Som ett kinderägg

Standard

Första gången jag egentligen träffade K på riktigt var på vår lyxiga företagsresa till Barcelona. Jag hade återvänt till mitt gamla jobb, K var en av alla nya kollegor. Nu fick vi dela hotellrum.
– Ni kommer att gilla varandra, sa min nygamla chef entusiastiskt.

Jag var nyfiken och såg fram emot att dela rum med K. Om min chef, som känner mig ganska väl, var säker på att vi skulle finna varandra, så förutsatte jag att en ny god vän väntade runt hörnet. Väl på rummet såg jag fram emot de djupa samtalen och de ytliga låna-varandras-ögonskugga-stunderna.
– Nu är det du och jag, sa jag till K.
– Jo, sa K. Och gick och la sig på sängen med öronpropparna i. De kommande dagarna tillbringade K stunderna i hotellrummet just så, sovande med öronproppar. Övergiven stod jag vid speglen med min glitterögonskugga i ena handen och funderingarna om livet i den andra. Tänk att min chef kunde ha så fel!

Nu har det gått några månader. Jag har haft förmånen att arbeta med K i projekt, vi har delat arbetsstunder, flygplansstunder och resturangstunder. Nog har jag insett att min kollega, liksom jag, för det mesta är ganska förtjust i sin huvudkudde. Men däremellan har något särskilt uppstått oss emellan. Min chef hade rätt. Ljuvliga K! Du kloka, begåvade, härliga människa. Du är lite som ett kinderägg. Spännande, en överraskning, något att leka med. Och lite choklad på toppen. Välkommen till mitt hjärta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s