Striden som kom av sig

Standard

Jag är rustad för strid redan på morgonen. Medan resten av familjen sover gott har jag fantiserat ihop vad den elaka socialsekreteraren skulle kunna säga och vilka dräpande kommentarer jag ska ge som svar på tal. Vi ska till stadsdelsförvaltningen och göra en faderskapsbekräftelse. Bara för att vi inte är gifta. Är man gift behövs det inte. Jag tycker att det är urlarvigt och förnedrande.

Han som nyss blivit pappa tycker att jag överreagerar. Och poängterar att det inte är den stackars handläggaren som stiftat lagen.
– Pyttsan, hon är i maskopi med systemet, säger jag stridslystet med min mentala bazooka i högsta hugg.

Vi tar hissen upp till plan fyra. Handläggaren som i min fantasi var mager med ett snipigt leende visar sig vara en frodig dam med vänligt utseende. Hon visar in oss i ett rum och säger något rart om Alva. Aha, tänker jag, hon försöker med en vilseledande manöver. Funkar inte på mig, tänker jag och kniper ihop munnen.

Vi får svara på en fråga om hur länge vi bott ihop och skriva på några papper som bevittnas av två andra handläggare. Det är det hela. Jag har lovat han som nyss blivit pappa att uppföra mig men något måste jag ju säga.
– Har det alltid varit så här? Att man måste erkänna faderskapet?
– Ja.
– Vet du om det är någon lagändring på gång? säger jag och försöker låta lite provocerande.
– Nej. Det är ju så olika åsikter om det här. Men jag tycker ju själv att det är konstigt att det bara är ogifta som måste erkänna faderskapet. Det är ju inget som garanterar faderskapet bara för att man är gifta.

Handläggaren ler vänligt. Jag är avväpnad. Hon snodde precis mitt argument! Misstänksamt tittar jag på henne medan hon lika vänligt delar med sig av information om öppen förskola och dagisköer.
– Ja, då var det klart.
– Jaha.
– Hej då och stort lycka till framöver.

Det blir ingen strid. Alva är hungrig. Vi sätter oss i väntrummet och ammar. Damen i receptionen frågar om hon ska hämta ett glas vatten.
– Man blir ju så törstig när man ammar, säger hon vänligt.

– Alla på stadsdelsförvaltningen är ju jättetrevliga, säger jag till han som nyss blivit pappa.
Mannen höjer bara menande på ögonbrynen. Vad hade jag trott? Att de skulle sitta här med horn i pannan? Lärdom: Skjut inte budbäraren.

Annonser

One response »

  1. Fantastiskt. Din blogg har blivit en del av ”min egna tid”. Nicklas bad mig precis hjälpa honom med att leta efter några verktyg. Pyttsan heller, sa jag till honom. Jag har väntat hela dagen på att få sätta mig med datorn i knät, en god cappuccino och läsa dagens blogg. Puss!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s