Jag har blivit utmanad av Anna att presentera min slemmigaste 80-tals dänga. Det var lätt. En vit genomskinlig bikini i en pool. Svart hårsvall. Tuttar som utmanar tyngdlagen. Paraplydrinkar som skymtar förbi. Tidsenliga synthsolon. Sabrina och boys, boys, boys.
Vågen stannar på 58,5 kg. Drygt tre kilo kvar. Det var ett tag sedan jag provade mina vanliga jeans. Nu testar jag. Visserligen sväller det över lite i linningen och visst putar rumpan lite mer än vanligt. Men jeansen är på! Hurra!
Alva sitter i mormors knä. Jag ställer mig bredvid och sträcker fram armarna. Kom till mamma! Hon blir överlycklig och sträcker sina små armar mot mig. Ja, mamma, jag kommer. Jag undrar hur många gånger den där lilla människan ska få mitt hjärta att smälta?
Klockan är sex på morgonen. Mannen har gått upp för att gå till jobbet och jag är halvvaken trots att jag sovit uselt. Jag ligger i mörkret och försöker tvinga mig själv att somna om när sovrumsdörren glider upp och mannen smyger upp i sängen. Bredvid mig ställer han två skålar med choklad och frukt. Sen kommer den. Frågan jag längtat efter och fantiserat om.
– Vill du gifta dig med mig?
Där ligger jag, trött in i märgen, med röd, snorig näsa. I rummet bredvid ligger min mamma och sover. Och ändå är allt helt perfekt. Ögonblicket, stunden, nuet spritter av romantik och lycka. Jag slänger mig om halsen på världens underbaraste man. Med tårarna rinnande kommer det självklara svaret: JA! Vi är förlovade. Jag ska bli en fru!
– Jag önskar att jag bara kunde lägga en karamell på det onda så skulle allt bli bra.
Så brukar mamma säga när jag under åren anförtrott sorger och bekymmer. Sen försöker hon göra just det fast kanske inte så bokstavligt. Nu sitter hon på 06.00-tåget från Göteborg för att komma upp och hjälpa sin snoriga, hostiga dotter med barnbarnet.
– Det är klart jag kommer, säger hon.
När min mammas mormor Ida var barn fyllde hon sin lilla röda väska med karameller och delade ut till de fattiga barnen i byggden. Mamma säger att det är något jag hittat på men jag är säker på att min mormor berättade det just så. Där börjar min historia om en familj som alltid öppnat famnen för att hjälpa släktingar, vänner och människor som bara råkat passera.
Det är klart jag kommer.
Jag fastnar framför Rännstensungar som går som matiné på ettan. Cornelis Vreeswijks ögon och den raspiga rösten, det är klart att många kvinnohjärtan blev krossade. I slutscenen när Ninni reser sig ur sin rullstol och går, då strömmar tårarna längs mina kinder och min redan snoriga näsa rinner ännu mer. I min lilla, lilla värld av blommor. Jag är verkligen löjligt sentimental.
Alltså. Nu börjar det här bli en riktigt gnällblogg. Men jag har baske mig blivit sjuk igen. Det är inte klokt. Vaknade imorse med värkande kropp, under förmiddagen började nysningarna och huvudvärken och nu känner jag mig riktigt eländig. Orkar knappt leka med dottern. Ärligt talat så tycker jag så fruktansvärt synd om mig själv nu. Det är nog mest synd om mig i hela världen. Ska det vara så här?
Jag gör egen müsli. Rågflingor, havregryn, mandel, svindyra ekologiska valnötter, solroskärnor, kokosflingor, linfrön och råsocker. Allt åker in i ugnen på en plåt och rostas. Det doftar ljuvligt. Jag har tagit fram en vacker burk att lägga min hemmagjorda müsli i. För en stund känner jag mig som Renée Voltaire. En som alltid gör maten själv från grunden, är nyttig och ekologisk och har all tid i världen.
På måndagen besöker vi öppna mottagningen på vårdcentralen. Jag vill att doktorn kikar på Alvas öron och lyssnar på lungorna. För säkerhets skull.
– Öronen ser fina ut och jag hör inget konstigt när hon andas, säger doktorn.
– Men jag vill att ni går till labbet och gör en snabbsänka, säger doktorn.
Sänka? Jag får rysningar vid tanken. Min spruträdsla gör sig påmind. Jag ser framför mig hur jag svimmar och mitt stackars barn bryter ihop när sköterskan sticker henne.
– Å en liten kycklingunge, säger sköterskan på labbet.
Kycklingunge? Jag ser förvånad ut.
– Ja, säger hon och stryker Alvas fjuniga huvud.
