Lutad mot dörrposten

Standard

Klockan är halv sju. Mannen har gått till jobbet. Jag har varit upp länge. Hostan hindrar mig från att sova. Jag gläntar på sovrumsdörren. Dotterns andetag är lugna och djupa. Jag lutar mig mot dörrposten, betraktar mitt sovande barn. Låter kärleken strömma genom kroppen, leta sig in i själens alla vrår.

Tidigare i veckan.
– Jag blir hemma med Alva idag också, säger jag till min tjugofemåriga kollega som ännu inte har barn.
– Det verkar vara tufft att vara småbarnsförälder, säger hon.

Det är klart att det är tufft att vara förälder ibland. Under spädbarnstiden, nätter som aldrig blir hela. Bacilltider, sjukdomstider. När barnen har perioder när de inte vill finna sig tillrätta. Trotsåldrar. Livet som ska gå ihop. Tonårstider. Det är klart att det är tufft ibland.

Men alla som stått lutade mot en dörrpost klockan halv sju på morgonen och betraktat sitt sovande barn vet. Att kärleken väger så tungt att inga paddor på jorden kan få vågskålen att tippa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s