Triss i akutbesök

Standard

Mannen och jag har galghumoristiskt börjat skämta om vårt svarta kvartal. Årets första tre månader brukar alltid medföra någon extraordinär sjukdomsrelaterad händelse. För två år sedan var det katten som höll på att dö efter att en tio centimeter lång hårboll fastnat i halsen, förra året hade vi åtskilliga omgångar av förkylningar och magsjuka och i år har turen kommit till trippla besök på akuten inom loppet av ett dygn.

Det börjar vid elvasnåret på söndagkvällen när Edith vaknar med kruppliknande andning. Jag och lilltjejen tar en taxi till barnakuten på Astrid Lindgren medan mannen stannar hemma med Alva. Väl på akuten får lillasyster adrenalinbehandling vilket gör andningen normal igen men vi får vänta länge innan vi får träffa en läkare. Jag sitter i nästan tre timmar med mitt kejsarsnitt på en hård träbänk eftersom vi pågrund av infektionsrisken för spädbarn blivit förpassade från det vanliga väntrummet. När vi träffar läkaren konstaterar han att det är Ediths förkylning som gjort att luftvägarna svullnat. Vi får åka hem igen. Klockan är halv fyra på morgonen.

Strax före lunch dagen därpå börjar Edith få besvär med andningen igen. Mannen kommer hem och vi åker in till akuten igen. Samma procedur med adrenalinet och en ny läkarundersökning. Vi är hemma igen vid halv fem med lite goda råd i bagaget om näsdroppar, högt under huvudet och självklart är ni välkomna tillbaka om babyn får besvär med andningen igen.

Väl hemma konstaterar jag att symptomen på urinvägsinfektion blivit värre. Jag har inte lust att sätta mig på en baskilusknedlusad öppen mottagning med en fyra veckor gammal bebis så jag ringer Vårdguiden för att få råd. Eftersom jag nyligen gjort kejsarsnitt får jag tillslut rådet att åka till Gynakuten på Danderyds sjukhus. Det blir tredje besöket till akuten på ett dygn.
– Det är lika bra jag åker, säger jag till mannen. Det går nog snabbt att konstatatera uringvägsinfektion och skriva ut lite antibiotika.
Det kommer snart att visa sig att jag har helt fel.

Efter att ha tagit en snabbsänka och lämnat urinprov får jag efter någon timmes väntetid träffa doktorn.
– Urinprovet visar inga tydliga tecken på urinvägsinfektion.
Nähä.
– Så nu gör vi en gynundersökning.
Jaha.
Gynundersökningen genomförs. En massa grejer rotar runt på den plats där min bebis nyss legat. Det gör inte ont men det känns definitivt inte välkommet heller.
– Livmodern har dragit ihop sig fint. Jag kan inte se något konstigt.
Skönt!
– Men din sänka ligger högt så för säkerhets skull vill jag att du tar ytterligare prover samt gör ett ultraljud på hela magen så att vi kan utesluta till exempel blindtarmsinflamation.
What!?
– Prover? Nu har jag gråten i halsen.
– Menar du blodprov från armen?
– Ja.
Klockan är sju på kvällen och nu påbörjar jag den gråtattack som kommer att pågå till tre på natten i mindre och större utsträckning, men i princip oavbrutet. En blandning av trötthet efter att redan ha tillbringat en natt på akuten och all den sömnbrist jag ackumulerat under graviditet, förlossning och första månaden med småbarn. Och min sprut- och nålrädsla då förstås.

Sköterskorna som ska ta proverna i armen är underbara. Jag får embla, bedövningssalva, den tunnaste nålen och massor av klappar på armen. Allt medan tårarna trillar. Sen följer ultraljud som genomförs av en kärv läkare som trycker en apparat hårt mot min mage.
– Tyvärr är det lite mycket tarmar i vägen så jag kan inte med säkerhet säga att det inte är blindtarmen.
Okej?
Jag skickas vidare till kirurgaktuen.
– Lägg henne bakom draperi X, säger sköterskan.
– Nej, hon har ju en liten bebis med sig, hitta ett rum.
Edith och jag blir inhysta i ett akutrum med upplivningsapparater och andra läskiga grejer. Blodtryck och feber kollas. Sedan får jag vänta. Och vänta. Och vänta. Med min lilla bebis i babyskyddet bredvid. Till slut kommer doktorn.
– Din sänka visar på en ganska kraftig infektion men ultraljudet blev inte tillräckligt tydligt så vi måste nog göra en skiftröntgen.
Klockan är halv ett på natten. Jag har sovit knappt tre timmar det senaste dygnet. Vid ordet skiftröntgen överträds definitivt min gräns. Jag bryter ihop fullkomligt.
– Nu orkar jag inte mer! tjuter jag.
Doktorn ser bekymrad ut. Hon klämer på min mage. Det gör inte ont.
– Jag ska be min kollega som är specialist känna på dig. Om hon tycker det är okej kan du få åka hem och komma tillbaka imorgon och göra röntgen.
Mer väntan. Sen kommer specialisten. Hon klämmer på magen och ser sedan på mig med sina specialisttrygga ögon.
– Vet du. Med din höga sänka borde vi uppleva dig som mycket sjukare. Det kan faktiskt hända att prover blir fel. Du får åka hem och komma tillbaka imorgon och göra om proverna innan vi sätter igång hela proceduren med röntgen.
– Tack, hulkar jag med ett tonfall som signalerar att läkaren just gett mig världens finaste present.
Edith och jag är hemma klockan tre på natten.

Morgonen därpå åker vi tillbaka till akuten. Där väntar en remiss som gör att jag snabbt får träffa en läkare. Mer klämmande på magen och en ny sänka. Den är fortfarande hög men inte lika hög som föregående kväll. Läkaren bedömer att jag kan åka hem och komma tillbaka om jag känner mig sämre. Troligen har jag en infektion som kroppen själv kan läka. Troligen är det inte blindtarmen eller något annat otäckt.

Troligen är ett ganska läskigt ord att bära omkring på. Men mest är jag glad över att bara få vara hemma.

Annonser

2 responses »

  1. Men vännen, fy fasiken vad tufft!! Jag börjar nästan gråta av att bara läsa dina ord. Hoppas ni båda är helt friska snart. Stora kramar Lisa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s