Jul, jul, strålande jul

Idag är det julpyntardags. Så pyntigt som det nu blir med en pyntare som inte är särskilt förtjust i pynt. Alva sitter i sin babysitter och gnager på sin labanleksak. Betraktar då och då sin mamma som far runt i lägenheten och monterar upp julstjärnor och lägger nya kuddar i röda nyanser i soffan.

 

 

 

Jag ser fram emot nästa jul. Då är dottern nästan ett och ett halvt. Då börjar på allvar julaftnar med barn. Jag är säker på att Alva kommer strö glittrande julpulver över oss och ge oss den magiska julstämning som fanns när jag var barn.

Lille katt, lille katt, lille söte katten

Jag köpte min katt för snart fem år. Första kvällen somnade han i min halsgrop, ihopkrupen till en liten vit, lurvig boll. Min katt är min lilla skyddsängel. Det inbillar jag mig i alla fall. Sen han kom in i mitt liv har allt som fanns där i ryggsäcken ordnat upp sig. Varje dag ha jag kelat, lekt, kammat den mjuka pälsen. Till Alva kom.

Jag sitter med dottern i famnen om kvällarna. Hon äter. Och somnar vid bröstet. Jag försöker lägga ner henne i sängen. Hon vaknar. Jag lägger henne vid bröstet igen. Hon somnar. Jag försöker lägga ner henne. Hon vaknar. Så där kan vi få hålla på ett tag. Under tiden sitter en liten vit katt vid mina fötter. Undrar när det är hans tur att få kela. Bli kammad. Myst med. Till slut ger han upp och går och lägger sig i mannens knä.

I lördags när vi kom hem hade lilla E kräkts ner hela lägenheten. Sedan äter han inte på över två dagar. Jag trugar med kokt torsk. Det brukar vara en favorit. Men nej. Han vägrar. Den lilla nosen är alldeles torr. Katten ligger håglös i Alvas babysitter. Jag tvingar under vilda protester i honom lite vatten.

– Tror du katter kan dö av brustet hjärta?
Mannen ser tveksam ut. Oron och det dåliga samvetet gnager när jag går och lägger mig.

Klockan tre på natten, när Alva ammat, passar jag på att titta till lilla E. Han ser fortfarande spak ut. Jag går till badrummet. Och där på golvet ligger världens största hårboll i en hög med kattkräks. Jag går tillbaka till katten och försöker med lite makrill i tomatsås. Och se. Han äter lite. Sen dricker han helt själv.

Det är hårbollen som hindrat aptiteten i två dagar. Inte ett brustet litet katthjärta. Men jag lovar mig själv att anstränga mig för att ge mer kärlek till min vitlurviga, älskade lilla familjemedlem.

Fyra rocketvalt

Vi är på lilla V:s dop. Hon är en vecka äldre än Alva. Nu vilar hon på sin fadders arm ovetandes om att hennes lilla huvud snart ska dränkas i vatten. Älska mig för den jag är, ekar vackert genom kyrkan. Vi sitter längst bak. Jag ammar dottern. Det känns nästan lite heligt och högtidligt att amma sitt barn i en kyrka.

Efteråt bjuds det på smörgåstårta i församlingslokalen. Två små tjejer närmar sig bordet där vi sitter. Jag frågar hur gamla det är.
– Jag är fem och ett halvt, säger den äldre tjejen med en röst som får mig att förstå att hon är en riktigt stor dam.
– Och du då? säger jag till den mörklockiga lilla skönheten som står bredvid.
– Jag är fyra rocketvalt, delger hon mig glatt.

Jag tittar på dottern som sitter i mitt knä. Tänk. En dag ska hon också stå och deklarera att hon minsann är fyra rocketvalt.

Ett nytt ljud

Alva har börjat med ett nytt ljud. Hon drar in underläppen så mycket hon bara kan. Sen kommer ett dovt mmb-mmb-mmb-mmb. Det låter ungefär som i filmer när någon fått munnen förbunden. Först trodde jag att det var ett missnöjesljud. Men nä, det verkar inte så. Hon ligger i babygymet och mmbar solen som svävar ovanför hennes ansikte. Däremellan skrattar hon lite. Ovetandes om de otäcka associationer det nya ljudet ger hennes mamma.

Fest!

