Monthly Archives: juli 2009

Vilken lycka!

Standard

Alva fyller två år nästa vecka. Då är vi i Spanien och vi väljer att portionera ut dotterns födelsdagspresenter. Vi har sett hur Alva trånat efter de större flickornas dockvagnar som de stolt kört framför sig i parken. Nu strålar dotterns ansikte när hon får en alldeles egen Brio dockvagn som ser ut precis som en riktig. Hon lägger i dockor och nallar och kör fram och tillbaka i lägenheten. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Vilken lycka!

24890318_1-jpg_240x200_90

Lunchtips för lata sommardagar

Standard

Den här pastan gör jag så ofta och den är så enkel och god så jag kan inte låta bli att tipsa för lata sommardagar:

För en person (sen är det bara att öka mängden efter antal personer):

Fräs 1 skivad vitlöksklyfta och 5 plommontomater eller 10 körsbärstomater i bitar i olivolja. Tillsätt en tsk flytande honung, låt alltihop bli en simmig sås. Smaka av med svartpeppar och flingsalt. Rör ihop med valfri pasta och toppa med riven parmesan. Klart! Vill du lyxa till anrättningen lite river du i buffelmozzarella och tar ett glas rödvin till.

Pluns!

Standard

Alva kastar sten i havet på västkusten.
– Pluns! skriker hon förtjust. Pluns!

Vi åker till Aspuddsgården. Mannen är hemma och bygger en ny garderob i hallen. Jag har en sån där superhändig man. Som stillsamt betraktar originalgarderoberna från trettitalet i sovrummen och sen ritar och bygger en likadan själv. Men det fungerar inget vidare med en tvååring och sågar och andra farliga verktyg så Alva och jag tillbringar dagarna utanför lägenheten.

Nu tittar vi på kaninerna som mumsar gräs.
– Kainen ätej! Kainen drickej!
Dottern fnittrar förtjust.

En bit från djurens hägnader ligger en stor lekplats och en plaskdamm. Efter en stund i gunga och några turer i rutschkanan sitter dottern på knä vid dammen och plaskar med fingrarna. Vi har inga handdukar eller ombyte med så hon får nöja sig med fingerplask. Alva böjer sig lite djupare fram, det tar en bråkdel av en sekund, hon svajar.

Dottern far i vattnet med skor, jeans och tröja. Dammen är inte djup, huvudet hamnar precis ovanför vattenytan. Ett illtjut hörs från tvååringen i vattnet. Jag får upp henne nästan lika snabbt som hon åker i. Som en dränkt katt står Alva vid kanten på dammen, gråter och ser näst intill förnärmad ut. Hade det inte varit för dotterns darrande underläpp hade jag skrattat. Hon ser dråplig ut.

Senare berättar dottern för sin pappa vad som hänt.
– Ava ramla vattnet. PLUNS!

Artigheter

Standard

Alva skjuter bestämt undan tallriken.
– Tack å maten!
– Varsågod lilla hjärtat, säger jag roat.

– Tack mycke mamma!
Dottern tar emot glassen. Vi sitter på en bänk i solen och äter våra glassar.

Tack för maten. Tack så mycket. Mannen och jag säger i och för sig alltid tack för maten och tack för annat också. Men jag gissar att förskolan har ett finger med i spelet när det gäller vår knappt tvåårings artighet.

Somna om

Standard

Jag vaknar tidigt. Tittar på klockan. Suckar men lyckas inte somna om. För första gången på två veckor sätter jag mig vid mitt eget köksbord med tidning och kaffe. I sovrummet snusar man och dotter. Vid mina fötter rullar lilla E ihop sig till en vit boll.

Efter en stund hörs ett välbekant tassande från sovrummet. Dörren som öppnas och sedan åker igen med en smäll. Dottern som står i hallen med rufsigt hår, blå motorcykelpyjamas och sömndrucken uppsyn. Jag lyfter upp henne i famnen och bär tillbaka henne till sängen. Hon tittar på mig med tunga ögonlock.
– Avas mamma!
– Alvas mamma, viskar jag tillbaka.

