Nappbarn

Alva är ett nappbarn. Vi stack dit den när hon var fem dagar och sen har den suttit där. Det är skönt att kunna trösta med nappen. Hur gör de som inte har nappbarn? Problemet infinner sig när det är dags att sluta.

Kusin V har postat sina nappar. I ett fint kuvert adresserat Tomten försvinner de bort ur hans unga liv. Det smärtar. Tårarna kommer på kvällen när det är dags att sova.
– Ni kunde tänkt på att jag behövde vänja mig, snyftar lilla V.
– Jag behöver något som först är torrt och sen blir blött och som man kan suga på, snyftar lilla V.
– Är det nappen du vill ha? säger kusin V:s mamma, min syster.
– Näääää, något annat som först är torrt och sen blir blött och som man kan suga på!
Kvällen är sorglig. Alvas kusin gråter sig till sömns.

Kvällen därpå är V:s föräldrar lite oroliga. Det gör ont i hjärtat när ens barn är så ledset även om man vet att det går över. Men ser man på! Lilla V somnar utan nappen medan pappa läser saga.

Det är inte utan att moster blir stolt! Jag fick ett par guldsandaletter när jag slutade med napp. Sen satt jag under dagmammans köksbord och tjuvsög på lillasysterns nappar. Samma lillasyster som nu är mamma till vår lilla hjälte V. Nu ska den stolta mostern tänka ut något fint till systersonen som därtill är min gudson.

Sista dagen

Vi har kommit hem från västkusten. Med en dotter som allt varit upp och ner med under dagarna hos mormor och morfar. I alla fall när det kommer till basbehoven. Hon bajsade inte på tre dagar. Hon vaknade och ville äta varannan timme på natten. Hon ville inte sova i egen säng. Bara näsa mot näsa med mamma, tätt tätt dög. Tack för att jag fått såna ljuvliga föräldrar som gått upp klockan halv sju varje morgon och lekt med Alva så att vi fått sova.Kanske kände hon av miljöombytet? Vi kom hem igår och i natt sov dottern precis som vanligt.

Nu är det sista dagen på det gamla året. Vi ska fira nyår med vänner i Uppsala. Sista dagen. Imorgon börjar ett nytt år. Ett nytt underbart år med Alva.

Julfirandet fortsätter

Alvas första julafton har passerat. Vi firade hos mannens syster med kusiner, farfar och mannens svågers systrar och mamma. Hemma hos oss på västkusten har vi alltid gående bord. Här dukas upp till en riktig Fanny och Alexander-middag med sittande bord som dignar av julläckerheter.

Strax innan vi skulle äta gick mannen och jag en promenad med dottern som somnade direkt efter natten begivelser. Vi parkerade Alva på altanen där hon sov i nästan tre timmar! Vi fick äta julmiddag i lugn och ro. Dottern vaknade lagom till julklappsöppningen. Alva överröstes av klappar. Ivrigt sträckte hon sig efter paketen, men bara för att genast stoppa dem i munnen.

Nu är det juldag och vi ska strax åka till min familj på västkusten. Där blir det julafton nummer två. Jag tror minsann att bloggen får vila till jag kommer tillbaka.

Endast mamman är vaken

Och så bebisen. Och katten som keligt hoppat upp i mitt knä. Det är faktiskt bara pappan som sover. Endast pappan sover kanske rubriken borde varit. Klockan är 03.47. Dottern har varit vaken sen halv tre och jag har gett upp försöken att få henne att somna om. Nu sitter vi i soffan i vardagsrummet. Eller. Dottern ligger och leker med nån grej.

Jag har tänt granen och julstjärnan i köksfönstret. Egentligen är det jättemysigt. Julottan. En gång, när jag var liten, följde jag med mormor till julotta i kyrkan. Jag minns det knappt. Bara känslan av mormors hand i min, den vackra sången och julkrubban. Nu har jag själv barn. Alva. Hon ligger bredvid mig och skrattar. Lilla unge.

