Monthly Archives: augusti 2009

Badaversion

Standard

Alva vill inte bada.
– Inte bada, inte bada!
När jag med en krafansträngning fått i henne i badkaret vägrar hon att sätta sig. När jag tvättar håret och sköljer med en barnkastrull (eftersom hon vägrar att sitta i vattnet) skriker dottern som en stucken gris. Badfobin har pågått i över en månad. Hur länge kan ett barn egentligen gå smutsigt? Vad ska jag göra som förälder? Jag skulle inte läst den där Jesper Juul-boken. Plötsligt känns allt jag gör i form av tillsägningar, mutor och ibland rent tvång (som badet) som att jag kränker dottern så att hon blir skadad för livet.

Annonser

Första striden

Standard

– Ava köra vagnen!
Jag är i hyfsad tid till mitt möte. Vi hinner.
– Visst får du hjälpa mamma att köra din vagn.
– Ava köra lilla vagnen!
Dockvagnen.
– Men lilla gumman, vi kan inte ta med dockvagnen till dagis. Kom nu!
– Mamma bära lilla vagnen!
Dottern pekar uppfordrande på den röda dockvagnen. Den ska bäras ut i hallen så att hon smidigt kan köra ut den genom dörren, in i hissen och vidare mot dagis. Jag tittar lite stressat på klockan.
– Vet du gumman, du kan väl hjälpa mig att köra din stora vagn istället? Det är väl roligt att köra stora vagnen? Kom nu.
Då kommer sammanbrottet. Jag försöker på alla sätt.  Ber, uppfordrar, mutar. Dotterns tårar sprutar. Snoret rinner i strängar. Det är första gången jag är med om att inga övertalningstekniker eller avledningsmanövrar hjälper. Hulkande upprepar min tvååring samma fras.
– Ava köööööra li-hilla vaaag-hn-en!
Mitt försök att med tvång pressa ner mitt hysteriska barn i den stora vagnen misslyckas totalt. Resultatet blir mer skrik, tårar och snor. Efter en halvtimmes strid inser jag att slaget är förlorat.

Tio minuter senare kör en mycket nöjd dotter sin röda dockvagnen genom Fredhäll. Jag har fått ringa och avboka mitt möte. Och lärt mig att det gäller att så fort som möjligt inse när slaget är förlorat.

Ditt kompetenta barn

Standard

Jag läser Jesper Juuls Ditt kompetenta barn. Den är klok och inspirerande och förklarar hur det kan komma sig att så många barn som har föräldrar som älskar dem ändå växer upp med dålig självkänsla. Min vän U sa vid något tillfälle att man också måste lita på att man själv är en kompetent förälder. En kombination av den insikten och att fundera över kloka tankar och kunskaper från andra är mitt recept. Har ni inte läst något av Jesper Juul, gör det!

Bu eller bä?

Standard

Vi ska göra om i Alvas rum vilket får hennes inredningstokiga mamma att gå igång på alla cylindrar. På Plan 1 på Birger Jarlsgatan hittade jag den här fantastiska kudden från Udda kuddar där alla kuddar är unika. Och dessutom har ett namn. När jag var i butiken hittade de inte namnet på just min kudde men däremot på en lila variant av samma kudde. Den hette Yvonne. Samma namn som mannens ex. Så det var tur jag inte fölll för den. Tillbaka på kontoret hittade jag min kudde på Udda kuddars webbplats och vet ni vad. Den heter Gunilla, precis som Alvas mormor. Fint va? Nu är frågan – vad tycker ni om den kitschiga kudden, bu eller bä?

gunilla

Dotter med koll

Standard

När jag hämtar Alva på dagis har dottern ett stort bitmärke över hela högerkinden.
– Det var ett barn som bet henne imorse, säger förskolepedagogen med bekymrad röst. Hon nämner inte det skyldiga barnets namn.

Det gör dottern. När vi kommer hem upprepar hon flera gånger vilket barn som bet henne. Dagen efter stämmer jag av med förskolepersonalen som bekräftar Alvas påstående. Vilken koll!

Födelsedagsshow

Standard

Vi är på födelsdagskalas hos mannens kusin. På verandan trängs gästerna i den sommarljumma kvällen, säkert en av de sista, hösten tränger sig obönhörligen på. När vi anlände satt Alva på höften med näsan i min axel men nu har det gått ett par timmar och blygheten är som bortblåst. Dottern springer omkring, tjoar och skojar med kända och okända. Mannen och jag tittar på. Den här tjejen älskar kalas!

Plötsligt skriker Alva något med hög stämma. Sorlet tystnar, det fnittras här och var. Jag tittar på mannen. Hon sa väl inte…? Publikens reaktion får dottern att upprepa ordet, lika högt som förra gången. Och jodå, vi hörde rätt.

– JÄVLA! JÄVLA!
I det här läget ska man som förälder kanske vara pedagogisk men mannen och jag stämmer in i gapskrattet. Dottern står kavat mitt på den stora altanen och tar i från tårna:
– JÄÄÄÄVLA!
Vi skrattar så vi gråter. Upphovsfiguren till skrattet, iklädd röd-vit kjol och glitterhårspännen, förstår att publiken är nöjd med tilltaget och bjuder gladeligen på mer.
– JÄVLA! JÄVLA! JÄVLA!

Efteråt undrar vi lite stillsamt om vi svär mycket. Men det vill vi helst inte kännas vid, så vi bestämmer oss för att skylla på någon stackars dagiskompis i samma ålder. Det känns bäst så.