Vem lurar vem?

Standard

Vi brukar klippa dotterns naglar efter att hon badat. Fingernaglarna har alltid gått utmärkt. Tummetott, slickepott, långeman, gullebran å lilla vickevire, ramsar Alva. Men av någon anledning har tånaglarna alltid varit en fasa att klippa. Gråt, skrik, sprattel, mer hysterisk gråt. Tillslut får mannen och jag välja på att tvångshålla våran tvååring eller gå till vårdcentralen med barnanaglar som vuxit in i skinnet.

En kväll när mannen är borta badar jag dottern och ska försöka ge mig på tånaglarna på egen hand.
– Ska vi klippa tånaglarna nu?
– NEEEEEEEEEEJ!
Jag försöker övertyga Alva om att det är en bra idé men hon vägrar lika hårdnackat som vanligt. Jag provar med en muta.
– Om mamma får klippa tånaglarna får du en pepparkaka.
– Jag vill ha pepparkak!
– Får jag klippa tånaglarna då?
– NEEEEEEJ!
– Då blir det ingen pepparkaka.
– Jag vill HA pepparkak!
Så håller vi på ett tag. Jag lirkar och mutar och tillslut sträcker Alva buttert och under högljuda aj, aj, aj, fram sina små tår. Pepparkakan hägrar. Några minuter senare sitter hon med nyklippta tånaglar och smaskar på den efterlängtade kakan.

Det går någon vecka. Vi har badat. Alva sitter i mitt knä insvept i sin badrock med blå stjärnor.
– Jag vill ha pepparkak, mamma!
– Näää, vi äter ju inte pepparkakor till kvällsmat, eller hur?
Dottern sitter tyst en stund.
– Du klippa? säger hon glatt och sträcker fram en fot.
– Jag får pepparkak, konstaterar hon belåtet.

Jag har fortfarande inte kommit fram till vem som egentligen lurat vem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s