Monthly Archives: november 2008

Mor Karin

Standard

Floda Maräng har hunnit bli nästan 5 månader. I helgen ska han döpas. Till Malte Alfons. På bänken i vårt kök ligger doppresenten från Mor Karin. En ljuvlig liten butik på Tegnérgatan i Stockholm, om hörnet från mitt jobb. Varje dag går jag förbi, ganska ofta går jag in. I butiken står Mor Karin själv och är kanske den trevligaste butikinnehavare jag mött. I vårt kök under diskbänken trängs ihopvikta Mor Karin-påsar. Jag kan garantera att de kommer att få sällskap av fler.

Annonser

En ynnest

Standard

Jag och dottern står i köket.
– Alva, ska vi borsta tänderna?
Dottern tågar raka vägen till badrummet och pekar uppfordrande på badrumsskåpet där hennes tandborste finns.
– Dä! Dä! 

Det är en ynnest att få följa Alvas utveckling. Att på samma gång få betrakta och delta i hur hon lär sig upptäcka livet.

Magisk morgon

Standard

Jag står med Alva i famnen och tittar ut genom köksfönstret. Klockan är 07.00 och himlen har börjat skifta knappt märkbart av morgonljuset. Fredhälls trettitalshus tronar längs vår gata. Just idag är taken vita. Det är lika magiskt varje år. Att kliva upp i ottan och för första gången mötas av den mjuka, vita vintervärlden.

Kärlek på riktigt

Standard

Vinjetten till Bonde söker fru klingar ut. Nu är det en vecka kvar till nästa avsnitt av mitt favoritprogram. Det enda jag följer slaviskt. Det måste vara för att det handlar om kärlek på riktigt. Jag gläntar på dörren till sovrummet. Där ligger mina kärlekar på riktigt i en sovande hög av små och stora armar och ben.

Hit till dit

Standard

Alvas nyaste lek. Plastlådor, silar och diverse köksredskap åker ur nedersta lådan i köket, bärs under ett högljutt ååååuuuuuuååuu till vardagsrummet och placeras ovanpå ett lågt skåp. Ååååuuuuååå. Tillbaka till köket igen. Hämta en ny kökspryl. Och så ut i vardagsrummet igen. Till slut är det en stor hög av pryttlar på skåpet. Mannen och jag är ganska nöjda med dotterns nya lek. Vi kan sitta skönt tillbakalutade i soffan och roade övervaka skådespelet.

Herregud vad mysigt!

Standard

Klockan är fem. Det är fredag eftermiddag. Regnet står som nålar i luften. Tunna fina droppar som blir till en balett av rörelse i skenet från gatlyktorna. Jag och min bästa vän J har precis gjort oss hemmastadda i vårt rum på hotellet i Nacka Strand. Vår oas det kommande dygnet. Golven är mörkbetsade, överkastet blått med vita stjärnor, Gantbadrockarna ligger prydligt vikta på sängen. Newportstilen dominerar det fyrstjärniga hotellet. Kanske inte vår stil i vanliga fall men här blir det en vacker inramning till havet som ligger rakt utanför fönstret.

En liten stund senare. Vi sitter insvepta i varsin vit morgonrock med fötterna instuckna i mjuka tofflar. Våra kinder blänker av ansiktsmasker, vi dricker dyrt rött vin och äter handgjord mörk choklad. Allt framtrollat ur J:s svarta väska. Jobbliv, småbarnsliv, familjeliv. Stunderna då vi verkligen får ägna oss åt varandra är ganska få numera, men nu sitter vi här, bara J och jag. Orden flödar mellan vinklunkar och chokladbitar.
– Herregud, vad mysigt vi har! utbrister jag.
Jag upprepar den meningen minst tjugo gånger under timmarna som följer.

Vi har sminkat oss och klätt oss för middag. I hotellets ärlighetsbar blandar vi drinkar som vi intar framför brasan som sprakar och värmer. Vodkalime och rosévin med sprite. Vi är ensamma. Mer samtal. Mer förtrolig vänskap. Det är så mörkt utanför fönstret att det inte går att se vart havet tar slut och himlen börjar. Det är några minuters promenad till restaurangen som ligger på en pir ut i vattnet. Vi gömmer oss under hotellets låneparaplyer.  

En fisksoppa med kokosmjölk, vitt vin, kaffe och en chokladtryffel senare. Klockan närmar sig tio. Vi har krupit ner mellan lakanen i de gudomligt sköna sängarna. Nu väntar en natt av ostörd sömn. Inga barn som vaknar med tuppen, inga män som snarkar. Jag sover från tio till tjugo i åtta. J vaknar ungefär samtidigt. Frukostbuffén dignar. Vi äter rostat bröd med rabarber- och jordgubbsmarmelad och läser tidningen. Nybakat grovbröd, äggröra, kaffe, små söta körsbörstomater och absolut ingen som rycker oss i byxbenet. Vi sitter där i två timmar, återigen med en gyllene brasa tätt intill. Våra sista timmar på hotellet tillbringar vi ovanpå sängen ätandes Polly, läsandes skvaller- och inredningstidningar.

När vi checkar ut strax före tolv är sinnet lugnt och själen energiboostad. Det har slutat regna. Solen glittrar i vattnet. Vi promenerar längs kajen, tar bergbanan upp till busstationen. Det är kanske fem kilometer hem. Men mentalt har vi varit på en betydligt längre resa. Älskade J, jag är så glad för att vi gör sånt här tillsammans. Och det har vi alltid gjort. Före män. Före barn. Efter barn. Herregud, vad mysigt vi har!