Vi går på fyrtiårskalas. Eller. Småbarnsfamiljsversionen av fyrtiårskalaset som börjar lite tidigare. Innan den riktiga superfesten drar igång. Mannen och jag är numera svältfödda på fest. Det börjar bli märkbart att de flesta kvällar tillbringas i hemmets lugna vrå. Klockan är sex på kvällen och tröttheten vilar över vår lilla familj. Alva har inte sovit särskilt mycket under dagen. Hon gäspar lite i vagnen.
– Det blir nog bara en liten stund, säger vi till varandra.
Så öppnas dörren till lägenheten där festen äger rum. Och plötsligt är det som att en liten festfé strör magiskt pulver över oss.

Min väninna står i dörren strålande vacker i en blank, ursnygg klänning. Näsan fylls av festlukt. Sprit, mat, parfym och cigaretter. Musik strömmar mot oss. Föremålet för tillställningen står i vardagsrummet och spelar någon form av elgitarrdataspel. Köket dignar av spanska läckerheter. Snart har vi varsitt vinglas i handen. Festen fylls på av gäster. Mannen och jag konstaterar att min väninnas man har sköna typer som kompisar. Vi tittar på varandra. Tröttheten är som bortblåst. Vad vi längtat efter detta!

Efteråt. Klockan är nio på kvällen. Alva har varit på ett strålande humör men nu är hon trött. Lägenheten är full med folk så det finns ingenstans att göra av en sovande dotter. Vi måste gå hem fast ingen av oss vill. Det känns som om vi kunnat stanna hela natten. Lyckliga går vi över Västerbron. Det börjar snöa. Mjuka flingor som singlar genom luften. Det är hjärtslitande vackert att gå över en snöglittrande västerbro.

För något år sedan hade festen just börjat när den nu är slut. Men vi är fnittriga och upprymda över den lilla ljuvliga kalasdos vi just fått. Även dottern är uppspelt. Hon vaknar igen så fort vi kommer hem. Somnar inte förrän halv elva. Och som det anstår en riktig partytjej unnar hon sig en riktigt lång sovmorgon.

En riktig bitch

Jag tittar mig i spegeln. Nä. Inga horn i pannan. Inga monsteröron. Ingen häxnäsa. Inga varulvständer. Det syns helt enkelt inte utanpå att tröttheten håller på att förvandla mig till en riktig bitch.

Alva och jag kliver in i smyckebutiken i Västermalmsgallerian. Jag ska lämna in ett armband jag fått av mannen i julklapp för några år sedan. Ett par stenar har trillat ur och behöver limmas fast. Tjejen i kassan står för sig själv och bläddrar i en pärm. Jag ställer mig vid disken och väntar på att få uppmärksamhet. Det får jag inte.

– Ursäkta…
– Ett ögonblick, jag ska bara avsluta en sak.
Jag blir irriterad direkt. Med Alva verkar tålamodet vara oändligt men i övrigt är toleransnivån nära noll. Hur kan hon tycka att det är viktigare att bläddra i en pärm än att hjälpa mig? Men jag väntar snällt. Då dyker en ny kund upp.
– Vad kostar de här örhängena?
– Vänta ska jag titta, säger butiksbiträdet och går bort till en monter tillsammans med den nytillkomna kunden.
Vad sjutton nu då?

– URSÄKTA DET VAR FAKTISKT MIN TUR!
Min ilskna stämma ekar genom butiken. Butiksbiträdet tittar upp.
– Jag höll på att hjälpa den här kunden när du kom. Du får vänta en stund.
Hennes röst har en klang av djävla-idiot-kunder bakom vänligheten. Och det är just så jag känner mig. Som en idiot.
-Förlåt då, mumlar jag.

Mannen kommer hem. Vi har tvättid och Alvas pappa ska ner i tvättstugan.
– Kan du komma ihåg att ta med kassarna med tidningar och slänga?
– Kanske.
– VADDÅ KANSKE? VADDÅ KANSKE? VADDÅ KANSKE?
Jag förvandlas till ett ryande åskmoln där i vardagsrummet. Mannens misstag är att försöka sig på ett litet skämt så där på fredagskvällen. Att han kanske skulle komma ihåg. Jag är just nu helt oemotaglig för små skämt av den typen.

Ovanpå allt detta blir Daniel utröstad ur Idol och Andreas sitter säkert. Vad är det för skövdebönder som röstar egentligen? Va? Va? VA?

