Ultraljudet

Standard

I februari går vi på ultraljud. Stela med svettiga handflator sitter vi bredvid varandra i väntrummet. Nervositeten kletar.

När mina föräldrar var nygifta hände det att mamma gick ut och letade efter pappa i vägrenen. Han var en halvtimme sen från jobbet och mamma var helt säker på att en fruktansvärd olycka hänt. Jag har ärvt min mors livliga fantasi. På gott och ont.  

Det är ganska många tankar som hinner fladdra förbi under de tio minuter vi väntar. Otäcka tankar om vad vi ska få se därinne. Jag blir stelare och stelare. Svetten klibbar under armarna. Han som ska bli pappa tar min hand. Soffan vi sitter i är ärtgrön och väggarna vita. Så öppnas dörren till rummet där vi ska få se vårt barn.

– Jag tror att barnet kanske trillat ut, slipper det ur mig.
Barnmorskan tittar lite oroligt på mig.
– Varför då, har du haft mycket blödningar?
– Nej, inga blödningar alls.
– Men varför tror du att bebisen trillat ut? säger barnmorskan förvånat.

För att det är väldigt overkligt att det ligger en ny liten människa där i magen.

Så plötsligt är det där på en suddig svartvit bild. Vårt barn. Med tio fingrar, tio tår och ett vackert bultande litet hjärta. Det snörper i bröstet. Bebisen är kvar. Den ligger där alldeles verklig och sprattlar med sina små ben. Han som ska bli pappa och jag ser på varandra. Vi ska bli föräldrar!

Annonser

One response »

  1. Pingback: På ultraljud « Mammapappabarn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s