Elva minuter runt kvarteret

Standard

Jag är helt stel i hela kroppen Det knakar när jag ska ta mig ut sängen på morgonen. Det känns som en evighet sedan som Göteborgs coolaste aerobicinstruktör kom fram till mig efter en klass och sa att jag borde bli instruktör. Det är det också. En evighet sedan. Drygt tio år skulle jag tro. De enda rörelser jag skulle kunna göra någorlunda nu torde vara något åt robothållet.

Jag ska ut och springa för första gången på tio månader. Det första bakslaget kommer när träningsbyxorna tar stopp strax efter knäna.
– Jag vill inte vara en tjockis längre, ylar jag till Alvas pappa som sitter i soffan och dricker kaffe. Alvas pappa som svek hela min-flickvän-är-gravid-och-jag-lägger-på-mig-ett-antal-sympati-kilo-grejen och istället gick ner två kilo under min graviditet.

Elva minuter. Det är vad jag orkar. Elva minuter. Jag sprang tjejmilen på 54 minuter för två år sedan och nu tar jag mig knappt runt kvarteret.

Senare sätter jag Alva i babybjörnen. Sätter på lite musik. Ställer mig framför spegeln och svänger på mina frodiga höfter.
– Kolla Alva, visst kan mamma fortfarande lite sköna moves, säger jag till dottern i spegeln.
Och dottern kan man lita på. Hon ler och skrattar och tittar beundrande på sin stela elvaminutersmorsa.

Annonser

One response »

  1. Förstår dig precis. Kan tyvärr inte säga att man när den nyligen nyfödda har blivit tre känner sig särskilt mycket snyggare… (Lite kanske…)Då tänker man ”ingen idé snart ska det väl ändå bli fler barn”
    Puss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s