När Edith föds är huvudet täckt av mörkt, fjunigt hår. Fyra veckor senare börjar hjässan bli kal. Håret är spårlöst försvunnet. Tills jag av en händelse kikar i dotterns lilla vita hjälmmössa. Insidan av mössan är täckt av små mörka hår. Ediths försvunna frisyr är återfunnen.
Mannen och jag har galghumoristiskt börjat skämta om vårt svarta kvartal. Årets första tre månader brukar alltid medföra någon extraordinär sjukdomsrelaterad händelse. För två år sedan var det katten som höll på att dö efter att en tio centimeter lång hårboll fastnat i halsen, förra året hade vi åtskilliga omgångar av förkylningar och magsjuka och i år har turen kommit till trippla besök på akuten inom loppet av ett dygn.
Det börjar vid elvasnåret på söndagkvällen när Edith vaknar med kruppliknande andning. Jag och lilltjejen tar en taxi till barnakuten på Astrid Lindgren medan mannen stannar hemma med Alva. Väl på akuten får lillasyster adrenalinbehandling vilket gör andningen normal igen men vi får vänta länge innan vi får träffa en läkare. Jag sitter i nästan tre timmar med mitt kejsarsnitt på en hård träbänk eftersom vi pågrund av infektionsrisken för spädbarn blivit förpassade från det vanliga väntrummet. När vi träffar läkaren konstaterar han att det är Ediths förkylning som gjort att luftvägarna svullnat. Vi får åka hem igen. Klockan är halv fyra på morgonen.
Strax före lunch dagen därpå börjar Edith få besvär med andningen igen. Mannen kommer hem och vi åker in till akuten igen. Samma procedur med adrenalinet och en ny läkarundersökning. Vi är hemma igen vid halv fem med lite goda råd i bagaget om näsdroppar, högt under huvudet och självklart är ni välkomna tillbaka om babyn får besvär med andningen igen.
Väl hemma konstaterar jag att symptomen på urinvägsinfektion blivit värre. Jag har inte lust att sätta mig på en baskilusknedlusad öppen mottagning med en fyra veckor gammal bebis så jag ringer Vårdguiden för att få råd. Eftersom jag nyligen gjort kejsarsnitt får jag tillslut rådet att åka till Gynakuten på Danderyds sjukhus. Det blir tredje besöket till akuten på ett dygn.
– Det är lika bra jag åker, säger jag till mannen. Det går nog snabbt att konstatatera uringvägsinfektion och skriva ut lite antibiotika.
Det kommer snart att visa sig att jag har helt fel.
Efter att ha tagit en snabbsänka och lämnat urinprov får jag efter någon timmes väntetid träffa doktorn.
– Urinprovet visar inga tydliga tecken på urinvägsinfektion.
Nähä.
– Så nu gör vi en gynundersökning.
Jaha.
Gynundersökningen genomförs. En massa grejer rotar runt på den plats där min bebis nyss legat. Det gör inte ont men det känns definitivt inte välkommet heller.
– Livmodern har dragit ihop sig fint. Jag kan inte se något konstigt.
Skönt!
– Men din sänka ligger högt så för säkerhets skull vill jag att du tar ytterligare prover samt gör ett ultraljud på hela magen så att vi kan utesluta till exempel blindtarmsinflamation.
What!?
– Prover? Nu har jag gråten i halsen.
– Menar du blodprov från armen?
– Ja.
Klockan är sju på kvällen och nu påbörjar jag den gråtattack som kommer att pågå till tre på natten i mindre och större utsträckning, men i princip oavbrutet. En blandning av trötthet efter att redan ha tillbringat en natt på akuten och all den sömnbrist jag ackumulerat under graviditet, förlossning och första månaden med småbarn. Och min sprut- och nålrädsla då förstås.
Sköterskorna som ska ta proverna i armen är underbara. Jag får embla, bedövningssalva, den tunnaste nålen och massor av klappar på armen. Allt medan tårarna trillar. Sen följer ultraljud som genomförs av en kärv läkare som trycker en apparat hårt mot min mage.
