! Maaaaaaaaaamma sova mig! Mamma sova mig! Hon upprepar det säkert femti gånger. Jag vet att mannen stålsätter sig därinne. Och jag stålsätter mig i soffan. Den här stormen måste vi rida ut.

Möte med Jonas

- Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det utan för att vi behöver det.
Min vän J och jag sitter i kyrkbänken i Kungsholmens kyrka och lyssnar när Jonas Gardell föreläser om sin nya bok Om Jesus. Mitt första möte med Jonas var i gymnasiet då Fru Björks öden och äventyr blev introduktionen till den gardellska litteraturen och den gardellska scenen. Till en sällsynt förmåga att med humor som verktyg föra fram livets budskap som nästan alltid handlar om utanförskap.

- Hur kan du skämta så grovt om funktionshindrade? säger journalisten bistert.
För att jag ser dem. För att de känner sig sedda. För att de skrattar med mig.
- Om den fule inte ens får vara ful, vad är han då, ett satans neutrum, svarar Jonas på journalistens fråga.

Jonas är liten. Han har t-tröja och jeans där han står längst fram i kyrkan som är fullsatt. Han berättar om den historiska Jesus. Som umgicks med de orena. Som var en mörkhyad bondlurk utan tänder. Som såg ljuset i varje människa. Det är en fin stund med skratt och tårar där i kyrkan.

När vi går ut genom kyrkportarna faller den första snön i skenet från facklorna.

Kärlek som bara är

Drygt fem år tillsammans. Mjuka vardagar som passerar, hösttröttheten som ibland tar över då vi skaver mot varandra. Så försvinner mannen iväg på konferens i två dagar. Det räcker med aldrig så lite längtan. Ögon som möts igen. Det är du. Jag i mannens famn. Min kind mot hans sträva. Alva i sin pappas famn. Varma kärleksband som slingrar. Kärlek som bara är.

Kattomtanke

Mannen har gått till jobbet. Alva har smugit in till oss i ottan och ligger nu tätt intill mig. Utanför dörren jamar lilla E. Högre och högre. Till slut konstaterar dottern:
- Mamma, Esso är jättehungrig!

Hos frisören

Alvas lugg växer ner i ögonen. Håret som blivit långt trasslar ihop sig och resulterar i tårar varje morgon när det ska kammas. Hon vägrar att låta mig sätta saxen i luggen så vi går till frisören. Det första besöket någonsin. Dottern sitter i mitt knä och tittar mycket misstänksamt på kvinnan som ska klippa henne. Inte blir det bättre av att frisören tar en blomspruta och ger Alvas hår en rejäl dusch. Men det är inte första gången den här frisören har en tvååring som kund. Strax är dottern fullt sysselsatt med klämmor, borstar och kammar.
- Det är nog lika bra att jag tar av en bit.
- Jaha, säger jag och tar ett tyst farväl av dotterns blonda svall.
En stund senare traskar vi iväg, Alva iförd en rekorderlig page med tillhörande mycket kort lugg. Det växer ut, tänker jag för mig själv. Det växer ut.