Monthly Archives: mars 2008

Nuttinutti

Standard

Just nu trillar harmoniglitter över vårt liv. Vi är friska. Vi har börjat umgås med våra vänner igen. Lilla E blir borstad och myst med varje kväll och verkar nöjd. Alva är på ett strålande humör om dagarna. Vi sover ganska bra om nätterna, den värsta tröttheten är borta. Det var länge sedan jag fick ett psycho-killer-bitch-from-hell-utbrott. Både mannen och jag tränar två eller tre gånger i veckan. Våren står för dörren. Alva somnar gott om kvällarna. Då struntar vi i alla praktiska bestyr och ägnar oss åt att ligga omslingrade i soffan. Våra ringar glänser på vänsterfingrarna. Vi säger saker som:
– Älskling, du kliade mig på ryggen igår, nu är det min tur att klia dig.
– Älskling, du är verkligen snygg.
– Älskling, tääääänk om vi inte hade träffats. Alltså, jag står knappt uuuuut med att tääääänka på det ens.
– Å du är bara så nuttinuttinuttinutti.
– Ååååå, du är också så nuttinuttinutti.
– Nuuuuuuuuuuuuuttti.
– Nuuuuuuuuuuuuttttttttiiiiiiiiiii.
Nu kanske vi inte säger just nutti men poängen är att det kletar av söta tillrop där i mammapappahögen i soffan.

Jag säger Donna Tarts Den hemliga historien. John Fowles Illusionisten. Joyce Carol Oates Blonde. Tre av av de bästa böcker jag läst. Och en sak kan jag säga, de där författarna drevs inte av nuttinutti. Det är ljuvligt att leva i vår lilla harmonibubbla, men det är inte så enkelt att komma på vad jag ska blogga om. Det är ju så mycket roligare att skriva om eländes elände än nuttinutti.

Mañana

Standard

Alva somnar numera gott i egen säng om kvällarna. Någar minuters gråt sen sover hon som en stock. Men efter att hon vaknat på natten och ammat vill hon helst ligga hos mamma. Ibland lyckas jag lägga ner henne utan att hon vaknar men ofta blir det högljudda protester.

– När Hannah var fem månader körde jag 5-minutersmetoden på henne, vilket innebär att när barnet börjar skrika så går man in i rummet och säger vänligt men bestämt att ”nu ska du sova”… Första natten gör man om samma sak kanske sju gånger, men andra natten blir det bara fyra gånger, tredje natten två gånger och fjärde natten ingen gång. Hannah har sovit tolv timmar per natt sedan dess.

Jag tänker, att kan Dominika Peczynski så kan väl jag. Men när klockan är två på natten och ögonlocken släpar i backen känns möjligheten att bara stoppa ner Alva bredvid mig så lockande att jag oftast faller till föga. Tanken på att vakna sju gånger och natta en skrikande bebis känns helt oöverstiglig. Jag gör det imorgon natt, tänker jag för mig själv där jag ligger med dottern snusande tätt intill. Sen somnar jag med näsan i Alvas fjuniga hår. Mañana, mañana, som spanjorerna säger.

Nu vill jag föda tjugo barn

Standard

Vi har en regel i vår familj. Spelar Sverige fotbollslandskamp så går det före alla andra program. Jag tror faktiskt att det var jag som kom på regeln. Nu surar jag över det eftersom jag så gärna vill se premiären av den nya serien Barnmorskorna. Då kommer jag på SVT:s fenomenala funktion Play. Ännu mer nöjd blir jag när jag ser att premiärprogrammet ligger ute innan det är dags för TV-premiär.

Trettio minuter senare har tårarna runnit från första minuten till sista. Jag minns när Alva kom upp på bröstet. Jag minns hur fantastisk mannen var under hela förlossningen. Jag minns de underbara barnmorskorna. Jag vet att jag hade avgrundsont i två timmar men jag minns bara att hela förlossningen var magisk. Helt magisk.

Jag skulle kunna föda barn varje dag, sa min mamma innan jag födde mitt första. Visst, tänkte jag. Visst. Nu tänker jag samma sak.
– Jag vill föda tjugo barn, hojtar jag till mannen.

Onsdagar 21.00. Eller tjuvstart på webben. Jag kommer att se vartenda avsnitt av Barnmorskorna.

Frukost till ljuvliga toner

Standard

Alva och jag äter frukost. Dottern smaskar äpplegröt och jag vanlig gröt med lingonsylt. Vi äter till tonerna av Katia Cardenal som sjunger Taube på spanska på albumet Fragancia.

La mar jamás dio tanto brillo
Jamás la playa tanta libertad
Campos, árboles y montes
Nunca tan bellos, las flores

Den som inte tycker att kulturer ska blandas har inte hört Katia Cardenals spanska version av Så skimrande var aldrig havet. Jag får gåshud. Jag får svällande hjärta. Jag får vår och sommar över hela kroppen.

De finaste orden

Standard

I dagens DN handlar Insidan om att få ett barn med Downs syndrom. På en stor bild tittar söta Elsa in i kameran. Artikeln handlar om chocken vid födseln och kärleken som sen väller fram som en ångvält. Om samma sak handlar Masarinmammans underbara blogg. Och andra bloggar och artiklar om barn med funktionshinder. Jag tänker, att fan fan att vi ska vara så rädda för allt som är annorlunda, som inte hör till normen. Att vi vid varje tillfälle först måste vänja oss vid det annorlunda innan vi kan omfamna det. För det gör vi ju nästan alltid. Vänjer oss. Vi är ju bra på det, vi människor.

Föräldrarna till Elsa undrar oroligt om det någonsin kommer att lära sig att älska sin annorlunda dottern. Läkarens svar är de finaste orden:
– Oro er inte. Hon kommer att se till att hon blir älskad.