– Tyvärr är det lite mycket tarmar i vägen så jag kan inte med säkerhet säga att det inte är blindtarmen.
Okej?
Jag skickas vidare till kirurgaktuen.
– Lägg henne bakom draperi X, säger sköterskan.
– Nej, hon har ju en liten bebis med sig, hitta ett rum.
Edith och jag blir inhysta i ett akutrum med upplivningsapparater och andra läskiga grejer. Blodtryck och feber kollas. Sedan får jag vänta. Och vänta. Och vänta. Med min lilla bebis i babyskyddet bredvid. Till slut kommer doktorn.
– Din sänka visar på en ganska kraftig infektion men ultraljudet blev inte tillräckligt tydligt så vi måste nog göra en skiftröntgen.
Klockan är halv ett på natten. Jag har sovit knappt tre timmar det senaste dygnet. Vid ordet skiftröntgen överträds definitivt min gräns. Jag bryter ihop fullkomligt.
– Nu orkar jag inte mer! tjuter jag.
Doktorn ser bekymrad ut. Hon klämer på min mage. Det gör inte ont.
– Jag ska be min kollega som är specialist känna på dig. Om hon tycker det är okej kan du få åka hem och komma tillbaka imorgon och göra röntgen.
Mer väntan. Sen kommer specialisten. Hon klämmer på magen och ser sedan på mig med sina specialisttrygga ögon.
– Vet du. Med din höga sänka borde vi uppleva dig som mycket sjukare. Det kan faktiskt hända att prover blir fel. Du får åka hem och komma tillbaka imorgon och göra om proverna innan vi sätter igång hela proceduren med röntgen.
– Tack, hulkar jag med ett tonfall som signalerar att läkaren just gett mig världens finaste present.
Edith och jag är hemma klockan tre på natten.
Morgonen därpå åker vi tillbaka till akuten. Där väntar en remiss som gör att jag snabbt får träffa en läkare. Mer klämmande på magen och en ny sänka. Den är fortfarande hög men inte lika hög som föregående kväll. Läkaren bedömer att jag kan åka hem och komma tillbaka om jag känner mig sämre. Troligen har jag en infektion som kroppen själv kan läka. Troligen är det inte blindtarmen eller något annat otäckt.
Troligen är ett ganska läskigt ord att bära omkring på. Men mest är jag glad över att bara få vara hemma.
Vägen till Alvas dagis bär uppför. Jag har inte vågat mig på att ta vagnen med bebis och dotter på ståbräda. Mannen har fått både lämna och hämta. Men i måndags kände jag mig redo för tvåbarnspromenaden. När vi kommer fram till den inhängnade lekplatsen, där vi lämnar barnen på morgonen, vill äldsta dottern att jag kör in vagnen så att kompisarna och fröknarna får titta på lillasyster.
– Det är min lillasyster, berättar Alva.
– Vad fin hon är, säger pedagogerna.
Storasyster håller på att spricka av stolthet. Kompisarna kommer fram och kikar ner i vagnen.
– Det är min lillasyster!
Varje dag sedan dess försäkrar sig dottern redan innan vi går hemifrån att lillasyster ska köras in i lekparken så att alla kan få titta på hennes fina syster. Det är ingen svår önskan att uppfylla.
Vi tar bussen till akvariet på Skansen. Det är vår första utflykt som tvåbarnsfamilj. Jag kör Alva i sulkyn. Mannen kör Edith i barnvagnen. Vi tittar på apor, ormar, spindlar, sköldpaddor och jordekorrar till äldsta dotterns stora förtjusning medan den yngsta sover gott i vagnen. När kvällen kommer är hela familjen, vars sömn det varit lite si och så med på senare tid, rejält trötta. Alva och mannen är dessutom förkylda. När klockan är sju sover vår äldsta. En timme senare har hennes pappa också somnat.