Vi sätter oss tillrätta på en stol. Sköterskan håvar upp smala rör för blodet och nålen att sticka fingret med. Hon tar tag i dotterns lilla finger och sticker till. Alva reagerar inte överhuvudtaget. Hon ler glatt mot sköterskan. Min stick- och blodrädsla kommer av sig i pur förvåning över min coola dotter som ser på medan hon blir tappad på två rör med blod.
Proverna visar ingenting. Det är en vanlig virusförkylning. Inget som går att bota. Det är bara att vänta ut.
Alva och jag är i babyaffären på Fleminggatan. Jag ska köpa nya filter till den flitligt använda näsfridan. När jag betalar ringer min mobiltelefon.
– Hej, det är Stig Wallin.
– Nä men hej.
Jag blir varm i kroppen när jag hör den mjuka härnösandsdialekten. Det är minst tre år sedan. Våra vägar möttes när jag ville engagera mig frivilligt i den nystartade organisationen Centrum mot rasism. Stig var nybliven ordförande i föreningen. Att motverka rasism och främlingsfientlighet har alltid varit en hjärtefråga för mig. Jag såg chansen att gratis erbjuda mina kunskaper inom varumärkesbygge och kommunikation till den nya föreningen. Stig och resten av styrelsen lät sig övertygas och vårt samarbete började. Tyvärr tog det inte så lång tid innan interna maktkamper och externt förtal överskuggade föreningens ambition att motverka rasism i samhället. Jag avvecklade så småningom mitt samarbete med föreningen eftersom vi inte kom någonstans. Men det var definitivt inte Stigs fel.
Stig Wallin är pappa till Sara som startade fem-i-tolvrörelsen i Härnösand. Sara och hennes väninna ville göra något åt de främlingsfientliga strömningar som blivit allt starkare i Härnösand. Saras engagemang slutade i tragedi. Hon och hennes väninna blev mördade av en ung invandrarkille. Sara blev sjutton år. Istället för att låta hat och bitterhet ta över valde Stig att driva dotterns kamp vidare. I 20 år har han varit en av de ledande personerna inom fem-i-tolvrörelsen och outtröttligt arbetat mot rasism och främlingsfientlighet.
Nu när Alva kommit beundrar jag Stig än mer. Jag har tidigare skrivit på bloggen, att om någon skulle göra min dotter illa skulle jag vilja jämna den personen med marken på det mest plågsamma sätt.
Stig ringer tre år senare bara för att tala om hur fantastiskt han tyckte att mitt engagemang för Centrum mot rasism var, även om det inte blev som någon av oss tänkt sig. Kära Stig, jag är bara en vanlig tjej som när jag har orken försöker göra lite skillnad. Men du. Du är helt, helt enastående.
Mannen tar ut dottern på eftermiddagspromenad så att jag får sova ett par timmar. Och kommer hem med mina favoritblommor, ett stort fång vita tulpaner. Nu står buketten i en vas på bordet. Hela familjen sitter i soffan. Den blå söndagen har blivit röd.
Alva ligger på sin filt på golvet och tjuter av glädje. Krumbuktar och skrattar. Jag blåser henne i nacken. Hon skrattar ännu mer. Av sjukdom syns inte ett spår. I dotterns liv är allt toppen. Älskade lilla solstråle.
Alvas feber stiger under natten. Över trettinio grader. Hon gråter. Vrider och vänder sig. Har svårt att komma till ro. Mamman vrider och vänder sig. Har svårt att komma till ro. På morgonen har febern gått ner men termometern visar fortfarande mer än trettiåtta grader.
Vi är bortbjudna på två kalas. Jag ringer de tråkiga ställa-in-samtalen. Både mannen och jag är trötta. Kvart i elva på förmiddagen somnar hela familjen i sängen. Det är en blå söndag.
Äntligen. Vi ska återerövra vårt sociala liv efter flera veckor av sjukdomar. Vi är bortbjudna på middag till goda vänner som har en liten tjej som är av samma årgång som Alva. Mannen och jag ser fram emot god mat, vin, roligt sällskap. Dagen tillbringar vi med att gå familjepromenad längs vattnet, från Tantolunden till Erikdalsbadet. Solen värmer frusna vinternackar, frusna vintersjälar. Vi myser, stannar då och då och pussas, håller handen, tillvaron är romantisk. Vi strosar förbi restaurangen där vi firade vår enmånadersdag. Säger minns du? minns du? till varandra. Från Ringens köpcentrum tar vi bussen tillbaka till Västerbroplan. Från Västerbron skimrar Stockholm som ett smycke i solen.
Hemma igen. Vi dricker te i soffan. Det är en dryg timme kvar till vi ska på middagen vi sett fram emot hela dagen. Alva är gnällig. Är hon inte lite varm? Jag tar tempen för säkerhets skull. Och där gick ännu en kväll med goda vänner i kras. Dottern har feber. Vi tittar uppgivet på varandra. Det är bara att ringa och ställa in. Igen.