Jo. Egentligen är det mysigt. Om det inte vore för tröttheten jag vet kommer att slå sina klor i min kropp. Vi ska fira julafton med mannens familj. Släktkalas hela dagen. Hur ska jag orka?

Det enda jag önskar mig i julklapp just nu. Är en jävla massa extrahormoner.

Dan före dopparedan

Julklapparna ligger under granen. Den glittrar av röda kulor och ljus. På köksbänken stelnar chokladöverdraget på marsipanbollarna. Lägenheten är städad. Dottern har fått sitt julbad. Friden har sänkt sig över vår lilla familj.

Sovmorgon

Alva vaknar redan strax före sex. Hon som brukar sova till halv åtta. Dessutom äter hon just nu en extra gång på natten. Jag är dödstrött. Försöker få dottern att somna om men, nej. Vi går upp. Leker lite. Halv åtta väcker jag Alvas pappa. Han får ta över. Jag lägger mig i gästrummet och somnar bums.

Jag vaknar halv tio. Halv tio! Så länge har jag inte sovit sen… Nä, det minns jag inte ens. Smyger ut i köket. Mannen är på ett strålande humör. Dottern sitter påklädd i sin babysitter.
– Har hon sovit något? undrar jag.
– Hon somnade på soffan, säger mannen nöjt.
Alva tog sin förmiddagstupplur utan att jag behövde ge mat eller göra någonting!

Vilken bra start på dan före dan före dopparedan.

Vitkål och andra tips

Efter mitt inlägg om mjölkstockning igår har jag fått flera bra tips. Det roligaste, och bokstavligt talat mest matnyttiga, var tipset från min väninna E.

– Om det inte går över ska du köpa färsk vitkål. Ta de delarna som är längst in och krossa i en mortel. Sen lägger du vitkålskrosset i amningsbehån på det stället där stockningen är. Jag vet att det låter skitknäppt men det funkade för mig.

Japp. Det låter skitknäppt. Men å andra sidan. Naturläkemedel har ju funnits i alla tider. Jag beslöt mig dock för att vänta med kålen och valde att sova med dubbla bröstvärmare i behån. Imorse när jag vaknade var tendenserna till mjölkstockning borta. Skönt.

Motarbetad mjölkstockning

Jag har känningar av mjölkstockning i vänsterbröstet. Det är hårt och ömmar på ena sidan. Min väninna E har visat mig hur jag ska massera bröstet samtidigt som Alva ammar. Dottern lägger sig tillrätta vid bröstet. Börjar suga. Jag sticker dit två fingrar och för dem försiktigt över det ömma området i riktning mot bröstvårtan. Waaaahhhhhhhhhh.

Dottern blir jättearg. Hon släpper bröstet och protesterar högljutt. Jag tar bort fingrarna och låter henne ta bröstet igen. Sticker på nytt dit handen. Waaahhhhhh. Ännu en ilsken protest. Mamma, vad gör du med fingrarna i min mat? Försöker igen, men nej. Alva vägrar äta när jag är där och grejar. Jag får försöka med några andra tips istället. Massage med duschmunstycket och blås med hårtorken.

Liten sparvunge

Alva och jag hälsar på lilla H som kom till världen för en vecka sedan. Min vän P och hans fru har fått sitt första barn. En liten flicka. Dottern var 50 centimeter lång och vägde 2945 gram när hon kom till världen. Lilla H är 49 centimeter och väger 3055 gram. Våra barn var jämnstora när de föddes. Och ändå. Nä. Det är helt, helt obegripligt att Alva varit så liten.

– Men. Hon måste väga mindre, säger jag förvirrat.
– Kanske 1,5 kilo, föreslår jag.
Den nyblivna mamman ler och tittar kärleksfullt på knytet i famnen.

Det är bara 4,5 månad sedan. Men jag kan inte minnas att Alva var så pytte. Som en sparvunge.

