– Mamma, kommer sniglar till himlen?
Alva är fyra år. Hon står med händerna kupade framför sig och underläppen darrar. I de knubbiga jordiga barnahänderna ligger en sörjig hög med snigelskal. Jag smeker dottern över kinden. Det är höst, regnet har gjort gräset i parken lerigt. Vi har snigelbegravning i skuggan av ett träd. Löven är orange, röda och gula och ligger i mjuka högar på marken. Så står vi, mor och dotter, hand i hand och sjunger. Lilla snigel akta dig, akta dig, akta dig, lilla snigel akta dig, annars tar jag dig. Efteråt sitter vi rödkindade i köket och dricker varm choklad. Alva tittar allvarligt på mig.
– Mamma, jag tror sniglar har en alldeles egen himmel.
Minnen av framtiden. Fantasier om hur det ska bli sedan. Alla stunder med dottern som vi ska ha, han som nyss blivit pappa och jag. Nu ligger Alva i sitt babygym. Hon skrattar, gurglar och tjuter. Redan har hon så mycket att berätta om allt spännande som händer i hennes lilla bebisliv.
Mammapappabarn 