Jag slår mig ner vid frukostbordet med rykande kaffekopp och tidning. På morgonen brukar Alva nöjt leka på sin filt och jag kan i lugn och ro avnjuta min frukost och min tidning. Men det som möter mig idag är ingen rolig läsning. Barngrupperna på dagisen i Stockholm växer. För barn under tre år är målet 14 barn i varje grupp. Men det blir allt vanligare med fler barn i grupperna. Det är ju långt kvar till Alva börjar på dagis men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig. Det handlar ju om många timmar i flera år. Tyvärr är jag som förälder ganska utlämnad i ett Stockholm där barnen är fler än dagisplatserna.
Jag sätter Lost på inspelning och kryper ner i sängen. Klockan är nio. Alva vaknar klockan tio, gråter och gör sin ”jag-vänder-mig-på-sidan-för-att-visa-att-jag-vill-kura-ihop-mig-tätt-intill-mamma”-rörelse. Varje gång hon gör så smälter mitt hjärta. Jag lyfter upp henne och lägger henne tätt intill. Hon somnar om på en gång. Bara en liten stund, tänker jag. Bara en liten stund vill jag ligga och snusa i det silkeslena håret och känna hennes mjuka andetag mot min kropp innan jag lyfter tillbaka henne.
När den lilla stunden gått lyfter jag tillbaka Alva till hennes plats i sängen. Då vaknar hon. Gråter. Vänder sig mot mig. Jag kikar på klockan. Hon är halv två. Jag har somnat. Den lilla stunden blev lång. Jag ammar dottern som somnar om med näsan mot mitt bröst. Bara en liten stund, tänker jag sömnigt. Stoppar näsan i mjuka kinden. Efter en stund lägger jag tillbaka henne på hennes plats. Hon vaknar. Gråter. Jag kikar på klockan. Hon är halv fem. Jag har somnat igen.
Det här händer allt oftare. Jag älskar ju att ha min lilla tjej tätt intill även om jag sover sämre och får ont både här och där efter att ha legat i krumställning hela natten. Jag tänker. Att i det stora hela är det ju bara en liten stund.
När Alva var nyfödd fick hon en docka som föreställde lilla Anna ur sagan om lilla Anna och långa farbrorn. Då tyckte hon mycket om att titta på den. Jag brukade kila fast den i vagnen och hon kunde ligga länge och betrakta det stiliserade ansiktet. Månaderna gick och annadockan glömdes bort till förmån för andra mer aktiva leksaker som skallror, bollar och bitringar.
Nu hittar jag dockan i botten av leksakslådan. Jag visar upp den för dottern. Först ler hon lite osäkert. Sen blir hon blyg för dockan. Gömmer huvudet mot min axel. Tittar lite osäkert igen. Ett svajigt leende och så ner med huvudet i mammas axel igen. Sen börjar hon gråta. Jag tar bort dockan. Alva blir sig själv igen. Nyfiken visar jag fram dockan igen. Och jajamen. Ner med huvudet i axeln. Och sen kommer tårarna. Det är uppenbart att annadockan på några månader gått från populär till misär.
Alva ska börja på dagis i januari nästa år. Jag har redan börjat titta på alternativ. Det finns förutom de kommunala flera privata varianter. Det finns med olika pedagogisk inriktning som reggio emilia, montessori och ur och skur. Det är inte särskilt lätt att välja. Och ännu svårare att få plats som det verkar.
Jag äter lunch med en före detta kollega. Hans familj har haft otur med sina dagis. Kollegan spänner ögonen i mig.
– Du ska vara uppmärksam på tre saker. Allt annat kan du strunta i. Det första är om lokalerna är slitna. Det är bra. Det betyder att dagiset funnits länge och troligen kommer att finnas kvar. Det andra är att fråga om personalomsättningen. Börjar jiddret om att det är så bra att det ofta kommer in nya människor med nya idéer ska du genast dra öronen åt dig. Det sista är att fråga föräldrarna som har barn på dagiset. Du kommer att höra dagisföreståndare med fina ord beskriva den fantastiska pedagogiken men det är bara föräldrarna som kan svara på hur det är i verkligheten.
Jag går på studiebesök på ett dagis som ligger några kvarter bort. Det är ett personalkooperativ. I köket sitter ett gäng treåringar och äter mellanmål. I ett annat rum läser en manlig dagisfröken sagor. I ett tredje rum hänger färgglada teckningar på tork.
– Vi har empati som kärna i vår verksamhet. Vi vill lära barnen hur man är en bra kompis.
Jag nickar gillande. Det är det bästa jag hört när det gäller dagispedagogik.