Bajsblöjan – upplösningen

Där ligger min älskade dotter, med bajsfull blöja och det lilla huvudet sovtungt mot kudden. Nä. Jag kan inte låta henne ligga kvar. Försiktigt tar jag upp Alva i famnen. Smyger ut ur sovrummet och in i badrummet. Där vaknar hon. Gnyr nyvaket på skötbordet. På med en ny, ren blöja. Tillbaka till sängen där jag lägger henne vid bröstet. Smask, smask, smask, zzzzzz.

Hur hade du gjort?

Det finns tydligen bebisar som inte bajsar på en vecka. Alva tillhör inte den kategorin. Normalt bajsar hon glatt hela dagarna. Inte igår. Igår bajsade hon inte på hela dagen. Inte på morgonen. Inte på dagen. Inte på kvällen. Efter vad som verkar vara lite magtrubbel somnar hon gott vid niotiden.

Klockan två på natten vaknar jag till. Kikar på dottern som sover djupt. Då hörs ett bekant ljud. Ett stort bajsbrak. Av den kalibern som skvallrar om en överfull blöja. Jag tittar på dottern. Hon sover lugnt vidare. Jag betraktar henne en stund och hoppas att hon ska vakna av sig själv. Icke. Nu till mitt dilemma. Ska jag låta dottern sova vidare med en blöja som dignar av bajs till hon vaknar av sig själv? Eller ska jag väcka henne och byta?

Hur hade du gjort?

Hur jag gjorde. Det får du reda på imorgon.

Lekmorgon

Dottern sitter i sin babysitter och suger på sin tigersnuttefilt. Jag har satt på henne den ljusblå klänningen med Alva-tryck hon fick av en vän när hon kom till världen. Då framstod den som gigantisk, nu passar den perfekt. I CD-spelaren snurrar en skiva med barnsånger. Jag sjunger med och gör rörelser. Alva skrattar och pratar. Jag lägger tigersnuttefilten över hennes ansikte, drar bort den och hojtar tittut! Ännu mera skratt.

Min dotter som för bara några månader sedan låg i magen. Nu leker vi tillsammans.

Å ena sidan å andra sidan

På helgerna väcker jag mannen halv nio. Prick. Sen är Alva hans ansvar på förmiddagen. Oftast äter hon vid halv tio och somnar vid mitt bröst. Då bär jag in henne och lägger henne i sängen. Förmiddagstuppluren brukar vara sisådär en halvtimme, fyrti minuter.

I vår familj är det Alvas pappa som sköter tvätten. Den här söndagen har mannen åkt på en förkylning. Jag erbjuder mig att ta tvätten. När det är dags att gå ner kikar jag till dottern. Hon ligger vaken. Jag tittar in i gästrummet. Ser man på. Där ligger Alvas pappa, som har ansvar för dottern, och sover.

Å ena sidan:

– Du, säger jag högt och anklagande med min jag-är-trött-och-dessutom-hungrig-röst, din dotter är faktiskt vaken och jag ska ner i tvättstugan!
– Var kom den här otrevliga tjejen ifrån, säger mannen argt.
Va?! Hur har han mage? Frågar inte ens om det är okej att lägga sig och sen är det visst självklart att det är jag som ska ha koll på om Alva vaknat. Arg som ett bi klampar jag ner i tvättstugan.

Å andra sidan:

Ilskan har runnit av oss båda två när jag kommer tillbaka.
– Kan du inte fråga mig om det är okej att du lägger dig eftersom jag får ha koll på om Alva vaknar om du sover?
– Varför måste du ha koll på det?
– Ja men du ser ju inte om hon ligger vaken om du sover!
– Gör det något om hon ligger vaken för sig själv en stund?
– Men hon kan bli ledsen!
– Ja, men då säger hon ju till och det lär jag höra. Då går jag ju såklart och tar upp henne.
– Ja, det förstås…

Sånt vi ska göra tillsammans

– Me? I’m scared of everything. I’m scared of what I saw, I’m scared of what I did, of who I am, and most of all I’m scared of walking out of this room and never feeling the rest of my whole life the way I feel when I’m with you.

Precis som min mamma längtade efter att ta med mig på Borta med vinden och Sound of Music kan jag inte bärga mig till jag får se Dirty Dancing tillsammans med min dotter.

