Ljuvliga dagar och en ruskig natt på Harpsund

Standard

Vi tillbringar två dagar på Harpsund. Någon kilometer bortom statsministerns sommarbostad ligger det röda torpet vid sjön. Min väninnas mans familj har brukat och skött marken, torpen och husen på Harpsunds mark sedan 1700-talet och det gör de fortfarande. De var på plats långt före direktör Wicander skänkte sitt vackra vita residens till staten.

Vi grillar, dricker kaffe i tunna vita koppar med blomdekoration och äter hembakade kakor. E som är fyra år kallar dottern för ”lilla bebis-Alva”. Vill lilla bebis-Alva följa med och bada? Har lilla bebis-Alva bajsat? Vad äter lilla bebis-Alva? De här leksakerna kan lilla bebis-Alva låna.

Vinden är nyinredd för att vi ska kunna sova där. Bäddat och klart precis som på hotell. Till och med en säng till Alva har baxats upp för den smala trappan. Efter en lång kväll med vin och kortspel ska mannen och jag göra dottern sällskap på vinden. Hon sover gott sedan länge.

– Vad mysigt det är, säger jag, kurar ihop mig på mannens arm och kikar upp mot takbjälkarna. Vi läser, jag en bok, mannen en lånad jakttidning. Plötsligt hörs ett swosch, en skugga passerar ovanför våra huvuden.
– Vad var det?!
– Det var nog en svala, säger mannen.
Swosch. Swosch.
– En svala? Jag låter skeptisk.
– Okej, det är ingen svala. Jag sa så för att du inte skulle bli rädd. Det är fladdermöss?
– Fladdermöss?! I plural? 
– Tror du att du kan sova här nu?
Jag vill ogärna uppföra mig som en brudig storstadstjej. Jag försöker tänka att det är som att campa. Täcket åker upp över huvudet. Jag ligger som ett plåster längs mannens sida.
– Jo, det ska nog gå bra.
– Säkert?
Mannen låter tveksam.
– Jag tror det.

Swosch. Swosch. SWOSCH.

– Jag har ångrat mig. Jag kan inte sova här. Absolut inte!
Paniken i min röst går inte att ta miste på.

Vår lilla familj får flytta ner. Madrasser, täcken, man, den fladdermusrädda mamman och sovande bebis. Vi tränger ihop oss. Och fladdermössen får en hel vind för sig själva. 

 

Annonser

2 responses »

  1. HAHAHAHAHAHAHAH….jag skrattar så jag gråter. Och visst sjutton, det var ju Wicander hans morfars-far hette. Eller om det var farfars-far…what ever.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s