De senaste dagarna har Alva fått små vredesutbrott. Hon låter riktigt förbannad. Vrålar högt och intensivt på ett helt annat sätt än när hon är ledsen. Hade hon kunnat prata tror jag hon hade sagt: Mamma och pappa, ni är skitdumma! Nu är jag arg! Vår lilla tjej har minsann temprament.
Alva har fått en liten minifotboll från Libero. Hon fullkomligt älskar den. Tjuter när hon får syn på bollen och fångar den med perfekt känsla när vi kastar den till henne. Försöker åla efter den när hon ligger på mage. Jag tror minsann jag när ett litet fotbollsproffs vid min barm. Nu är frågan. AIK eller IFK Göteborg? Får morfar bestämma blir det Elfsborg.
25 procent av alla föräldrar anser att de jobbar mer än vad de vill. En fjärdedel. Alla i den här fjärdedelen kan väl inte vara utan valmöjlighet? Några måste väl ha möjlighet att prioritera? Att sluta gnälla och börja agera? Jag har en kompis som jobbar mycket. Innan hon fick barn jobbade hon till och med jättemycket. En gång sa hon att när hon jobbar åtta timmar om dagen känns det som att hon jobbar halvtid. Hon trivdes med sin situation men valde om när hon fick barn. Min kompis är fortfarande lika uppskattad på sitt jobb men jobbar mindre. Det går. Jag lovar.
Jag känner ju inte Magdalena Ribbing men spontant tycker jag inte om den kvinnan. Eller åtminstone gillar jag inte hennes ganska konservativa uppfattning om det mesta. Jag försöker ha detta i medvetande när jag läser artikeln om amning på siten Allt om barn. Den handlar om hur mödrar ska ta hänsyn till andra när de ammar. Själv ammar jag i princip var som helst. Jag har till och med ammat i en kyrka, det kändes ganska fint och lite heligt på något sätt. Däremot försöker jag att vara diskret och inte slänga fram mina tuttar i ansiktet på folk.
Magdalena tycker att man ska planera sina ärenden på stan så att de passar med barnets behov av mat. På den tiden när Magdalena ammade sina barn skulle man bara amma var fjärde timma. Det var lättare då. Att planera. Nu när Alva är sex månader går det ju ganska bra men jag minns när hon var riktigt liten. Det var omöjligt att förutse när det var dags för mat. Som nybliven mamma och pappa stod vi dessutom inte ut särskilt länge med dotterns hungerskrik. Om det handlar blogginlägget Världens längsta bro. Planering är lättare sagt än gjort.
Självklart kommer det alltid finnas människor som inte gillar offentligt ammande mödrar. Det kommer också alltid att finnas människor som inte gillar kvinnliga präster, jeans på kontor eller att man flyttar ihop innan man gift sig. Frågan är när en företeelse blir så allmänt accepterad att de som inte gillar den helt enkelt får rätta in sig i ledet och om amning har kommit dithän än?
Ibland kan jag känna mig nere utan att jag har någon särskild anledning. Och ibland verkar det glada humöret aldrig sina trots att det finns goda skäl. Ikväll är en sån kväll. Mannen är sjuk. Jag är fortfarande lite spak efter magsjukan och hostar. Lägenheten ser ut som kriget. Och jag går ändå omkring och sjunger alla barnsånger jag lärt mig senaste halvåret, ler och tycker att livet är toppen. Myser åt min fina familj, leker med dottern, klappar mannens rufsiga huvud. Solstrålar, det är vad jag gör.
På lördag kväll går mannen och lägger sig klockan 18.00. Och sover till nio dagen därpå då han vaknar med trettinio graders feber. Jag har återhämtat mig hyfsat från magsjukan. Vi går åtminstone omlott och har inte haft våra värsta dagar samtidigt. Men eländes elände i alla fall. Det är tur att det ligger en liten solstråle på golvet som pratar, skrattar och piggar upp tillvaron.
Alvas kusin V ska få ett syskon i juli. Lilla V bor med sin familj i Floda strax utanför Göteborg. V ser fram emot att få ett syskon och han har redan kommit på vad den nya bebisen ska heta. Floda Maräng Björk.
Alvas mormor och morfar anländer från västkusten trots att vår lägenhet är nerlusad med magsjuke- och förkylningsbaskilusker. De anländer laddade till tänderna med plasthandskar, decinfektionstvål och massor av barnbarnskärlek. Mannen och jag kan lugnt lägga oss på sängen och vila och försöka bli friska. Från halv sju på morgonen till läggdags på kvällen blir Alva lekt med, promenerad och ompysslad av mina outtröttliga föräldrar. Tack mamma och pappa, ni är världens bästa föräldrar.