Nere och så upp

Det är sen fredag eftermiddag. Alvas pappa är förkyld. Han ligger på sängen och vilar en stund. Jag sitter med dottern i soffan och kollar på något skitdåligt tv-program. Och känner mig supernere. I magen vilar en tung klump. Tårarna är inte långt borta.

I natt har Alva varit vaken mer än vanligt. Jag är tröttare än vanligt. Där i soffan minns jag en artikel jag läste om vikten av att skilja på trötthet och depression. Är man trött under en längre period kan det framkalla liknande känslor som vid depression.

En stund senare sitter jag med Alva i knät. Hon kiknar när jag sjunger Prästens lilla kråka skulle ut och åka. Nu bubblar det i kroppen av lyckokänslor över min lilla familj. Nedstämdheten är som bortblåst. Tröttheten är lagd åt sidan och fredagsmysglädjen har tagit över.

Heja Peab!

Alvas pappa jobbar i byggbranschen. Närmare bestämt på Peab. En traditionell och mansdominerad värld. Jag har dock fått uppfattningen att Peab är ett väldigt bra företag när det kommer till personalpolitik. När mannen annonserade att han tänkte vara pappaledig i nio månader mottogs det utan minsta gnissel från chefen. Men vad chefen säger och hur jargongen är på arbetsplatsen kan ju skilja sig en hel del.

I mannens grupp finns två nyblivna pappor. Medan Alvas pappa ska vara hemma länge ska den andra pappan knappt vara hemma alls.
– Vi har en modern man i gruppen å så har vi en riktig bonne, skojar teamledaren.

Det är ett litet oskyldigt skoj. Som säger det mesta. Skojet hade lika gärna kunnat låta:
– Vi har en toffel i gruppen å en klassisk karlakarl.

Som sagt. Peab verkar vara ett bra företag.

Salta Lucia

När det kommer till traditioner är jag traditionell. När SVT för några år sedan valde att visa ett luciatåg med dalmasar uppklädda i vadmalsdräkter sjungandes allt annat än de vanliga luciasångerna. Då var jag en av dem som satt hemma i soffan och ramaskriade.

Min mamma ringer om en liten luciakrona i tyg. Man fäster den med ett band under hakan.
– Den är ljuvlig men jag hinner inte skicka upp den. Kanske nästa år?
Frågan är om Alva ska vara lucia, tärna, pepparkaksgubbe eller tomte? I år blir det nog vita kläder, lite glitter och glögg att överraska mannen med när han kommer hem från jobbet.

Kusin V:s mamma ringer. Lilla V ska ha luciafirande på dagis och kan inte heller bestämma vad han vill vara. Så hans snälla föräldrar laddar upp med flera alternativ.
– Mamma, jag ska sjunga Salta Lucia, säger V lyckligt. Och så ska jag vara loket!
Loket får så småningom sin förklaring. Lilla V väljer att vara lucia. Han får gå längst fram i tåget. Han får vara loket.

Mammagruppen

Det är i september och den första träffen med föräldragruppen närmar sig.
– Alltså, tjejerna i min grupp var bara konstiga, säger en väninna. Det fanns en tjej som verkade normal och som jag umgås med men de andra, nä.
– I min mammagrupp satt alla och sjöng å klappade händerna och var så klämkäcka så jag höll på att kräkas, säger en annan väninna.

Med denna information i bakhuvudet går jag till min första föräldraträff. Som snabbt visar sig vara just en mammagrupp eftersom det bara är mammor närvarande. Vi sitter där i en ring med våra bebisar, betraktar varandra nyfiket och pratar lite trevande. Alla tjejerna ser högst normala ut men med mina väninnors erfarenheter i bakhuvudet väntar jag bara på att de ska börja bete sig konstigt.

Tre månader senare lämnar ett gäng mammor med bebisar vår lägenhet. Vi har haft glöggfika och ätit resterna av Alvas namngivningstårtor. Jag vet inte om jag har haft tur, om mina väninnor hade otur eller om de är aningen snabba på att dömma folk. Min mammagrupp består i alla fall av ett gäng alldeles förtjusande, jättegoa tjejer med bedårande små bebisar.

