Torsdag morgon. Jag kommer ut från badrummet, sminkad, kammad, klar att gå till jobbet. Alva möter mig med kavata steg. Jag lyfter upp henne i famnen, stryker bort lite grötrester från mungipan.
– Var det gott med frukost, hjärtat? gullar jag.
Mannen tittar upp från tidningen.
– Hon har inte fått frukost än.
– Nähä, det såg ut som att hon hade gröt i mungipan.
Jag sätter ner Alva på golvet i hallen för att busa lite. En svag doft av fisk passerar näsan.
– Älskling, kom hit!
Mannen hojtar från köket. Rösten har en orosklang.
– Jag tror hon har kräkts.
Jag böjer mig ner och kikar på den beige-grå klegghögen på golvet.
– Jag gav katten tonfisk imorse. Det är den som kommit upp.
Det är då det går upp för mig. Det var inte grötrester i Alvas mungipa. Och fiskdoften har sin förklaring. Vår dotter har suttit på köksmattan och mumsat i sig lilla E:s tonfiskkräk.
Mysigt.
Mammapappabarn 
Uuuuuäääääh!
Förlåt mitt osofistikerade språk…
Ånej, jag som precis skulle gå till köket för att värma lunchlådan. Jag tror jag skippar lunchen idag!
Jag fnissar högt en gång till! Lika roligt som när du berättade det på jobbet igår. Och lika vidrigt 🙂
Alla barn i kattfamiljer har nog råkat ut för liknande vidrigheter…
Fy, fy, fy, vad hemskt!
Det här måste vara veckans värsting, alla kategorier. Tur att Alva är lyckligt ovetande om vad hon har stoppat i sig.
Katten är väl inte sjuk igen?
T: Nädå, katten är frisk som en nötkärna men katter är kräkdjur så ibland kommer det upp igen.