Tiden rusar. Imorgon blir Lilla ett år. Ett år. Det har redan gått ett år. Jag minns när mannen och jag stod där på perrongen i Tokyo och väntade på Shinkansen. Snabbtåget som slagit världsrekord. Över 500 km/h. Så känns det ibland. Alldeles nyss låg hon ju där, spädbarnskrum i famnen med handen i reflexgrepp om mitt finger. Samma hand som hon nu glatt håller framför sig medan hon utbrister:
– Dä vo di! Där är den.
Shinkansenliv. Men jag vill inte slå världsrekord. Jag vill sakta farten. Jag längtar efter snälltågsliv.
Mammapappabarn 