Edith ligger bredvid mig i soffan. Hon har nyss ätit. Men börjar ändå gråta otröstligt. Spädbarnsgråten fyller lungorna. Jag lyftar upp henne så att hon ligger på magen med huvudet mot min axel. Buffar lugnande i rumpan. Jag håller armarna tätt runt den mjuka kroppen.Dottern är fortfarande inte nöjd. Hon bökar runt med sitt lilla huvud på min axel. Längre och längre in mot min hals till hennes lilla näsa vilar i min halsgrop. Där finner hon ro, gråten tystnar, hennes andetag blir lugna, snart sover hon. Så sitter vi länge, länge, med våra hjärtan som slår mot varandra.
Det är fredag kväll. Mannen lämnar mig ensam med två döttrar och går till frisören. När han kommer tillbaka har han famnen full av blommor. En gigantisk bukett till mig och en alldeles egen bukett till Alva. Dotterns ögon strålar.
– Det är mina blommor mamma!
Vi sätter våra blommor i varsinn vas och beundrar ömsom blommorna, ömsom vår fantastiska man/pappa. Kärlek!
Edith ligger bredvid sin storasyster i soffan. Alva läser Historien om Någon för sin lillasyster.
– Edith, någon har gjort en våt fläck i hallen! Vem kan det vara, Edith? Det är kissemissen som gjort fläcken. Vill du titta i nyckelhålet? Det är någon som tittar tillbaka!
Edith tittar storögt på sin syster. Jag sitter bredvid och njuter av den fina sagostunden.
Allt var nytt då. Vi var alldeles färska föräldrar med ett litet barn.Vi visste inte då hur ljuvt det är att andas nära sitt barn, att känna mjuka armar runt halsen, att fyllas av kärlek och stolthet över varje litet utvecklingssteg och över bara-varandet, att oroas, att vara outsägligt trötta, att höra de första orden, att uppleva de första stegen, att på alla sätt ta del av vår nyföddas resa genom livet.
Den här gången är det annorlunda. Vi är lite erfarnare. Lite tryggare. Vi har under några år fått uppleva barnets magiska värld och den oändliga kärleken. Ediths plats hos oss är självklarare redan från början. Vi förstår innebörden av gåvan vi fått. Samtidigt. Mycket är redan berättat. Jag läser bloggen från 2007. Nu blir det inga inlägg om tårar över namnfrågan eller ilskan över besöket på socialkontoret. Vi är gifta nu, problemet är ur världen. Det blir inget inlägg om kroppschocken. Nu känner jag igen mig i speglen och vet att den nyförlösta kvinnas kropp är tillfällig och inget att uppröras över. Det blir inget inlägg om fasan över att tappa ur insatsen i en brant backe. Jag vet precis hur den ska knäppas och fästas vid det här laget. Det blir inga inlägg om den nya identiteten som mamma. Jag har ju varit mamma i 2,5 år.
Men kärleken är lika stor. Livet med en liten bebis är nästan ännu ljuvligare andra gången. Även om mycket är vant nu ska jag försöka berätta ändå. För Ediths skull. Jag vill ju ge henne minnen från den första tiden precis som Alva kommer att få.
Jag hinner tänka mycket i slutet av graviditeten. Jag tänker att det är märkligt hur något som finns inuti min kropp kan kännas mer avlägset än något som finns utanför kroppen. Men jag känner dina buffar och sparkar, de rusar rakt upp till hjärtat där längtan spränger som en blomsterknopp. Varje kväll väntar vi, mannen och jag. Nu. Visst var det en värk nu? En riktig? Inte bara en som påminner om vad som komma skall? Men den kommer inte. Jag luras ständigt.
Nu sitter vi i rummet där vår dotter ska komma till världen. Det tror vi fortfarande. Är det inte samma rum som sist? Mannen pekar på lampor och möbler. Se där! Jag känner igen mig. Var är lustgasen? Jag frågar för säkerhets skull. Så kommer läkaren som ska bedömma hur förlossningen ska sättas igång.
