Jag använder Alvas leksakstelefon och härmar Ullabella. Ni minns. Sekereteraren i Solstollarna.
– Jag är Oooolllabellla säääkreterare, åtta, åtta. åtta,åtta, tjoar jag med hög stämma.
Dottern skrattar så hon kiknar.
– Mea! Mea! Mera! Mera!
Jag fortsätter härma Ullabella och Alva fortsätter att gapskratta.
Jag är en rolig mamma.
Idag kom mina brudskor med posten. Beställda från England. De är vackra. De är sjukt höga. Och de passar perfekt. Jag känner mig som Askungen.
Alva har börjat tilltala mig med Mali.
– Mali! Mali! ropar dottern och sträcker ut armarna.
Det är verkligen jättegulligt att hon lärt sig mitt namn. Men jag vill ju bli kallad mamma…
Jag engagerar mig i bostadsrättsföreningens balkonggrupp. Bygglovet är ordnat och det enda som behövs är att årsstämman röstar ja till att starta bygget.
– Alla som inte har balkong ska få förutom de som bor på nedre botten, säger tjejen som ordnat det mesta och haft kontakten med balkongentreprenören.
Jag lägger tid, arbetstid och privattid, på att söka svar på frågor som styrelsen ställt. Jag går på möten.
Sent om sider får vi se ritningarna. Vår lägenhet ska inte alls få balkong enligt bygglovet. Och inte ett antal andra lägenheter heller. Snopna är det minsta man kan säga att mannen och jag är.
Alva gillar att ta på sig udda kombinationer av kläder. En variant är baddräkt, gummistövlar och vantar. En annan är mössa och mammas t-shirt:
Kung Bore. Vad gör du här igen? Stick!
Det är lördag morgon. Klockan är strax efter sex. I sovrummet snusar mannen och dottern. Jag har druckit kaffe och läst tidningen. Nu går jag för att hämta datorn men stannar upp vid vår bokhylla. Drar handen över Garp och hand värld, Den hemliga historien, Parfymen, Den vidunderliga kärlekens historia, Illusionisten. Magiska böcker, stunder då jag förlorat mig in i en annan värld. När läste jag en bok senast? Dagarna försvinner och på kvällarna är jag för trött. Det kommer andra tider, tider för böcker. Men nu när jag står här i gryningen, framför alla dessa bokryggar, känner jag längtan och ett sting av fattigdom i bröstet.
På lunchen går jag med bestämda steg till Decléors hörna på Åhlens skönhetsavdelning. Mammaledighet och bröllopssparande har fått mig att av sparsamhet utsätta mitt stackars ansikte för diverse skitprodukter. Nu är hyn så grå, fnasig och skör att jag inte står ut en sekund till. Jag köper rengöringsmjölk, ansiktsvatten, ansiktsolja (går på djuuupet), dagkräm, nattkräm, ögonkräm och peeling. En ansenlig summa dras från mitt konto. Risken finns att mannen kikar in här, så jag tänker inte uppge hur mycket, men tänk weekendresa.
Lite senare på eftermiddagen tar jag tunnelbanan till Söder för att klippa mig på hos en av Stockholms trendigare frisörer. Det är människor med koll som jobbar här.Det här är människor som har förmågan att kombinera ihop en urtvättad t-shirt, med svarta tights och någon leopardgrej och få det att se som de bara vält ur ett modereportage i ett hippt magasin. Aldrig känner jag mig så otrendig som när jag kliver in genom dessa dörrar men å andra sidan känner jag mig aldrig så nöjd med min klippning som när jag kliver ut.
Just idag tar jag min otrendighet till en ny nivå. Först håller jag fram en tidning med en bild på Kate Winslet:
– Så här vill jag se ut (typ överhuvudtaget, den kvinnan är ju galet vacker)
– Ja…något åt det hållet kommer att bli jättebra på dig.
– Något åt det hållet? Jag vill ha exakt en sån här frisyr.
– Alltså, det där är väldigt, väldigt stylat.
Jaha.
