Monthly Archives: januari 2009

Min första dagislämning

Standard

Idag har jag lämnat Alva på dagis för första gången. Mannen har ju ansvarat för inskolningen. Min dagisdotter. En liten galonklädd tjej med toppluvan på svaj som springer omkring i parken strax nedanför dagiset. Fröken som lyfter upp henne i gungan. Jag pussar kinden som är sval av frisk luft, vinkar hej då. Sen går jag. Ingen gråt i nacken. Mannen jobbar sin första dag efter pappaledigheten så jag hämtar också. Den här veckan går barnen mellan 9 och 15. Sista inskolningsveckan. Jag kliver in på dagiset. Dottern ser mig. Och rusar glatt fram och lägger sina små armar runt min hals. Sen hastar hon vidare till leken. Det märks att hon trivs. Hon vinkar och säger hej då till alla. På med stövlar, tröja, fleeceställ, regnbyxor och regnjacka. Så går vi hem tillsammans.

Annonser

En knutdag

Standard

Min mamma brukar prata om livet som ett pärlhalsband fyllt med små och stora pärledagar och ibland någon knut däremellan. Det här har varit en riktig knutdag. Jag har varit osams med alla i familjen, Alva och jag bråkade i två timmar om eftermiddagssömn. Till slut gav jag upp. Efter att ha fått en dansk skalle av dottern som fick mig att tro att näsan gått av på mitten. Katten bet mig i benet och mannen och jag brakade ihop efter en natt av mindre god sömn. Jag har varit på så uselt humör att jag till och med ställde in vår närvaro på söta N:s tvåårskalas.

Alvas favoritbok

Standard

Alvas favoritbok för tillfället heter Ellens boll. Den handlar om en flicka, hennes hund och en boll. Dottern kan sitta långa stunder på golvet och bläddra och titta på bilderna. Det är många bilder på bollen och hunden. Alva pekar och säger boll. Hon pekar och säger vov-vov-vov. På en av bilderna gömmer sig hunden under ett täcke. Då försöker dottern få tag i täcket för att ta bort det och blir ilsket frustrerad när det inte går. Snacka om att leva sig in i berättelsen!

Mot bröllopsformen

Standard

I juni ska jag stå brud i vit klänning. Ni vet hur det är med vitt. Några kilon måste helt enkelt bort. Det bestämde jag redan i somras. När klänningen skulle provas ut var målet fyra kilon bort. Jag valde konsekvent bort godis och andra onyttigheter och fuskade nästan aldrig, höll mig konsekvent till GI och frossade i frukt och grönsaker. Fyra månader senare hade ett ynka kilo försvunnit. Till saken hör kanske att jag inte är en supertjockis från början, i december vägde jag 56,5 kilo till min längd på 157 centimeter. Men jag ville ju så gärna ha bort de där 3 extra kilona ändå. Så jag fortsatte envist. I lördags stod vågen fortfarande på 56,5 kilo. I ren frustration gick jag med i Aftonbladets viktklubb för 400 spänn för att få koll på hur mycket jag egentligen ska äta. Mannen tyckte jag var en idiot men å andra sidan har han i mitt tycke inga perspektiv. När jag efter graviditeten vägde 64 kilo tyckte han att jag var så smal och inte behövde gå ner mer i vikt. 

Hur som helst. Jag fyllde snällt i alla uppgifter på viktklubben. Längd, vikt och midjemått. Och fick förstås reda på att jag är helt normalviktig, hade ett BMI på 23 och ett midjemått som låg långt under rekommenderad högsta gräns. Jag är ett klassiskt päron så det var inte direkt någon överraskning. Slutsatsen var att jag inte behövde vara med i någon viktklubb men om jag möjligtvis av kosmetiska skäl ville ha bort några kilon så, ja okej då. (Så klart, de hade ju förlorat 400 spänn på att köra bort mig.) Bra tänkte jag, äntligen någon som fattar att det är just kosmetika det handlar om inför bröllopet. Glatt började jag äta enligt rekommenderat kaloriintag. 

Sedan i söndags har jag varit i chock över hur lite jag faktiskt kan äta om jag ska gå ner mina 3-4 kilon. Pyttelite. 1300 kalorier och då hör till saken att med ett normalstort äpple ryker tio procent av dagsintaget. Varenda litet morotshörn ska vägas och föras in i en dagbok. Jag är fanimej hungrig hela tiden. Åtminstone nästan. Men fram till slutet av mars då jag enligt viktklubben ska ha nått 53 kilo gäller devisen Ska man vara fin får man lida pin. Jädrigt mycket pin.