Det är märkligt hur några centimeter kan lämna lyckoavtryck i bröstet. Öppen fyra centimeter! Nu kommer du snart. Lurvärkarna har tydligen gjort en del av jobbet ändå. Vattnet sipprar ner för benen när barnmorskan tar hål på fosterhinnorna. Vi väntar en timme. Det händer inte så mycket. Jag får nålen i handen som förra förlossningen fick paniken att bryta ut. Nu är jag förberedd och blundar bara lite när droppet sätts.
Jag är bara öppen sex centimeter när jag känner hur brölandet fyller min kropp. Krystningsvärkarna är förlösande, det tyckte jag förra gången också. Jag kämpar mig igenom nästan 5 timmar av krystvärkar. Det är ett marathon. Jag har inte så ont men är i perioder fullkomligt utmattad. Sen känner jag mannens smekningar över huvudet. Du klarar det! Nya krafter. Varifrån kommer de? Men det hjälper inte. Läkaren lägger sugklocka två gånger. Inte det heller. Huvudet vill inte komma ner.
Hörde du vad de sa? viskar mannen i mitt öra. De prövar sugklocka, annars blir det akut kejsarsnitt. Hörde du älskling? Oron i rösten är påtaglig. Han vet så väl vad jag tycker om sprutor och operationer. Men nu vill jag bara avsluta det här och träffa mitt barn.
Vi är i hissen. Plötsligt är det fullt av folk runt mig. Det tar inte många minuter. Sen är jag borta. Överlämnad till andra som ska hjälpa mitt barn till världen.
När jag vaknar ligger jag i en säng omgiven av tystnad, dämpad belysning och gröna skynken. Var är du? Som jag längtat efter att känna din lilla kropp mot min. Jag är dåsig av narkos och smärtstillande. En lång stund får jag ligga där och längta. Sen kommer de och hämtar mig. Kör mig till rummet där du väntar med din pappa. Klockan är elva på kvällen.
Du är tre timmar gammal när du äntligen landar i min famn. Älskade barn! Du kom! Jag smeker ditt huvud. Mörkt hår precis som din syster hade. Jag nosar på dina kinder och armar. I det ögonblicket är det bara vi, du och jag min vackra dotter.
Du vilar på min arm i sängen på BB. Mörka hårtussar och mjuka kinder. Du vet inte att vi väntar men jag vet. Snart ska dörren öppnas. Snart ska du få möta din syster. Solen trillar in genom fönstret. Jag luktar på din kind som bara är några dagar gammal. Från CD-spelaren strömmar mjuka toner. Nina Simone. Så öppnas dörren. Full av iver kommer du som nyss blivit storasyster. Kinderna glöder. Ögonen glittrar av förväntan. Du har inte ens hunnit få av dig den röda fleecetröjan. Din pappa hjälper dig upp i sängen. Storögt tittar du på knytet i min famn.
– Är det min lillasyster?
Betoningen på min strålar. Varsamt stryker du din lilla tvååriga hand över lillasysters kind. Över hennes hår. Mage. Små armar och ben. Som du har väntat på just detta. Mannens och min blick möts. Min lycka speglas i hans ögon. Ert första möte var ett magiskt ögonblick som tatuerats in i mitt hjärta. Mina döttrar. Mina älskade, vackra döttrar. Jag hoppas ni kommer att få uppleva många magiska stunder tillsammans.
I måndags kom äntligen Alvas lillasyster till världen. Lika lång som sin syster (50 cm) men nästan 1,5 kilo tyngre! Alva vägde 2975 gram och lillasyster 4380! Vi blev igångsatta men tillslut fick det bli kejsarsnitt eftersom huvudet hamnat på sniskan och inte ville komma ut. Jisses vad mörbultad jag är men annars mår vi bra allihop. Alva är världens stoltaste storasyster!
Mammapappabarn 