Önskelista

Masarinmamman har utmanat mig på en önskestafett. Jag får önska vad jag vill. Det behöver inte vara realistiskt eller materiella saker. Vilken grej! Sen ska man visst utmanna andra bloggare att göra detsamma. Kan det vara så. Att om tillräckligt många människor önskar sig orealistiska saker så blir de till slut realistiska?

1. Fred på jorden. Jo. Jag vet att det är en klyscha. Men troligen den vackraste klyscha som finns och får jag nu önska mig precis vad jag vill så måste den vara med.

2. Att känna mig utsövd. Bort med tröttpåsarna under ögonen. Bort med tjuriga tillrop till mannen. Bort med oförklarliga gråtattacker.

3. Min gamla kropp. Den jag hade innan jag blev gravid. Den var bra.

4. Ett riktigt stort badrum. Jag har bott i Stockholm i 10 år. Alla lägenheter jag bott i har haft skrubbar till badrum. Med barn är det på gränsen till outhärdligt… Dessutom är vårt nuvarande badrum inte renoverat än så det är både litet och fult. Blä.

5. Att alla fattar att klimatförändringarna faktiskt är på allvar. Hallå! Det är på riktigt. Det är skitfarligt. SKITFARLIGT! Är det någon som vill veta hur det hänger ihop, hör av er. Jag har jobbat med klimatfrågan i flera år.

6. Amanda Jensens kommande platta. Med hennes version av Halleluja. Jag är såld.

7. Lycka, hälsa och välgång till min familj och alla mina vänner.

Språksprång

Det är söndagmorgon. Dagen efter Alvas namngivningskalas. Vi har min familj på frukost. Mamma, pappa, mina två systrar och deras män. Och så lilla V då. Alvas treåriga kusin. Lilla V som har haft lite problem med stj-ljudet. Färna. Färngosse.

– Jag ska vara stjärngosse på Lucia.
– Va? Vad sa du?
V:s mamma tittar upphetsat på sin son.
– Färn.. nä, stjärngosse.

Samtidigt ligger Alva på sin filt på golvet och sprattlar. Hela tiden låter hon smack, smack, smack. Den lilla läppen sugs in i munnen och så kommer det ett ljudligt SMACK! Dottern har lärt sig att smacka samtidigt som hennes kusin lärt sig säga stj.

Jag och min syster tittar på varandra. Delar den stora stunden då våra barn gjort två viktiga språksprång.

Potatispruttar

En liten potatis, en tesked olja, lite bröstmjölk. Gegga ihop och Alvas första smakportion är färdig att serveras. Mannen sitter med Alva i knät, jag laddar skeden med en liten, liten klick potatisgeggamoja. Vi tittar spänt på varandra. Så för jag skeden mot dotterns mun.

Efteråt kan vi konstatera att smakportion är ett bra ord. Smaka är just vad Alva gör. Låter det nya vila en kort stund i munnen för att sedan snabbt spotta ut. In med det igen, en liten stund på tungan och så ut genom munnen. När vi är klara har hon åtminstone svalt lite grann. Tror vi.

Senare på kvällen när jag ska lägga mig ligger dottern med benen rakt upp i luften. Ut genom den lilla stjärten kommer en rejäl prutt. Benen sjunker sakta ner mot lakanet igen. Men snart far de upp igen. Rakt upp i taket. Och så kommer ännu en ljudlig prutt. Så där håller hon på ett tag. Jag undrar om det är potatispruttar.

Alva Hilde Ingegerd

På borden ligger servetterna jag vikt till små babytröjor. De har rosetter i halsen och en stämpel med babyfötter vid bröstet. Jag har dekorerat med vitglittriga julgranskulor och rosa band. Överallt brinner ljus.

– Jag skulle inte kunna titta mina vänner i ögonen om jag bjöd på köpetårtor, säger min väninna K när hennes dotter har sitt namngivningskalas. K är nog världens pyssligaste person.