Belåtet lindar min snart tvååring armarna runt min hals, kryper så tätt intill hon kan och somnar om. Jag ligger vaken och känner den lilla mjuka, varma kroppen mot min, dotterns andetag mot min kind, hennes fingrar mot min nacke.

Vad livet är fint, tänker jag där jag ligger.

En skatt på vinden

Standard

Hemma igen. Alva rusar runt i lägenheten som tokig. Efter ett tag ställer hon sig vid mina fötter, drar mig i kjolen och lägger huvudet på sne.
– Ava kätta vinden! Alva klättra vinden.

Hos mina föräldrar finns en vind som man kommer till genom att fälla ner en ganska brant stege från en lucka i taket. Under våra två veckor på västkusten var dotterns favoritsysselsättning att klättra upp på vinden. På vinden finns en skatt för barn. Min farfar, som inte lever längre, byggde för många år sedan ett fantastiskt dockskåp i fyra våningar. Under åren har min mamma samlat hundratals små dockskåpssaker. I olika fack ligger prydligt allt från en osthyvel, flingpaket, frukostservis, kaffekvarn och tårta till en stickning, hattaskar, galgar, en pipa, målarpenslar, blöjpaket,  ja allt man kan tänka sig i miniatyr.

När Alva varit där varje dag i två veckor och plockat med de små sakerna ligger de inte i prydlig ordning längre. De ligger utspridda över hela vinden. Men min mamma låter dottern hållas, hon sitter bredvid och njuter av de glädjerosiga kinderna och glitterögonen. Tålmodigt sitter hon där med sitt barnbarn. I timmar.

Nu är vi hemma och här finns vare sig vind eller dockskåp.

– Kätta vinden! säger dottern uppfordrande.
– Men vi har ingen vind, den är ju hos mormor och morfar.
– Momo! Moffa! Alvas ansikte skiner upp.
– Momo kätta vinden!

Till slut lyckas jag övertyga dottern om att vi får vänta med vindsbesök till nästa gång vi hälsar på mormor och morfar.  Lika övertygad är jag om att Alva kommer att rusa fram till luckan i taket så fort bilen nästa gång parkerats vid det gula huset vid havet.

På Hard Rock Café

Standard

Alvas morfar fyller sextifem. Familjen överraskar med en resa till Köpenhamn. Vi packar in åtta vuxna och tre barn i bilar och far. Jag och min mellansyster har ansträngt oss för att hitta en restaurang som passar både oss vuxna och våra barn som är 4, 2 och 1 år. Det är inte lätt. Och resultatet blir nog med fokus på de små. Vi hamnar på Hard Rock Café. Musiken dånar, maten är okej, inte mer, men barnen blir uppassade som små prinsar och prinsessor. De får ballonger och målargrejer. Maten serverad i förväg. Apelsiner i små skålar. Kyparens odelade uppmärksamhet. Han busar och skojar på franskklingande engelska. Alva ser lite skeptisk ut när han buffar henne i magen med stora tatuerade händer. Vi vuxna dricker öl, äter amerikansk finger food och stora köttbitar. Vi tittar på svartvita foton av Iggy Pop och Bruce Springsteen, kollar musikvideos på stora skärmar och betraktar gitarrer, jackor och guldskivor från diverse berömda artister.

Jag tänker tillbaka på pappas sextiårsdag som firades med en resa till Toscana. Mannens och mitt förhållande var två månader gammalt men han trängde modigt in sig i en folkabuss med min familj. Även den födelsedagen firades på restaurang. En italiensk gourmetrestaurang där vi åt avsmakningsmeny med diskreta kypare och vackra uppläggningar i ett gammalt stenhus på den toscanska landsbyggden. Stillhet, skönhet, ro. Inga barn. Kusin V låg i magen. En alldeles ljuvlig upplevelse.

Med barn blir restaurangbesöken ofokuserade, söliga, rastlösta. Men vi har trevligt. Och Alvas lyckliga uppsyn när hon åker runt i veteranbilarna på Tivoli dagen efter uppväger det mesta.