Första striden

Standard

– Ava köra vagnen!
Jag är i hyfsad tid till mitt möte. Vi hinner.
– Visst får du hjälpa mamma att köra din vagn.
– Ava köra lilla vagnen!
Dockvagnen.
– Men lilla gumman, vi kan inte ta med dockvagnen till dagis. Kom nu!
– Mamma bära lilla vagnen!
Dottern pekar uppfordrande på den röda dockvagnen. Den ska bäras ut i hallen så att hon smidigt kan köra ut den genom dörren, in i hissen och vidare mot dagis. Jag tittar lite stressat på klockan.
– Vet du gumman, du kan väl hjälpa mig att köra din stora vagn istället? Det är väl roligt att köra stora vagnen? Kom nu.
Då kommer sammanbrottet. Jag försöker på alla sätt.  Ber, uppfordrar, mutar. Dotterns tårar sprutar. Snoret rinner i strängar. Det är första gången jag är med om att inga övertalningstekniker eller avledningsmanövrar hjälper. Hulkande upprepar min tvååring samma fras.
– Ava köööööra li-hilla vaaag-hn-en!
Mitt försök att med tvång pressa ner mitt hysteriska barn i den stora vagnen misslyckas totalt. Resultatet blir mer skrik, tårar och snor. Efter en halvtimmes strid inser jag att slaget är förlorat.

Tio minuter senare kör en mycket nöjd dotter sin röda dockvagnen genom Fredhäll. Jag har fått ringa och avboka mitt möte. Och lärt mig att det gäller att så fort som möjligt inse när slaget är förlorat.

Annonser

2 responses »

  1. Shit vilken morgonrysare! Hoppas att hon hade vaknat på fel sida och att det blir bättre på måndag, ha en mysig helg… Kram…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s