Jag bakar tårtor hela veckan. Nu dignar tårtbuffén. Chokladglaserade med kristyrblommor inköpta på Stockholms Aeter&Essensfabrik. Hallonmoussetårtor med vita chokladlöv och en röd ros på toppen. Barnen får monstermuffins dekorerade med grön och blå creamcheesefrosting. Monstrena har salta snören till hår, minimarshmallows till ögon och godiständer. Min mamma har bakat mormorskakor som vilar på ett fat i tre våningar.

Inramningen är perfekt trots att vi är inhysta i vår bostadsförenings ganska trista festlokal i en källare. Och ändå. Det är först när lokalen är fylld till brädden av våra vänner och släktingar som allt spelar någon roll. När vi står där framme, vår lilla familj. Dottern i röd klänning och vita mockasiner med spetskant. Vi står där framme och tittar ut över sextio personer som kommit för att dela kärleken till vårt barn.

Kom till mig när du är ledsen
och jag ska trösta dig.
Kom till mig när du är ensam
och jag skall hålla dig sällskap.
Kom till mig när du behöver prata
och jag skall lyssna.
Kom till mig när du är rädd
och jag skall hålla om dig.
När du än behöver mig
ställer jag upp för dig.
Vad det än gäller, när det än är,
Finns jag här för dig.

Alvas fadder läser dikten. Min lillasyster. Bredvid henne står mannens bästa vän J. Också han fadder till vår dotter. Min kusin M sjunger Älska mig så håret reser sig på armarna. Cermonin avslutas med att Alvas farfar läser en text ur Profeten.

Och jag. Jag börjar med att hälsa välkommen. Pratar på en stund om dottern och lyckan över att så många människor redan finns runt henne. Presenterar faddrarna. Cermonin avslutas med en skål. Alvas morfar sitter längst fram och harklar sig lite. Säger i en teaterviskning:
– Skulle du inte säga vilka namn hon fått?

Jag har glömt. Trots att det är namngivningskalas. Oj, säger jag. Hoppsan, säger jag. Och så rättar jag till mitt misstag. Alva. Hilde. Ingegerd. Alva för att det är fint. Hilde efter mannens mamma, Alvas farmor. Ingegerd efter min mormor. Oj, säger jag. Hoppsan, säger jag. Men det gör inget. Det gör inget alls. Kalaset är helt underbart. För alla vi tycker så mycket om är där. Det finns bara ett ord för att sammanfatta Alvas namngivningskalas.

Kärlek.

– Det tyckte jag inte om!

Alvas treåriga kusin V och hans mamma åker förbi en kyrka.
– Mamma, vad är det?
– Det är en kyrka. Där döptes du.
– Varför då?
Lilla V:s mamma funderar. Hur förklarar man dopet för en treåring? Hon parerar ämnet genom att vika av på ett sidospår.
– När du döptes, då fick du vatten på huvudet.
– Va?! Varför då? Det tyckte jag inte om!

Nu har lilla V kommit till Stockholm för att vara med på Alvas namngivningskalas. V:s mamma försöker förklara att Alva inte ska döpas.
– Får hon vatten på huvudet då?
– Nä, det får man bara om man döps.
Den logiska varför-frågan kommer inte. Bara ett enkelt konstaterande.
– Bra, hon skulle inte gilla att få vatten på huvudet.

Verkligheten är verkligheten

Efter att ha trånat länge hade jag äntligen investerat i ett par svarta Pia Wallén-tofflor i filt. Så ofta jag sett dem i inredningsreportagen där de stod vackert uppställda i en hall eller i ett sovrum. Och de är verkligen som att gå på bomull att ha dem på sig. Men vad inredningsreportagen missat att visa upp är att filt obönhörligt drar till sig skit.

Mina fina piatofflar är konstant täckta med högar av skit. Katthår. Allt hår jag tappar av amningen. Damm. Ska jag överhuvudtaget kunna använda dem får jag rolla dem med en hårroller. Sen tar det tio minuter så är det samma visa igen.