Ett missat mirakel

Jag lämnar Alva på en filt liggande på mage. Hon sprattlar, sparkar och ger ifrån sig små belåtna tjut. Jag går till garderoben i hallen och hämtar dammsugaren. Ett av hjulskydden till vagnen har försvunnit så hallgolvet ser ut som en leråker. Medan jag pluggar i sladden slänger jag ett öga på dottern. Kontakten faller ur handen i ren förvåning.

Alva ligger inte längre på mage. Hon ligger på rygg! För första gången har hon vänt sig själv. Ett stort steg för mänskligheten, åtminstone för en människa, har skett där på filten. Ett litet mirakel. Och både Alvas pappa och jag har missat det stora ögonblicket.

Det växer mossa

– Alltså, Magnus Ugglas nya låt. Den är ju rätt bra. Han är ju liksom bra på melodier.
Vi tittar lite generat på varandra, mannen och jag. Mumlar att vi kanske skulle köpa en samlingsskiva med Uggla. Den kan ha sin plats bredvid Elvis bästa som vi just köpt.

Jag kommer på mig själv med att då och då citera Borta med vinden i min blogg. En film som är så gammal så de fick färglägga den i efterhand.

Vi går på stan. Passerar ett gäng släntrande ungdomar. Jag rynkar på näsan.
– Hur kan det vara modernt med byxor som sitter nedanför rumpan? Det ser ju inte klokt ut.

Någonstans har jag tänkt att jag kommer att vara en modern mamma. Att Alva kommer att tycka att hon har en morsa som hänger med. Men det är bara att konstatera. Det växer redan mossa.

Frankly, my dear, I don’t give a damn

– Det här är faktiskt en cykelbana!
Cyklisten som passerar oss på Västerbron hojtar så högt han kan. Jag hinner inte se hans ansikte men jag kan tänka mig argrynkan mellan ögonbrynen. Jag och mina mammakompisar muttrar och rycker på axlarna. Traskar bestämt vidare tre i bredd på cykelbanan.

På bussen och smala trottoarer dyker de upp. Barnvagnshatarna.
– Försvinn härifrån! väser de mellan tänderna.
Ibland säkert med rätta.

Jag är en sån som gärna är till besvär. Skäms inte det minsta om min barnvagn tar plats. Således inser jag att jag säkert blivit en barnvagnsmarodör. Men. Jag säger som Rhett Butler. Frankly, my dear, I don’t give a damn.

Trötthet med guldkant

Den stora tröttheten har slagit till. Som blytyngder klamrar den sig fast i min kropp. Alva ligger på rygg i soffan och tittar uppfordrande på mig. Lek med mig mamma! Jag tittar hålögt på mitt barn. Ser hon inte lite förskräckt ut? Det hade jag gjort vid åsynen av ringarna under mina ögon.

Passa på att vila medan ditt barn sover. Så lyder det ständiga rådet. Jo. Det går ju bra. Så länge barnet behagar sova på dagarna. Det behagar inte min dotter. Alva sover när jag drar henne i vagnen. Hemma är hon vaken. För det mesta.

Vi gick in i en affär, sa goda’ vad har ni här, kan man möjligen köpa stövlar här? Nej tyvärr, nej tyvärr, för detta är en liten stampagolvetaffär, stampagolvetaffär, stampagolvetaffär. Dottern skrattar högt åt min trötta stämma som gör sitt bästa för att låta munter. Det stora, blå ögonen lyser av glädje.

Vissa dagar är jag vansinnigt trött. Men det är sannerligen en trötthet med guldkant.

Fars dag – är det allt?

Det är fars dag. DN har ett reportage om att pappa är lika bra som mamma. Året är 2007. Men ett sånt reportage verkar visst behövas. Nästan sexti procent av alla ettåringar har pappor som inte tagit ut en enda dags föräldraledighet. En av tio pappor tar inte ut någon föräldraledighet alls under sina barns uppväxt. Statistiken pekar på att skilsmässor är dubbelt så vanligt bland par där man inte delat någorlunda lika på föräldraledigheten.

Alvas pappa ska vara hemma lika länge som jag. För att han vill. För att jag vill. För att vi båda tycker att det är självklart. Någon klok människa sa, att den bästa gåva ett barn kan få är att föräldrarna vårdar sin relation. Det tror jag att man gör om båda föräldrarna får chansen att ta fullt ansvar för barnen. Fars dag i all ära men det är vardagen som räknas.