Jag har varit dunderförkyld och haft hosta sen förra fredagen. I onsdags svullnade ena ögat upp. Och i natt. I natt blev jag anfallen av en aggressiv magsjuka. Fick tillbringa natten i badrummet och får bara i mig vätskeersättning. Mannen i sin tur har haft magsjukan i nästan en vecka. Därtill har han hunnit med ytterligare en magsjukeomgång och en förkylningsomgång på det nya året.
Vi tittar på varandra och säger nästan i mun:
– Nu får det verkligen räcka!
Det är tydligt att Alva börjat förstå hur olika saker hänger ihop. Näsfridan som gick så enkelt att använda i början mottas nu med ilskna huvudskakningar. Alva har begripit att när det där plaströret sätts mot näsan så kommer en inte helt behaglig situation att uppstå. Så fort jag närmar mig med näsfridan börjar protesterna. Det är inte helt lätt att sätta ett rör mot en bebis näsa om bebisen inte är med på noterna. Till slut lyckas jag ändå men med resultatet att en del snor visserligen hamnar i röret men ganska mycket snor spridits jämt över dotterns tårdränkta ansikte. Men hjälper, det gör den, näsfridan.
Alvas pappa och jag har en mycket hemlig vurm för Magnus Ugglas låtar. Utåt gillar vi förstås bara David Bowie, Tom Petty, Kent, Eva Cassidy och andra kreddiga artister. Men i smyg står vi hemma i köket och diggar till Uggla.
I början av vår relation kom Ugglas låt Värsta grymma tjejen och mannen brukade mima till den för mig: Hon är grejen, värsta grymma tjejen, flickan i mitt liv.
Nu har Alva fått överta titeln som Värsta grymma tjejen. Därav trycket på bodyn hon har på kortet i blogghuvudet. Ett tryck som kommer hålla typ en tvätt men ändå.
Vi betäller broschyren Hur man lär barn att sova på nätterna av barnläkaren Berndt Eckerberg. Metoden i sig är fem-minuters-metoden något utvecklad men doktor Eckerberg skriver också förklaringar till varför barn vaknar på nätterna och hur det här med att somna och vakna egentligen fungerar. Både mannen och jag tycker resonemanget låter vettigt. Vi bestämmer att det är bra för både oss och Alva om hon kan somna och somna om själv.
– Här står att det allra bästa är om Alva somnar i eget rum, säger mannen.
– Hon ska inte ha eget rum än!
Min replik är blixtsnabb.
– Varför då, det står ju att det är att föredra?
– För att, för att vi sa ju att vi skulle göra i ordning hennes rum till sommaren.
Mannen höjer lite på ögonbrynen. Jag har velat göra i ordning Alvas rum länge eftersom jag tycker det är så roligt med inredning. Mannen har tyckt att det är bättre att vi väntar till hon verkligen behöver ett eget rum eftersom vi använder det rummet till annat.
– Jo, så kan ju du sitta där och spela dataspel och poker även under våren. Det var ju så vi sa, säger jag.
– Så det är av omsorg om mig som Alva inte ska ha eget rum?
Nä, så är det ju inte. Sanningen är att jag redan börjar få separationsångest. Det är inte många månader kvar av vare sig amning eller sova i vår säng. Jag älskar att amma. Jag älskar att ha min lilla tjej alldeles intill på nätterna. Men det är en fas i Alvas och mitt liv som snart kommer att vara över. Jag känner att det kommer att bli ganska jobbigt.
Jag berättar för mannen hur det egentligen ligger till. Jag kan acceptera att det är bra för hela familjen om vår lilla tjej lär sig somna och somna om själv. Men jag vill väldigt gärna ha hennes säng i vårt rum några månader till. Navelsträngen räcker helt enkelt inte hela vägen ut ur vårt sovrum och in till rummet bredvid.
Jag lägger Alva på mage i vår gröna skinnfåtölj. Där ligger hon i godan ro en bra stund. Jag har en hand på dotterns rygg och blicken fäst på TVn. Så tittar Alva upp och ler. Jag grips av den där mammafasan som jag med all sannolikhet kommer att gripas av många gånger framöver. Dottern är alldeles grönsvart runt munnen. Hon har slickat på det gröna skinnet på stolen och färgen har släppt. Snabbt som ögat torkar jag bort det grönsvarta runt Alvas mun. Tvingar i henne vatten som hon spottar ut vilket var min plan. Är det giftigt? Jag låter henne slicka på en frottéhandduk. Väntar en stund. Alva uppträder precis som vanligt. Det verkar inte vara någon fara. Jag kan börja andas igen.
Alva ligger naken på golvet. Sprattlar, sparkar och pratar lyckligt fri från hindrande kläder och blöja. Roterar ivrigt runt i jakt på katten och leksaker. En glad liten nakenfis. Efter ett tag tycker hennes mamma att det blir lite kallt. Under vilda protester sätts kläder på. Mamma, vad gör du? Det är ingen tvekan. Små barn är helt enkelt nudister av naturen.
