I en treårings värld kan allt hända

Vi är på väg hem från Dieselverkstaden. Alva har glatt sjungit, hoppat och dansat efter barnrytmikledarens uppmaningar. Edith har suttit själv för första gången. Efteråt tar vi tunnelbanan. Mittemot sitter en dam med grått hår i 60-årsåldern.
– Mamma, varför är den tanten gammal?
Alvas stämma ljuder i tunnelbanevagnen. Jag viskar i dotterns öra:
– Du vet ju inte hur gammal tanten är, eller hur?
– Men mamma, varför är den tanten jättegammal?
Jag sneglar generat på medpassagerarna. Tanten ifråga gör inte en min. Övriga passagerare fnittrar tyst.  Jag rodnar och fnissar på samma gång.

Jag fryser

Precis som Alva gjorde sover Edith bredvid mig i sängen. Ofta sover äldsta dottern gott i egen säng med då och då kommer hon in och kryper ner mellan mamma och pappa. Det är mysigt men slutar alltid med att jag vaknar och fryser. Både vår stora och vår lilla är inte mycket för täcke. Så fort jag försöker lägga på Edith täcket sparkar hon hårt med sina små ben för att bli av med eländet. Och Alva vrider och vänder sig tills hon ligger ovanpå. Mamman ligger i mitten med täcket nere vid midjan och huttrar. Jag känner som min barndomsväns mor som brukade säga: Barn, barn, ta på er en kofta, jag fryser.

Matglad

Edith sitter i barnstolen och tittar ivrigt på tallriken på bordet. Varje gång jag sträcker fram skeden skrattar hon högt och hoppar upp och ner i stolen. Jag får försöka sikta in maten i den skrattande lilla munnen. Hon sluter den, smakar koncentrerat, sväljer och börjar skratta igen. Det är väl det som kallas matglad!