En stund senare

En liten stund efter halv nio. Nu hörs ljud från sovrummet. Jag älskar att titta på min dotter när hon vaknar. Först rör hon lite försiktigt på sig. Sedan vänder hon huvudet från sida till sida. Sträcker armarna över huvudet och gör den där outsägligt söta nu-vaknar-jag-snart-minen.

Så öppnar hon försiktigt ögonen. Klipper med ögonlocken. Kisar. Sträcker lite till på sig. Tittar sig runt med lätt förvånad uppsyn. Börjar vrida sig lite mer. Tittar på mig. Och så kommer det. Ett sömndrucket litet leende. Jag dyker ner med näsan i de mjuka halsvecken. Jag älskar, älskar, älskar dig.

En bomullsmjuk ensamhet

Det är söndag morgon. Klockan är snart halv nio. Det är en sån där blank morgon när vädret utanför fönstret är intetsägande. Alla löven på träden är borta nu. Det dröjer till våren innan utsikten från vårt vardagsrum får tillbaka sin charm. Förutom de kalla, soliga vinterdagar när snön kryper ihop på grenarna och glittrar.

Klockan är halv nio. Och hela familjen sover. Alva snusar. Mannen snusar. Katten ligger hopkrupen i soffan med huvudet under tassen. Jag kikar på dem i tur och ordning. Blir varm i bröstet. De är bedårande alla tre. Och mina allihop, tänker jag tacksamt. Jag dricker mitt kaffe, läser min tidning och myser i min ensamhet.

Jag har varit ensam förr. Men då, förr många år sedan, var det en ensamhet med metallisk klang. Nu blir min ensamhet bara bomullsmjuk och njutbar. Så som ensamhet blir mot en fond av en snusande liten familj.

Same, same but different

Fredag kväll för drygt ett år sedan. Fredagsöl med kompisar på någon schysst bar. Kanske en lång middag på restaurang. Mera barhäng till sena natten. Jag har högklackat. Läpparna är blanka av läppglans.

Fredag kväll nu. På fem minuter äter vi rester från igår. Alva blir missnöjd efter två minuter och får sitta i knät. Det ligger leksaker över hela golvet. Klockan åtta börjar Idol. Vi spelar in utröstningen för ingen av oss orkar se klart programmet. Jag sitter i soffan med ena tutten hängande fritt för jag har fått ett sår på bröstvårtan. Luftning ska visst funka. Läpparna är blanka. Av fettet från jordnötterna.

Same, same but different.

Portfölj med guldbroderier

Alva ska få sin tremånadersvaccination. Vi åker buss. Dottern skrattar i vagnen. Hon har fortfarande ingen aning om hur läskigt det är med sprutor. Det har hennes mor. Jag har tvingat Alvas pappa att ta ledigt från jobbet för att följa med. Jag tänker inte ens vara med i rummet.

En äldre herre kliver på bussen. Vitt hår som ett fågelbo på huvudet. Rynkorna faller i veck över ansiktet som har åldersfläckar. Kläderna sitter illa och är sjaskiga. Jag gissar på strax över åttio. Handen håller hårt om en blå portfölj i tyg. I guld står broderat Minstry for Foreign Affairs. Det känns som att han bär portföljen med stolthet. För att markera att en gång var han något mer än denne gammelman han nu blivit.

Jag har alltid haft roliga jobb. Arbeten som utmanat och stimulerat. Och jag är stolt över det jag åstadkommer. Men det blir så tydligt nu när jag är hemma, att mitt yrke är en ytterst liten del av min identitet. Jag ägnar jobbet få tankar. Låter det vila utan problem. Det är bara skönt att för ett tag släppa taget om min guldbroderade portfölj.

Disktrasekärlek

Jag gnider diskbänken hårt med trasan. Lite gamla filrester har klibbat sig fast. Plötsligt slår doften från disktrasan emot mig. Märkligt. Det är något bekant och behagligt med doften. Då slår det mig. Alvas andedräkt. Den lite mjölksura bebisandedräkten varm mot mitt ansikte. Doften som jag kommit att älska så mycket att jag till och med tycker en disktrasa med gamla filrester doftar gott. Bara för att den påminner om henne.

Det ögonblicket

– Jag tyckte det var jättejobbigt att berätta för min mamma när jag blev gravid, säger min trettifemåriga väninna.
– Jaha, säger jag, varför då?
– Jamen, då fattade hon ju att M och jag har legat med varandra.