När vår generations barn blir vuxna kommer de att spänna ögonen i oss. Hur kunde ni? Hur tänkte ni? Tänkte ni alls på oss? Klimatförändringarna, regnskogsskövlingen, det förgiftade vattnet, den förgiftade luften, den förgiftade maten, uppstoppade djurarter som inte längre finns. Och vi. Vi kommer att säga att vi inte visste hur illa det kunde gå. Vi kommer att säga att vi inte förstod. Men vi kommer inte att kunna se våra barn i ögonen när vi säger det, för vi vet att det är lögn.
Vi visste. Herregud, vi visste. Men vi var för lata, för självupptagna, för att göra det där lilla extra. Vi var för bekväma för att försaka. Vi var för fokuserade på vi och vårt för att ta miljöhoten på största allvar. Anklagelsen i våra barns röster kommer att gräva brunnsdjupa hål i våra hjärtan. För vi vet att vi är bortom allt tvivel skyldiga.
Här hittar du Naturskyddsföreningens gröna guide.
Jag har bestämt mig för att bli mer miljövänlig i år. Det är ingen idé att försöka göra allt på en gång. Det är bättre att ta det stegvis. Från och med nu tänker jag inte köpa färska tomater eftersom det krävs massor av energi att transportera hit dem.
Vår granne renoverar. Det borras och bråkas så det ekar i vår lägenhet. Det rivs och hamras så att dottern väcks ur sin välbehövliga förmiddagslur. Ett riktigt fluffigt grädde på moset när vi måste vara hemma och ha förkylningstråkigt.
Jag hade en jätterolig vecka framför mig fylld med hemma-hos-luncher, träffar med vänner jag inte sett på länge, snusningar i nacken på nyfödda små bebisar. Nu sitter jag här snorig med hostig hals och dessutom en bebis med rinnande näsa. Å så trist.
Jag får ett mejl från Berghs School of Communication. som undrar om jag kan tänka mig att föreläsa under våren även om jag är föräldraledig. Det är på kvällstid och det vore definitivt skönt att få lite extrainkomster. Då och då brukar jag undervisa i kommunikation på reklamskolan Berghs. Det har jag gjort i sex, sju år. Jag har dessutom undervisat på IHM. Jag har undervisat i marknadsföring och kommunikation i Vietnam, Kosovo och Ryssland. På engelska och med tolk. Jag har undervisat och föreläst för mängder av kunder under mina nästan åtta år som konsult. Jag skulle nog kunna säga att jag är en hyfsat erfaren föreläsare.
Nu sitter jag här och stirrar på mejlet från studiesamordnaren. I mer än ett halvår har jobbet varit frånkopplat. Jag blir plötsligt osäker. Försöker tänka efter hur mina föreläsningar brukar vara upplagda. Det låser sig. Blir blankt. Min amningsmosiga hjärna stretar emot, är inte alls intresserad av att bryskt bli inslängd i något jobbsammanhang igen. Hej. Jag föreläser gärna hos er under våren. Med vänliga hälsningar. Mitt finger trycker ner sändknappen. Jag blir nästan kallsvettig. Och hoppas vid alla högre makter att någon slags kunskap kommer att komma tillbaka igen.
Alva håller sig vaken under hela Melodifestivalen. Halvgråtandes av trötthet men hon vill inte lägga sig. Kvart över tio, efter en halvtimmes sprattlande och gnällande bredvid sin mamma, blir andetagen sovlugna. Sen sover dottern i ett sträck till halv sju på morgonen.
Nu är klockan efter nio på söndag morgon. Dottern har somnat igen. Hon ligger i sängen bredvid sin pappa som också sover. I babysittern ligger lilla E med huvudet under svansen. Min älskade lilla sjusovarfamilj.
Det är fredag eftermiddag. Alva har haft sina kompisar L och K på besök. Deras mammor har också varit här. Barnen har legat på en filt på golvet och nyfiket kikat på varandra och dragit i varandras leksaker. Mammorna har druckit kaffe och ätit vrålgod crema di mascarpone-glass.
Alvas pappa kommer hem. Vi blir osams om en skitsak. Min hemska ”jag-har-inte-sovit-en-hel-natt-på-flera-månader”-sida dyker upp. Jag bankar ursinnigt en gaffel i köksbänken. Dottern som just slumrat till vaknar och gråter.
Jag blir så frustrerad över att mannen inte till hundra procent förstår hur det är att vara hemma med ett litet barn och aldrig få sova ordenligt. Så frustrerad att jag bankar med grejer.
– Jag vill inte vara sån här längre, vrålar jag med tårarna sprutande.
– Hur då sån? undrar mannen vars ilska runnit bort.
– En sån som bankar med grejer, snörvlar jag.
