Gråten är min när du gråter

Standard

Torsdag kväll. Alva skriker. Och skriker. Och skriker. För full hals. För liten hals. För mellanhals. Jag bär. Han som nyss blivit pappa bär. Jag puffar i rumpan. Han som nyss blivit pappa puffar i rumpan. Jag försöker amma. Jag försöker amma extra mycket genom att trycka in bröstet i munnen på dottern. Hon spottar ut det. Och tjuter. Jag försöker med nappen. Det funkar. I tio sekunder. Mer gråt. Den lilla kroppen sprattlar och är alldeles svettig. Munnen ser ut som skrikande bebismunnar brukar göra i tecknad film, med gomseglet fladdrande längst bak.

Jag bär lite till och försöker med en sång. Den första jag kommer på. Elefanten spruta’ vatten men jag trodde det var öl å sen dess så har de kallat mig för knöl. Om och om igen sjunger jag samma mening. Troligtvis hamnar dottern i chock både över låtvalet och min sångröst. Hon är tyst i säkert fem minuter förutom några små gnyenden. Min fiolsträngsspända kropp slappnar av. Då bryter gråtkalaset ut igen.

Till slut somnar dottern utmattad med bröstet i munnen när jag ammar henne liggande i sängen. Snart är vi inne i vecka åtta. Enligt min nya bibel, Växa och upptäcka världen av två holländska författare, går barnet in i ett nytt utvecklingssprång mellan vecka sju och vecka nio. Boken beskriver sju sådana utvecklingssprång under barnets första år. Varje språng är väldigt omvälvande för den lilla bebisen, vilket bland annat resulterar i extra mycket gråt. Allt enligt de holländska forskarna Hetty van de Ritj och Frans X. Plooij. För en nybliven mamma är det skönt att ha just sådan forskning att luta sig tillbaka på. Allt för att få bekräftelse på att det som händer i vårt liv är normalt. Och nu sussar dottern gott på kudden.

Tjugo minuter senare när jag tittar till Alva ligger hon vaken med stora ögon. Han som nyss blivit pappa får i uppdrag att natta. Han brukar vara bra på det. Men ikväll är det omöjligt. Gråteriet tar fart igen. Just när Idol ska börja. Vi vyssjar och smeker men icke. Jag tar med mig dottern ut till tv:n och placerar henne i mitt knä. Låter hennes lilla huvud vila mot mitt bröst och smeker henne över panna och näsa. Och då. Först ler hon stort. En. Två. Tre gånger. Sen somnar hon djupt i min famn.

Logiskt förstår jag mycket väl att små bebisar gråter då och då och att det inte är någon fara. Känslomässigt är det något helt annat. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter.

Annonser

One response »

  1. Oj, stackars liten. Allt är ju så läskigt. Mycket som ska upptäckas nu. Det jobbiga är att som förälder vänjer man sig aldrig vid skriken. Gråten. Tårarna. Det gör lika ont i mammahjärtat varenda gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s