Jo. För bebisar kommer inte med storken. Det ögonblicket. Då världen utanför pågick. Det var visst sommar. Det ögonblicket. Så laddat med förvåning. Nu är du tre månader. Du sover. Nappen har halkat ur munnen. Underläppen putar lite. Mjuka snusljud. Mjuka kinder. Då. Jag ser klockan förbi barnmorskan. Den är tre. Det ögonblicket. När du kom.

En helt underbar dag

Mannens kusin fyller år. Vi är bjudna på tårtkalas. Det är snart en vecka sedan som Alva slutade med sina otröstliga kvällar. Jag känner ändå lite bävan inför eftermiddagen med tanke på förra gången vi var på släktkalas. Men jag oroar mig helt i onödan.

Dottern visar sig från sin soligaste sida. Skrattar och ler vilket knä hon än landar i. Alvas huvud är inte helt stadigt än och det knyter sig lite i min mage när en vän till mannens kusin bollar lite väl häftigt med dottern. Men Alva bryr sig inte om det det minsta. Det här var ju en riktigt rolig tant, verkar hon tänka där hon far omkring i knät. Det gapskrattande lilla huvudet svajar hit och dit.

Två timmar senare promenerar vi hem med en sovande Alva i vagnen. Mannens kusin bor på Söder. Vi strosar längs Renstiernas gata. Och där. Där ligger mitt älskade Cajsa Warg.
– Det är i alla fall Fars dag, säger jag till mannen.
Jag kommer ut tio minuter senare och några hundralappar fattigare. Kassen är fylld med en lyxig variant av färdiglagat. Mozarellapippi med pesto. Höstdinkel. Rotfrukter i ugn med honung. Müslibröd. Och Cajsas gudomliga basilika- och fetaoströra.
Vi fortsätter utför Katarinavägen. Utsikten är hänförande. Detta är Stockholms vackraste plats. Jag kramar mannens hand.

Klockan åtta på kvällen har Alva somnat utan protester. Hennes lilla bebiskropp är varm och mjuk i min famn. Jag och mannen stryker våra Cajsa Warg-stinna magar. Jag tittar lyckligt på mitt tomma vinglas. Ett halv glas rött var pricken över i på en helt underbar dag.

Man måste älska en sån man

– Vad är det här för remmar?
Mannen håller upp två smala skinnremmar med spännen. De har lyckats gömma sig i mannens möss-halsduk-skärp-å-andra-grejer-låda. Vi ska ut på familjepromenad på Djurgården. Det är årets hittills kallaste dag. Vinterkläderna åker fram ur skåp och lådor.

Remmarna som mannen håller upp hör till ett par stövletter med smal, skyhög klack. De har legat i garderoben i evigheter. Just nu kan jag inte ens föreställa mig när de ska åka på igen. Jag behöver snarare ett par rejäla promenadskor och en varm jacka. I mitt nuvarande småbarnsliv dominerar praktiska kläder framför kvinnliga. Så är det bara.

Det är fredag kväll. Vi sitter i soffan. Jag har ett par illasittande mammajeans. En bekväm myströja med plats för min pösiga mage. Utväxten i hårbotten börjar bli allt mer framträdande. Tre månader av dålig sömn har börjat ta ut sin rätt. Jag är mycket tröttare nu än i början. Ansiktet är grått och glåmigt. Är det inte några extra rynkor som dykt upp? Naglarna är ojämna med avskavt nagellack. Mina fötter skulle må bra av pedikyr. Jag har orakade ben. Jag känner mig just denna kväll som en trött, sliten småbarnsmamma.

Idol börjar på TV. Dottern har somnat. Mannen lägger armen om mig. Tittar på mig. Och konstaterar enkelt:
– Vad söt du är.

Man måste älska en sån man.

Välkommen till snabbnudlarnas förlovade land

Jag har alltid älskat att laga mat. Älskat att bli inspirerad av kokböckernas vackra bilder och spännande ingredienser. Älskat att kliva in i ljuvliga Cajsa Warg på Söder i Stockholm. Inga storpack eller extrapriser så långt ögat når. Maten ligger i vackra förpackningar. De ekologiska råvarorna är omsorgsfullt upplagda. Mjölken kostar två kronor mer än i vanliga affären men vem bryr sig när man kan sniffa på tryffelsmör? Jag har älskat att stå i köket med min kyocerakniv som glider genom grönsakerna. Grytorna som puttrar svagt. Dofterna som får det att vattnas i munnen. Varje dag en kreativ process som tar ett par timmar i anspråk.