– En som är halvfet, trött och gnällig, snörvlar jag.
– Du är inte det minsta fet, försöker mannen.
– Du gnäller inte alls hela tiden. Du är ju glad för det mesta, försöker mannen.
Mer tårar.
– Jag vill vara smal, åka på weekendsemester med min bästa väninna, shoppa massa snygga kläder och dricka rödvin till jag blir pruttfull! tjuter jag med mascaran rinnande nerför kinderna.
Jag gråter ett tag till i mannens famn. Alva ligger på golvet. Hon är glad igen och leker med sina grejer. Så småningom ebbar mitt sammanbrott ut. Jag smuttar på mitt halva glas rödvin. Inget jag blir pruttfull av men i alla fall. Alva skrattar. Mitt goda humör återvänder. Det där barnaleendet tar knäcken på vilka sammanbrott som helst. Dessutom är det ganska skönt att få sammanbrotta ibland. Åtminstone efteråt.
Alvas näsa rinner. Jag hör hur snoret åker omkring därinne. Mina mammakompisar tipsar om Näsfrida. En mojäng där man manuellt suger ur snoret ur barnets näsa. Jag ringer mannen som sitter på puben.
– Kan du köpa en Näsfrida på vägen hem?
– En vaddå?
– En Näsfrida.
Sen följer en diskussion med småbarnspapporna som mannen dricker öl med. De tycker inte att Näsfrida är något att ha. Mina mammakompisar kontrar med att de känner trebarnsmammor som älskar produkten.
Till slut kommer Alvas pappa hem med en Näsfrida. Och se. Det funkar. Snor i mängder sugs ut ur dotterns näsa. Utan några som helst protester. Den var ju toppen, Näsfridan.
Alva vaknar klockan tre på natten och gråter. Jag lägger henne vid bröstet. Hon vill inte ta det. Gråter bara ännu mer. Jag går upp och sätter mig för att amma. Men nä. Dottern gråter hjärtskärande. Den lilla näsan är alldeles snorig. Tårarna sprutar. Jag tar tempen. 38,5 grader. Min lilla tjej har feber. Hon får en alvedon. Jag gör rent näsan med koksalt. Lägger henne vid mitt stinna bröst för ett nytt försök. Nu äter hon som om hon aldrig fått mat förr. Sen somnar hon tätt intill mamma.
På morgonen är febern borta. Alva är sitt vanliga, spralliga jag. Men näsan rinner fortfarande. Nu har hon varit mer eller mindre snorig i nästan två veckor. Dotterns första förkylning blir visst en riktig maratonvariant.
Dottern har definitivt upptäckt katten. Hon kastar långa blickar så fort hon får syn på honom. Drar honom i pälsen när hon får chansen. Och framför allt. Hon gör ett alldeles särskilt ljud när hon vill kommunicera med lilla E.
– Ääääääeeeehhhhhh! tjuter hon lyckligt efter katten.
Lilla E har valt att hålla sig på en armlängds avstånd. Till nu på morgonen. Alva ligger på en filt på golvet och sprattlar. E kurar ihop sig på samma filt. Där ligger han nöjt till Alva lyckas få tag på svansen. Glatt drar hon allt vad hon kan. Katten ger upp ett missbelåtet jammande och ger mig en lång blick. Vi som hade det så bra, vad är det du har släpat hem?
Jo du lillamannen, det är bara att vänja sig. Svansryckerskan är här för att stanna.
L och Alva får följa med sina mammor på Friskis och Svettis mammagympa med barnpassning. Det är första gången tjejerna ska gå på barnpassning och jag verkar visst vara lagd åt det hållet, att allt som är första gången är lite läskigt. Läskighetskänslan försvinner så fort vi kliver innanför dörren.
I ett jättestort rum möts vi av leenden från tio härliga damer i pensionsåldern. Tio damer på max tretti barn.
– Jag har passat barn på Friskis i snart 14 år, berättar en av damerna.
I mitten av rummet ligger massor av mjuka mattor. Det kryllar av babygym, babysitters och leksaker av alla slag. Alva och L blir genast uppslukade av varsitt babygym.
Barnen får ett nummer som markeras med en klisterlapp på ryggen. Alva får nummer två. Om barnet behöver sin mamma hålls numret upp i en stor glasruta som svävar vid gympasalens tak.Passet börjar. Svetten rinner. Musklerna värker. Det är underbart. Och inte en enda gång hålls en röd skylt med nummer två upp.
Vet ni. Snart är det den fjortonde februari. Valentines. Skit i blommor och choklad i år. Det är bara kommersiellt dravel. Egentligen. I år kan du göra något vettigt istället. Hjärt- och lungfonden har utsett hela februari till alla barnhjärtans månad.