Frisören med hallonrött hår och leopardkläder tvättar mitt hår och ger mig den ljuvliga huvudmassage som alltid ingår. Sen slår jag mig ner i frisörstolen i väntan på att bli förvandlad till Kate.
Ur högtalarna strömmar någon skramlig rock på extremt hög volym. Till slut inser jag att jag ändå ligger så mycket minus på trendkontot att jag lika gärna kan framföra min åsikt:
– Ursäkta, kan ni möjligtvis sänka musiken lite?
Ja då tant, visst kan vi det.
– Självklart.
Kanske ser jag inte ut som Kate Winslet när jag lämnar Söder men jag är snygg i håret och har väskan full med skönhetsprodukter. Och jag känner doften av flärd. En sällsam doft för en småbarnsmamma.
– Kondomer är inte rätt lösning för att bekämpa aids, säger påven på väg till sitt första besök i Afrika i egenskap av påve.
– Vänskap med dem som lider är rätt medicin. Och en släng av andligt och mänskligt uppvaknande.
Med sitt budskap åker påven till Afrika och tar livet av folk. Jag har själv inte stängt ute funderingarna om en högre makt. Det är spännande och lite hoppfullt att grunna på. Men jag är högst tveksam till om Gud är nöjd med att ha denna idiot till sitt ombud.
Alva sätter sig käpprak upp i sängen.
– Mache! Mache!
Mache?! tänker ni.
Men jag vet. Mache är dotterns ord för smörgås. Jag sätter Alva framför Bolibompa och brer en leverpastejsmörgås.
– Mache! utropar dottern lyckligt och tar en stor tugga.
Jag är hänförd av alla dessa ord som smyger på mjuka tofflor över dotterns läppar, ramlar, trillar, skuttar, rumlar ut. Mer eller mindre lika de ord hon försöker härma, men ändå med en mycket precis mening.
Mannen och jag sitter i soffan. Jag läser bröllopstidningar. Mannen läser Captains of Cruch-böcker specialbeställda på Amazon. Böcker om träning för handstyrka. Vi kan inte låta bli att fnissa. Vilken könskliché!
Alva sträcker händerna mot sin tallrik som står kvar på bordet efter middagen. Hon tar ett rejält lass kvarbliven spagetti, går till soffbordet och lägger ner spagettihögen. Sen böjer hon ner ansiktet mot pastan och äter som en hund…eller katt. All spagetti äts på detta vis, utom det allra sista spagettistråt som hon inte får tag i. Ackompanjerad av höga skratt från mannen och mig, som sitter i soffan och studerar dotterns ätmetod, försöker hon en lång stund, men ger upp och plockar upp spagettiresten med handen. Sen ler hon nöjt. Vilket bordsskick!
Alva sover. Mannen är på konferens. Jag sitter i soffan. Det är alldeles stilla. Egentid. Den numera sällsynta egentiden. Ska jag vara ärlig är jag inte en person i behov av mycket tid för mig själv. Men en stilla kväll nu och då. Ren njutning.
Det här var det finaste blogghuvud jag sett på länge. Det är min kära vän A och hennes son. Kung Bore, som åter tagit min själ i besittning, tappade greppet för en stund.
Bröllopsresan är bokad. Vi åker till Istanbul och tar in på ett hotell där rummen är inredda i ottomansk stil med sammet och guld. Sen ska vi flanera i basarerna, lukta på kryddorna, beundra tempel och palats, äta meze och dricka vin i gränder och på torg, beskåda folklivet, pussas på Bosporens vatten, ta oss fram med häst och vagn på Prinsöarna där motordrivna fordon är förbjudna. Öst möter väst i denna myllrande metropol. För storstadsfantaster som mannen och jag känns Istanbul som ett perfekt val för vår bröllopsresa.
Alva var inte på dagis på hela förra veckan. Nu skjuter jag vagnen uppför backen. Det är måndag morgon. Vi kliver in i den stora hallen. Från plastlådor med extrakläder, mössor och vantar ler barnen från fotografierna som märker ut vilken låda som tillhör vilket barn. Vi möts av fröknarna E och V. Min oro över att dottern kommer att tycka det är konstigt att bli lämnad efter en veckas frånvaro försvinner snabbt. Alva står mitt på golvet och skiner som en sol. Leendet sprider sig från öra till öra. Här gillar jag att vara!