Det gäller att komma ihåg. Att verkligheten är verkligheten. Och att polerade ytor är polerade ytor.

Du sover

Idag är du fyra månader. Du sover. Du är så söt när du sover. Huvudet vilar på kudden. Munnen är halvöppen. Handen över örat. Den lilla bröstkorgen rör sig upp och ner. Du ligger där. Ovetandes om hur osjälvklar du varit i så många år. Och så självklar du är nu.

Den perfekta kjolen

Vågen stannar på 60,8 kg. Nästan 6 kilo kvar till matchvikt. Jag gruvar mig inför Alvas namngivning på lördag. Då vill jag känna mig fin. Jag vill inte känna mig som en rulta. Men jag har ett triumfkort i garderoben.

Det är en väldigt enkel, svart, knappt knälång kjol. Det märkliga är att den satt som en smäck när jag var smal. Den satt som en smäck en bra bit in i graviditeten, då blev den bara lite kortare. Och den sitter faktiskt som en smäck nu. Med lite hjälp av ett par shape-up-strumpbyxor. Jag provar kjolen med höga stövlar och en topp jag hade på nyår förra året då magen börjat puta en aning. Pricken över i blir det gudomligt vackra vitguldshalsband jag fick av mannen på BB när Alva kommit till världen.

Och voilà! Jag känner mig jättefin. Tack vare den perfekta kjolen.

På jakt efter repor

Marbella för ett helt liv sedan. Det är varmt i luften fast det är mitt i natten. Flärden vilar tung över restaurangerna, hamnen, lyxbåtarna och människorna. Den tränger sig på, kryper in under skinnet, påverkar sinnet. Plötsligt måste jag bara ha ett par svindyra Dolce&Gabbanasolglasögon. Klockan är ett på natten, jag har druckit massor av vin, omdömmet är väl sådär.

Jag provar flera par. Bingo! Där är de. Glasögonen som förvandlar mig från en vanlig tjej från Stockholm till en nattens prinsessa. Jag går fram till kassan för att betala. En bestämd knackning på axeln.
– Du, vänta nu.
Det är min väninna E. Hon tar glasögonen. Håller upp dem mot ljuset. Går fram till expediten.
– Det här paret är repat. Vi vill titta på ett nytt.
Efter att noggrant ha studerat fyra par nickar hon godkännande. Jag betalar och rumlar ut med ett par repfria solglasögon på näsan.

Ett helt liv sedan. Alvas pappa fanns inte i mitt liv. E:s man fanns inte i hennes liv. Nu, flera år senare är vi föräldralediga tillsammans. E:s lilla kille N är född i januari. Dryga halvåret äldre än Alva. Söt som socker. Och med en mamma som noggrant kikar efter repor. Som inte ger sig förrän alla fakta är granskade. Oavsett om det gäller köp av åkpåse eller öroninflamation. Omtänksamt delar hon sedan med sig av sina erfarenheter till sin mindre erfarna kamrat.

Det är en verklig ynnest att ha en sådan vän.

Vikten av knappar

Alvas bodies har knappar i halsen. Allihop. Utan undantag. Alvas pappa glömmer alltid att knäppa knapparna i halsen. Utan undantag.

– Du måste knäppa knapparna i halslinningen, uppfostrar jag.
– Varför då, för att hon kommer att få stel nacke om det blåser in?
– För att de ska vara knäppta. För att det ser slarvigt ut.
– Vår dotter lider säkert, säger mannen med skratt i rösten när han ser hur frustrerad jag är.
– Om du inte börjar knäppa knapparna hamnar det här på bloggen, hotar jag.
– Jasså du.

Jasså jag.

Projekt namngivningskalas

På lördag ska vi ha namngivningskalas för Alva. Projektplanen ligger klar. Jag har en att-göra-lista fördelad på veckans dagar. Alvas pappa har en att-göra-lista fördelad på veckans dagar. Som jag har gjort. Det finns en checklista för lördagen. Jag har sammanställt den gigantiska handlingslistan utifrån var varorna är placerade i affären.

