En bomullsmjuk ensamhet

Standard

Det är söndag morgon. Klockan är snart halv nio. Det är en sån där blank morgon när vädret utanför fönstret är intetsägande. Alla löven på träden är borta nu. Det dröjer till våren innan utsikten från vårt vardagsrum får tillbaka sin charm. Förutom de kalla, soliga vinterdagar när snön kryper ihop på grenarna och glittrar.

Klockan är halv nio. Och hela familjen sover. Alva snusar. Mannen snusar. Katten ligger hopkrupen i soffan med huvudet under tassen. Jag kikar på dem i tur och ordning. Blir varm i bröstet. De är bedårande alla tre. Och mina allihop, tänker jag tacksamt. Jag dricker mitt kaffe, läser min tidning och myser i min ensamhet.

Jag har varit ensam förr. Men då, förr många år sedan, var det en ensamhet med metallisk klang. Nu blir min ensamhet bara bomullsmjuk och njutbar. Så som ensamhet blir mot en fond av en snusande liten familj.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s