Jag har svårt att förhålla mig till den internationella kvinnodagen. Å ena sidan är det störtlöjligt att kvinnor skulle behöva en egen dag för att hävda sina rättigheter. Å andra sidan finns det mycket kvar att göra kring jämställdheten. Och väldigt många perspektiv att lyfta. Arbetsliv. Läkarvård. Media. Skola. Parliv. Ojämställdhet för kvinnor. Men också ojämställdhet för män som blir väldigt påtaglig när man just fått barn.
Linda Skugge lämnade nyligen sin man efter ett 14 år långt förhållande efter att slutligen ha konstaterat att äktenskapet är en kvinnofälla. (Tack Hillevi Wahl för artikeltipset) Maria Svelands bok Bitterfittan har samma tema. En bok jag inte tyckte särskilt mycket om och efter långa diskussioner med en av mina bästa vänner, som är offentligt aktiv i debatten, insåg jag att det är för att jag inte känner igen mig. Jag vet precis hur samhället ser ut. Men det är inte min bakgrund och mina val som speglas. Och då blir jag ibland lite av en struts istället för att prata mer om min bakgrund, mannens bakgrund, de värderingar vi fått med oss och hur det präglar vårt parliv som är långt ifrån en kvinnofälla. Det kommer inte att ändras när vi gifter oss.
Jag ska berätta. Någongång. Kanske borde jag också skriva en bok.
De senaste veckorna har jag antingen jobbat eller varit hemma med sjukt barn eller varit sjuk själv. Idag har jag känt livsandarna återvända och en lust att bara göra något för mig själv. Jag tar tunnelbanan två stationer bort, spenderar några timmar i olika provrum, och åker hem med några välfyllda kassar. Bland annat med den här ljuvliga klänningen från MQ:s nya varumärke Paris, Kate and I som är inriktat på festkläder. Det står ju romantiska middagar på bröllopsresa över hela klänningen.
Vi har en bröllopsbudget. Som jag gjort. Mannen såg ganska blek ut när jag presenterade den första gången. Nu har han vant sig. Vi har ett sparbeting där en rund summa varje månad åker in på bröllopskontot. Alla andra investeringar för stå tillbaka ett tag till förmån för bröllopet.
– Vi behöver en bärbar dator till, konstaterar mannen.
– Kanske efter bröllopet då?
– Nä, vi behöver den nu.
– Det har vi inte råd med.
– Men vi har ju en del pengar över även om vi sparar, vi ska nog kunna få ihop till en dator.
När vi betalt alla räkningar och stoppat in resurser i hushållskassa och på sparkontot har mannen och jag varsin egen slant kvar som vi får göra vad vi vill med. Det är denna slant mannen nu syftar på.
– Men de pengarna går ju åt.
– Menar du att du inte har några pengar kvar av dina?
– Jo men de ska ju gå till bröllopsgrejer: tandblekning, ansiktsbehandlingar, pedikyr, manikyr, hårtoning och solsprejning på salong, massa nya klänningar till bröllopsresan. Ja och sånt.
Mannen ser förbryllad ut. Ser framför sig summan som redan är kalkylerad för bröllopet.
– Menar du att du har en skuggbudget?!
Avslöjad. Jag skulle aldrig få igenom den verkliga summan för allt som hör ett bröllop till. Rättelse. Allt som jag tycker hör ett bröllop till. Det finns bara ett sätt att få mannen på andra tankar.
– Älskling, det är klart vi ska köpa en bärbar dator till. Om du tittar ut en som du vill ha så sätter vi av extra pengar för att köpa den. Ok?
Idag skulle vi haft barnvakt. Mannen och jag skulle ägna oss åt egentid. Äta på någon mysig restaurang. Hänga lite i någon bar. Vara lite omslingrade. Alltihop är förstås inställt med tanke på min dygnet-runt-hela-tiden-hosta och Alvas ögoninfektion. Imorse upptäckte vi att dottern dessutom lyckats klämma in tredagarsfebern under veckan som gått. Magen och ryggen är full av små röda prickar.