De andra bebisarna i min föräldragrupp sover på dagarna. Till exempel sover lilla L tre till fyra timmar i sträck. Det gör inte min bebis. Alva tar några korta tupplurar på förmiddagen och sover egentligen bara längre pass när jag är ute och kör henne i vagnen. Men inte heller då skulle det bli tal om flera timmar på raken.

Nu är det lunchtid. Magen kurrar. Men Alva vill ha sällskap i babygymet och är inte alls intresserad av att mamma ägnar tid åt att laga lunch. Kylskåpet gapar tomt. I alla fall ser jag inget som tillsammans kan bli en vettig maträtt. Jag kikar i en kökslåda. Och där ligger de. Snabbnudlarna med biffsmak som Alvas treåriga kusin lämnade kvar sist de var på besök. Det är över tio år sedan jag åt snabbnudlar. Då var jag student. Nu tar det tre minuter att fixa lunch. Koka upp vatten. I med nudlarna i några få minuter och i med kryddblandningen. Klart. Jag slafsar i mig maten och försöker roa dottern mellan tuggorna. Ganska gott. Definitivt snabbt.

Med småbarn och föräldrapeng blir Cajsa Warg en fåfäng dröm. Välkommen till snabbnudlarnas förlovade land.

En mil i dina mockasiner

På onsdagen rapporterar media om en dömd och straffad mördare som nu läser till läkare vid Karolinska Institutet. De flesta förfasar sig. Personer som straffats för mord ska inte kunna få läkarlegitimation, säger socialminister Göran Hägglund. Säger Göran Hägglund som representerar partiet som utgår från den kristna trons värdegrund. Att vända andra kinden till. Förlåtelse.

Det är i slutet av nittitalet. Kommunikationsbyrån jag jobbar på arrangerar, till förmån för Situation Stockholm, musikframträdanden på olika tunnelbanestationer i stan. Kända artister ställer upp gratis. Vi som är med och arrangerar får vara värdar. Jag har lyckats med konststycket att knipa åt mig värdskapet för Papa Dee. Som gatumusikanter står de där och sjunger. De som annars uppträder på helt andra platser. Som en säkerhetsåtgärd har medlemmar från KRIS anlitats som vakter. KRIS står för Kriminellas Revansch I Samhället.

Hans ansikte är täckt av ärr. Hans seniga kropp av tatueringar. Rynkorna är fler än hans ålder. Bara strax över femtio skulle jag tippa men livet har satt sina spår. Boots. Slitna jeans. Skinnjacka med KRIS-tryck. Han ser respektingivande ut. Nästan skräckinjagande. Det är lugnt på platsen där Papa Dee spelar. Ingen skulle få för sig att mucka gräl med vår vakt. Men de har inte sett hans ögon. Kloka. Vänliga. Oändligt varma. Orubbliga.

Jag minns inte hans namn. Men vårt möte kommer jag alltid att minnas. Han berättar om sitt liv. Ett liv i fängelse. Dömd för det mesta en man kan bli dömd för. Mord. Misshandel. Rån. Knark. Och valet att lämna det livet bakom sig.
– Jag har varit i helvetet men kommit tillbaka.

Jag har aldrig träffat en människa som utstrålat så mycket harmoni, lugn och trygghet. Han gav mig insikten om att människor blir människor av sina upplevelser. Klokskap, empati och inre trygghet kommer inte sällan ur våra svåraste stunder i livet. Det var en lisa för själen att bara vara nära honom. En Dalai Lama i skäggstubb och skinnkläder.

Det finns inget som ursäktar ett mord. Men jag skulle med glädje lagt min älskade Alvas liv i just den mannens händer. Jag vet inget om den läkarstuderande som nu figurerar i media. Men jag tror, till skillnad från Göran Hägglund, att människor kan förändras. Låt mig gå en mil i dina mockasiner, sen ska jag fälla min dom över dig.

Den som slumrar om natten

Klockan är ett. Det är stadsnattsmörkt utanför fönstret. Jag ammar Alva. Tystnaden omfamnar oss. Det enda som hörs är dotterns rytmiska klunkanden. Det är sövande. Jag slumrar till där jag ligger med Alva tätt intill.