Vår lilla tjej har haft turen att födas med ett alldeles friskt litet hjärta. Abbe och andra barn har inte haft samma tur. Varje år föds ungefär 1000 barn med hjärtfel i Sverige. Skänker du en slant den 14 februari (eller en annan dag i februari) kommer slanten att gå till tre toppmoderna ultraljudsmaskiner som kan hjälpa till att rädda liv.
Läs mer om Abbe på den fina bloggen Heja Abbe.
Hjärt- och lungfondens kampanjsida hittar du här.
Och du. Sprid gärna det här vidare.
Graviditetskilon som hänger sig kvar kan vara envisa. En artikel på siten Allt om barn tar upp andra skäl än fel mat och brist på motion till att kilona klänger sig fast. Några forskare har till exempel kommit fram till att sömnbrist kan vara ett skäl. Det har något med hormonerna att göra. Så deras enkla tips är att sova åtta timmar per natt. Vilket jättebra tips. Verkligen. Hallå?!
Jag måste hålla med Anna. Jeff Buckleys version av Hallelujah är sagolikt vacker. Kanske den vackraste, sorgligaste låten någonsin. Den för mig till regnblöta bakgator i New York. Till spartanskt möblerade lägenheter under taknocken. Till billigt vin och dagen efter. Till när allt går sönder. Även Alva tycktes gilla den. Hon satt blickstilla med huvudet mot sitt bröst under hela låten. Har ni inte hört den, lyssna!
På förmiddagen kommer ett sms från min väninna som också är mammaledig. Hon har blivit sjuk. Vår promenad är inställd. Istället för att höra med någon annan eller ge mig ut på egen hand slår den stora latheten till. Vädret är trist, trist, trist. Jag vill bara vara hemma och mysa, krypa upp i soffan och läsa en bok. Det börjar bra. Alva sover sin förmiddagstupplur som vanligt. Jag slår upp första sidan till en ny läsupplevelse.
Sen kommer eftermiddagen. Klockan ett får jag Alva att somna. Klockan halv två är hon vaken igen. Sen dess har jag ömsom burit barn, ömsom legat på golvet och lekt med barn. Det har varit ömsom gnäll, ömsom skratt. Gnäll mest när mamman längtat tillbaka till soffhörnan och boken och försökt tvångssöva dottern. Det är omöjligt. Hon är en riktig utomhussovare. Därför kan jag räkna på min två händer, nästan på en till och med, hur många eftermiddagar jag varit inomhus de senaste månaderna. Därför såg jag så mycket fram emot att slappa med Alva sovandes sött i sin säng. Ha! Trodde jag på det själv innerst inne?
Den sjätte varje månad kommer minnena från förlossningen tillbaka. För sex månader sedan låg jag på BB Stockholm med värkar. Nu ligger en liten halvårsgammal tjej bredvid mig på soffan. En liten tjej som kan stoppa in sin AIK-napp i munnen alldeles själv. Ibland hamnar den förstås bakåfram eller uppochner. Men i alla fall. I alla fall.
All we have to decide is what to do with the time that is given to us.
Orden är Gandalfs. Eller J.R.R Tolkiens om du så vill.
När jag var yngre var allt jag ville att komma härifrån. Från Sverige. Från allt. Det hade sina skäl. Jag drömde om att flytta utomlands, vart som helst, börja om, hitta mig själv. Jag minns en intervju med Lena Endre. Nu är det ganska många år sedan.
– När jag var ung, sa Lena, när jag var ung ville jag flytta till New York. Nu förstår jag inte varför. Vad ska jag i New York att göra? Alla människor jag älskar bor ju här.
Jag hittade mig själv till slut. Utan att behöva fly landet. Jag hittade mig själv just i den varma närhet av de människor jag älskar. I den frodiga kärleksmyllan växte förutsättningarna för en egen familj. Just det jag längtade så mycket efter. Nu sitter jag här med den bästa av män och den underbaraste av döttrar. När du vänder ditt ansikte mot livet vänder livet tillbaka.
All we have to decide is what to do with the time that is given to us.
Min mammakompis T och jag åker 62:ans buss. Vi ska ta med tjejerna på långpromenad på Djurgården. Lilla L sover gott i sin vagn. Alva står i mitt knä. Hon kikar sig nyfiket omkring. Skrattar åt alla främlingar som möter hennes blick. Vrider huvudet från sida till sida. Tittar på sin mamma. Då. Splash!
En kaskad av spagetti och köttfärsås blandat med bröstmjölk landar på min jacka och mina byxor. Lite kräks hänger kvar i dotterns mungipa. Hela bussen tittar på den nerkräkta mamman och ler lite. Det är tur att jag numera är ordentligt rustad med våtservietter. Fortsättningsvis kanske jag inte skall nöja mig med att ta med ombyte till Alva utan även till mig.
Mammapappabarn 