Minnen från Spanien

Standard

Jag släpper ner väskan på hallgolvet och vips så är semestern förvandlad till minnen i kamera och hjärna. Snapshots från en verklighet som hamnar på distans till allt hemmavant. Några valda minnen från vår ljuvliga vecka på spanska solkusten:

Alva och Hedvig, som är fyra månder yngre, springer hand i hand på stranden. Glittret i havet. Flickorna har likadana tröjor som skyddar mot solen, rumporna är nakna och sandiga.

Fortfarande på språng. Nu på Balcon de Europa, Nerjas berömda utpost mot medelhavet och bergen bakom. Som galna springer Alva och Hedvig runt, runt. Dotterns kinder blossar, lyckliga tjut lyfter mot himlen, svettiga och varma men outtröttliga och fyllda av vildaste livsglädje.

Alva fyller två. Vi har lämnat presenterna hemma men jag hittar en billig plastdocka i en affär. Något ska hon ju få på sin födelsedag. Dotterns ansikte som strålar. Hon ser inte alla dåligt gjorda detaljer, bara dockan som ligger där i hennes famn. På kvällen gör jag en jordgubbstårta på köpesockerkaka med oändlig livslängd. Mannen, jag och Hedvigs mamma och pappa tvingar i oss eländet som har en kraftig bismak av någon kemikalie. Flickorna har redan somnat på uteplatsens golv där vi arrangerat sängar av täcken och kuddar.

Våra småtjejer som redan är såta vänner. Så fort Alva slår upp ögonen frågor hon efter Heddig. Hedvig gör likadant. Ala, ala! De släpper inte varandra ur sikte. Jag kan inte låta bli att tänka på framtiden. Om detta är en barndomsvän som Alva kommer bära med sig under livet. En sådan vän som man ska vara rädd om. Men som livet kan placera så långt borta. Jag tänker på mina barndomsvänner, Johanna och Maria. Precis som Hedvigs föräldrar är nära och kära vänner till oss är Johannas och Marias föräldrar nära vänner till mina föräldrar. Jag erinrar mig blekta bilder i fotoalbum där mamma och pappa är något och tretti, precis som vi, och åker på semester med vänner och tillhörande barn, precis som vi.

Alva och jag promenerar på Málagas gator. Min stad. Härifrån har jag bara glada minnen. Vi har känt varandra i 14 år nu. Jag älskar kvällsflanerandet på Calle Larios, sandwich Mixton och café con lechen till frukost på plaza Catalunia, svalkan på El Jardin i skuggan av den väldiga katedralen, plaza Uncibay med de fula statyerna. I fotoalbumet från förr står min syster och jag vid just de statyerna berusade av livet och söta drinkar tillsammans med några sammetsögda spanjorer. 13 år senare betraktar min dottern intresserat samma statyer, smeker med sin lilla hand över de vanställda hundarna och pekar på en väldig bakdel som skuggar hennes kind. Rumpa! Rumpa! Strul med flygbiljetterna gör att dottern och jag får dröja oss kvar en extra natt.  Jag har lyckats boka Alvas hemresa som spädbarn fast hon hunnit fylla två under resan. Flygbolaget är inte tillmötesgående. Vi får betala femtusen extra och får på nåder två biljetter dagen efter att mannen och vännerna åkt hem. Jag väljer att lämna Nerja och ta in på hostal i Málaga.

Hemma. Med massor av härliga minnen.

Annonser

5 responses »

  1. Ojojoj. Vilket avslut på resan. Minst sagt rafflande. Och inte så kul, gissar att det sved en del. Men ni har haft det underbart också, det läser jag ju 🙂

  2. Ja tänk hur tiden bara flyter förbi. Känns ju som det var precis nyss som vi hängde där i Malaga med Antonio Banderas granne 🙂

  3. Oj, jag hamnade här av en slump och sitter nu med tårar i ögonen. Du skriver så vackert!
    Jag önskar att min son hade en sådan vän.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s