Jag vaknar ur min slummer och lägger tillbaka dottern på hennes plats. Den lilla sängen i sängen som jag lånat av en väninna. Alva brukar nöjt sova vidare när hon ätit. Nu protesterar hon högljutt. Jag suckar. Vad är det nu då? Jag sticker till dottern nappen. Hon spottar bestämt ut den. Fortsätter att gnälla. Tittar anklagande på mig med sina stora, mörka ögon. Jag kollar blöjan. Nej, inget bajs. Försöker med att buffa rumpan. Men nej. Alva är uppenbart missnöjd. Det är hennes mamma också. Varför vill hon inte sova? Hon har ju precis fått mat. Jag kikar uppgivet på klockan. Och spärrar snopet upp ögonen.

Klockan är fem på morgonen! Jag har inte alls slumrat till i fem minuter. Vi har sovit gott i fyra timmar. Jag tittar skamset på dotterns uppfodrande, olyckliga ansikte. Hennes protester är ju helt berättigade. Det är dags för mat igen.

Ett år senare

Vi har skaffat oss vanor, dottern och jag. Morgonmyset i soffan är den bästa stunden på dagen. Alva är alltid strålande glad. Morgonpigg precis som sin mamma. Hon skrattar. Ler. Sprattlar. Tjuter lyckligt. Framåt nio börjar skrattet övergå i små uppfordrande skrik. Då är det dags för mat och en tupplur. Hon somnar utan protester i min famn. Jag brukar sitta så en lång stund, med dottern tätt intill. Det vilar ett lugn över tillvaron och den nya dagen som precis börjat.

Det är ett år sedan jag blev gravid. Någon gång under allahelgonaftonen. För ett år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle bli mamma. Ändå var hon redan där. Det skulle dröja ytterligare några veckor innan jag med darrande ben stod i badrummet och betraktade de blå, korslagda strecken. Chocken som sakta övergick i sprittande lycka. Sedan månader av väntan och längtan. Tre dygn av värkar, otålighet. Ska bebisen aldrig komma? Ögonblicket när jag känner hennes huvud mellan benen. Skriket. Det underbara skriket. Och så ligger hon i min famn.

Just idag är Alva tre månader. På tre månader har hon tagit en självklar plats i vårt liv. På tre månader har hon gått från att vara ett trekilos spädbarn till en sexkilos bebis som redan kan så mycket. Och vi har skaffat oss vanor.

Tummen

Alva för sin lilla hand till munnen. Smaskar. Stoppar in alla fingrarna. Två fingrar. Smask. Slafs. Smask. Smask. Plötsligt finner den sig till rätta i munnen. Tummen. På klassiskt manér vilar ett finger på näsan. De andra tre sticker rakt ut. Så far den ur munnen. Men dottern ger sig inte. Hon försöker igen till tummen åter är på plats. Ett belåtet smaskande börjar. Det är så outsägligt gulligt. Min dotter har börjat suga på tummen.

Rum för barn

När jag var liten hade vi lekrummet i källaren. Längs väggarna trängdes hyllor med pysselmaterial. Den stora kofferten dignade av utklädningskläder. Pappa hade gjort en hage av röd platstejp på golvet. I hörnen låg mysmadrasser och kuddar. Och bäst av allt. Vi fick rita på väggarna! Vilket drömrum för oss ungar.

Jag bläddrar i mina inredningstidningar som dimper ner i högar på hallmattan varje månad. Bläddrar och grips av skavande habegär som inte matchar min föräldrapeng. Just nu är fokus barnrum. Efter jul ska vi inreda Alvas rum. Jag låter mig inspireras av inredningstidningarna men kan samtidigt inte låta bli att bli lite förbryllad. En Laminofåtölj för barn för 6500 kronor. Den har till och med ett eget namn. Lamini.

Barnrum i inredningstidningar verkar alltid utgå från föräldrarnas drömmar, inte barnens. Ungefär som förr i världen när det inte fanns särskilda barnkläder utan barn var utstyrda som miniversioner av vuxna. Jag tänker att jag ska inreda ett rum till Alva som både hon och jag kan leva med. Till exempel har jag visat henne detta fantastiska tyg från Marimekko som ska få pryda en vägg i hennes rum. Jag såg nog att hon log gillande. Jajamen.