Jag är projektledare ut i fingerspetsarna. Det är nog en fördel när man har familj. Om man kalkylerar med ständiga projektavvikelser.

Behov i byrålådan

Alvas pappa är fortfarande utslagen. Får inte i sig något alls att äta. Jag kokar vätskeersättning. En liter vatten, sex teskedar socker, en halv tesked salt. Det är jätteäckligt. Men det ska visst funka. Varje halvtimme tvingar jag i mannen en slurk.

Alva ligger i soffan i en flugsvamppyjamas och pruttar. Är det problem med magen? Har hon inte kräkts lite mer än vanligt? Jag oroar mig över att hon ska bli smittad. Är hon inte lite varm? Jag tar tempen. 36,7 grader. Ingen fara alltså. Verkar hon inte lite slö? Trött snarare. Hon äter glupskt och tar en tupplur. Vaknar igen. Nu är hon på strålande humör. Jag badar dottern. Efteråt är vi båda blöta. De små benen går som trumpinnar så fort tillfälle ges.

Jag vet inte när det hände men någon gång under eftermiddagen hamnade mitt eget behov av sömn i skymundan. Den rispiga rösten är borta. Nu är den len som honung när jag pysslar med mannen och leker med dottern. För jag inser att av tre familjemedlemmars behov är mina minst viktiga just idag. De får vila i byrålådan till imorgon.

Småbarnsliv enligt Maslow

Senare berättar min lillasyster med road röst hur det kunde vara när lilla V var liten. När den konstanta tröttheten tagit över. När kropp och sinne skriade efter att få tillfredsställa ett av de viktigaste basbehoven.
– Jag har ont i ryggen, klagar lilla V:s pappa.
Lilla V:s mamma säger inte: Älskling, vill du ha massage. Eller. Älskling, lägg dig en stund så tar jag dammsugningen. Eller. Vad tror du har hänt, har du sträckt dig? Hon säger inte ens: Stackars dig. Lilla V:s mamma säger:
– Jaha jasså det har jag också.
Punkt. För att sömnbristen raderat ut alla möjligheter att tillgodose några andra behov, ens egna eller andras.

På torsdag kväll blir jag magsjuk. Alva sover sju och en halv timme i sträck. Själv är jag uppe och kräks flera gånger. På morgonen känner jag mig som en urvriden disktrasa. Dränerad på sömn. Dränerad på energi. Men mannen ska gå till jobbet och jag får som vanligt vara med Alva hela dagen. Trots att jag mår illa och känner mig matt. För det är ju jag som är föräldraledig.

På lördagkvällen har Alvas pappa blivit smittad. Han kräks hela natten. Är helt urlakad på morgonen. Sover fortfarande när klockan närmar sig elva. I normala fall hade jag bara tyckt synd om. Kommit springande med vatten och dextropur. Klappat huvudet. Men nu. Nä. Jag förbannar det orättvisa i att jag minsann fick ägna mig åt dottern som vanligt trots att jag var helt slut. Medan mannen får sova och vila medan jag tar hand om Alva.

Jag inser att det är sömnbristen som talar. Maslows teori om våra behov inordnade i en pyramid verkar sannare än någonsin i en småbarnsmammas liv.

Halleluja!

Äntligen. Äntligen. Äntligen åkte skånebonden ur Idol.

Jag orkade inte se omröstningen igår kväll. Så jag spelade in den. Smyger upp i ottan. Pluggar in julstjärnan i fönstret. Alva sover i sängen med armarna utsträckta åt sidorna. Kokar kaffe. Försäkrar mig om att jag inte kommer åt några nyheter som avslöjar vem som gick vidare. Sätter spänt på den inspelade omröstningen. När Peter Jidhe läser upp Amandas namn hoppar jag upp och ner i soffan så tyst jag kan för att inte väcka familjen. Hurra! Jippi! Jag hade gåshud i en kvart efter Amandas framförande av Halleluja.

Amanda Jensen är den coolaste förebild jag kan tänka mig för min dotter. Var den du är! Det funkar!