Livets osjälvklarheter

Standard

Ibland är allt i livet så självklart. Ibland är det fullkomligt osjälvklart. Valen man ställs inför är egentligen omöjliga och tillslut är det bara att välja.

Vi sitter hos barnmorskan. Mitten av juli. Första besöket. Alva rusar runt i besöksrummet. Hon som nyss var skälet till att vi var på mödravården och plötsligt ska bli storasyster. Hon som kan säga lillasyster och lillebror. Eller. Hon säger lillebrod. Lite danskt sådär.

– Vill ni göra KUB-testet? Det är inte så många dagar att spela på så  ni behöver bestämma er ganska omgående.

När vi väntade Alva hette det NUPP-test och vi bestämde oss för att låta bli. Vi får det barn vi får, sa vi då. Nu tänker vi lite annorlunda. Av flera skäl. Mannen har en bekant som sent fick veta att barnet hade en kromosomskada som gjorde att det skulle dö innan eller snart efter förlossningen. Barnet dog i magen och de fick föda fram sitt döda barn.
– Det är väl bättre att ta bort det innan då? Om vi får veta? säger vi och nickar. Sen läser jag en artikel om en annan familj som inom ramen för abortmöjligheten fick veta att barnet var skadat och inte skulle överleva. Men som valde att gå graviditeten ut. De ville vara med sitt barn så länge som möjligt. Barnet levde fram till vecka 38. De födde sin bebis. Sparade en hårlock, foton, fick hålla den lille. För dem var det viktigt.

– Är det ett barn med Downs syndrom skulle vi inte ta bort det, bestämmer vi. För mig kanske det inte hade varit lika självklart utan fina Masarinen, men nu är det det. Det är lätt att säga innan valet finns där. Men det kan ju vara bra att göra KUB-testet i alla fall. Så att vi vet. Så att vi kan förbereda oss på att få ett barn med särskilda behov. Men kan man det? Förbereda sig?

– Kan vi få tänka över natten? frågar vi.
Det får vi. Men inte längre.

Vi far ut till Ljusterö och tittar på ett sommarhus. Eller egentligen är det två. En röd liten huvudbyggnad från 20-talet och ett rött 1700-talstorp som gäststuga. Det är ljuvligt. Vi äter vår medhavda lunch på tomten. Känner oss som inkräktare trots att mäklarn sagt att vi gärna får åka och titta. Vi promenerar ner till havet strax nedanför. Dottern Alva springer längs den smala stigen, förbi hagen med shettlandsponnyer. I bilen hem bestämmer vi oss.

– Vi vill göra testet.
Jag tar blodprover på Läkarhuset vid Odenplan, några dagar efter får vi se vårt barn på ultraljud. Det är lika magiskt som förra gången. Det finns verkligen ett barn där inne. Mannen och jag är nervösa. Jag pratar för mycket. Mannen sitter tyst. Dottern tittar förbryllat på apparaten som far över mammas mage.

Risken blir en på femtusenfemhundra att vi får ett barn med Downs syndrom. Betydligt lägre risk för de andra dödliga kromosomskadorna. Vi pustar ut. KUB-testet är bara sannolikhet, det ger inga säkra svar. Men just nu behöver vi inte välja mer. Livets osjälvklarheter hamnar på avstånd och vi tar klivet ut i sommarvärmen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s