Alvas farmor

Ljusen brinner på kyrkogårdarna om allahelgonaftonen. Brinner för dem vi förlorat och saknar. Jag minns förra året när vi besökte Galärvarvets kyrkogård på Djurgården. Då var luften krispig och klar. Nu är den höstfuktig. Löven ligger i mjuka högar på marken. Vi tänder ljus och lägger en krans på Alvas farmors grav.

Det är sommar. Vi är i Pite. Paltens förlovade land. Min svärfars hemort. Där vid sjön ligger det stora röda huset där mannen tillbringat sin barndoms somrar.Vi har paddlat kanot och badat. Nu sitter vi på trappan och dricker kaffe. Mannens faster tar min hand. Berättar om Alvas farmor.
– Hon hade ett skratt som lät som pärlor som studsar mot en silverbricka.

På svärfars skrivbord står ett fotografi av hans unga hustru. Hon är vacker som en Hollywoodstjärna. Håret är lagt i mjuka lockar. Mannen är lik sin mor. Jag undrar om Alva kommer få drag från sin farmor?

Alvas pappa får berätta om farmor när dottern blir större. Alvas farmor som gick bort i cancer några månader innan jag och mannen träffades. Så jag vet ju så lite. Men jag kommer att lyssna till Alvas skratt. Jag kommer att lyssna efter pärlor som studsar mot en silverbricka.

Familjedilemma

Alva somnar inlindad i en babyfilt. Jag läser att om bebisen är otröstlig kan lindning fungera. Det påminner bebisen om det ombonade livet i magen. Jag vet inte om det är lindning, vyssjande, nappen eller helt enkelt utmattning som får dottern att somna. Men nu sover hon djupt i mitt knä. Som så ofta om kvällarna. Här infinner sig mitt dilemma.

Å ena sidan vill jag sitta där jag sitter med ljuvliga dottern i famnen. Å andra sidan vill jag lägga dottern i sängen och sedan krypa in i mannens famn. Å tredje sidan sitter katten vid mina fötter och tittar bedjande på mig. Undrar varför hans matte numera så sällan tar honom i knät och borstar den mjuka pälsen. Å fjärde sidan borde jag passa på att springa en sväng. Oftast sitter jag och våndas över mina valmöjligheter istället för att njuta fullt ut av det ena eller det andra. Och det är väl där i träningen ligger. Att bestämma mig och sedan låta mig uppfyllas av det val jag just gjort.

Mammastreetsmart

Igår natt var ännu en orolig natt. Alva vaknade flera gånger och ville äta. Bajsblöjan byttes vid två. Jag vaknade på morgonen med ögonlocken nere vid knäna. Eller blev väckt kanske är en mer korrekt beskrivning. Vad gör den ömma modern efter en natt av dålig sömn? Bestämmer sig för att krypa upp i soffan hela förmiddagen och bara mysa med dottern? Passar på att sova när dottern sover? Nej då.

Jag börjar med att storstäda badrummet. Sedan dammsuger jag hela lägenheten. Torkar golv. Dammtorkar. Städar spisen. Plockar undan. Kör en tvättmaskin. Under tiden alternerar Alva mellan att sova, leka i sitt babygym eller sprattla i babybjörnen. Vid tolv kommer en väninna på lunch. Efteråt går vi promenad och hinner med att shoppa lite. Vi fikar hemma hos väninnan på eftermiddagen. Sen promenar jag hela vägen hem istället för att ta tunnelbanan. Och bestämmer mig för att handla mat på vägen.

– Jag har sovit jättedåligt i natt, gnäller jag när Alvas pappa kommer hem från jobbet.
– Stackars dig, säger Alvas pappa.
– Och nu är jag faktiskt jättejättetrött, gnäller jag vidare och kryper ihop i mannens famn.
– Passar du på att vila när Alva sover? Och tar det lite lugnt på dagarna nu när hon har den här perioden?
– Nä, säger jag och hör att jag låter snopen.
– Det kanske du borde.
Ja, det borde jag verkligen. Det borde jag verkligen. Hur tänkte jag egentligen?

Även denna natt har varit orolig. Men, skrockar jag belåtet vid mitt kaffe, idag ska jag ha en helt annan strategi. Jag ska börja med att krypa upp i soffan och titta på mitt inspelade avsnitt av Heroes. Igår var jag ju alldeles för trött för att orka titta. Jag ska vila när dottern sover. Kanske läsa en bok. Jag ska helt enkelt träna på att vara lite mammastreetsmart.