– Det känns som att jag bara går omkring här hemma osminkad i trasiga jeans, gnäller jag.
Som dessutom börjar hänga rejält i rumpan eftersom min bröllopsdiet funkar utmärkt. Mannen betraktar mig.
-Du, det stämmer ju till viss del också.
– Vad då?
– Ja, det är inte bara som du känner, det stämmer ju till viss del också att du går omkring osminkad med trasiga jeans som hänger i rumpan.
Det glittrar okynnigt i den blivande makens ögon.
Själv är jag inte det minsta upplagd för skämt.
Tre veckor av sjukdom. De tre senaste dagarna med konstant hosta. Extremt dålig nattsömn. En sjuk dotter som är som ett plåster på sin mamma. Hela tiden. Ovanpå alltihop ringer en kund och undrar var jag är eftersom vi bokat möte klockan ett. Jag har missat att avboka. Jag ringer till Vårdguiden för att fråga om jag ska gå till doktorn, eller åtminstone få råd om bot av hostan. När sköterskan svarar börjar jag storgråta i telefon. Det tar en lång stund innan orden kommer. Men jag får fram mitt ärende innan sköterskan hinner hänvisar till psykakuten. Hon blev nog lättad över att samtalet bara gällde en förkylning.
Dotterns aptit är inget vidare. Ögoninfektion och feber drar ner matlusten. Jag försöker med allt. De vanliga favoriterna fiskbullar, pasta, köttbullar och blodpudding. Banan. Bröd. Glass. Inget duger.
Alva sitter i soffan med armarna om sin pippidocka och tittar på när Pippi firar jul och bakar pepparkakor.
– Kaka! Kaka!
– Vill du ha pepparkaka?
– Ja!
Fyra pepparkakor senare får jag säga stopp. Är det inte lite starkt för små barnamagar med pepparkakor? Under dagarna som följer återkommer Alva till kaka. Det enda hon verkar riktigt sugen på.
Klockan är halv sju. Mannen har gått till jobbet. Jag har varit upp länge. Hostan hindrar mig från att sova. Jag gläntar på sovrumsdörren. Dotterns andetag är lugna och djupa. Jag lutar mig mot dörrposten, betraktar mitt sovande barn. Låter kärleken strömma genom kroppen, leta sig in i själens alla vrår.
Tidigare i veckan.
– Jag blir hemma med Alva idag också, säger jag till min tjugofemåriga kollega som ännu inte har barn.
– Det verkar vara tufft att vara småbarnsförälder, säger hon.
Det är klart att det är tufft att vara förälder ibland. Under spädbarnstiden, nätter som aldrig blir hela. Bacilltider, sjukdomstider. När barnen har perioder när de inte vill finna sig tillrätta. Trotsåldrar. Livet som ska gå ihop. Tonårstider. Det är klart att det är tufft ibland.
Men alla som stått lutade mot en dörrpost klockan halv sju på morgonen och betraktat sitt sovande barn vet. Att kärleken väger så tungt att inga paddor på jorden kan få vågskålen att tippa.
Alvas ögoninfektion vill inte ge sig. Mannen och jag vabbar så det står härliga till. Som grädde på moset har jag fått en ny förkylning. Jag hostar så jag tror att lungorna ska hoppa ur bröstet. Idag är jag hemma med Alva. Frågan är om jag ska ta ut en vabbdag eller en sjukdag för mig själv…
Alva har fått ögoninfektion. Det kletar och klibbar i dotterns ögon. Ögoninfektioner är supersmittsamt. Flera barn på dagiset är drabbade. Det är bara att vara hemma till infektionen har läkt ut. Mannen och jag baddar och baddar med ljummet vatten. Duttar med barnolja under ögonen för att lindra det röda. Däremellan snorar och snyter vi oss i varsinn egen ny förkylning. Dagisbacillerna regnar över vår familj.
– Jag undrar om jag någonsin ska få mer än 25 procent av min lön, frustar en intensivt vabbande väninna vars barn drabbats av sjukdom på sjukdom.
Jo, man kan ju undra.
Mammapappabarn 