Monthly Archives: februari 2008

Svaret är JA!

Standard

Klockan är sex på morgonen. Mannen har gått upp för att gå till jobbet och jag är halvvaken trots att jag sovit uselt. Jag ligger i mörkret och försöker tvinga mig själv att somna om när sovrumsdörren glider upp och mannen smyger upp i sängen. Bredvid mig ställer han två skålar med choklad och frukt. Sen kommer den. Frågan jag längtat efter och fantiserat om.
– Vill du gifta dig med mig?
Där ligger jag, trött in i märgen, med röd, snorig näsa. I rummet bredvid ligger min mamma och sover. Och ändå är allt helt perfekt. Ögonblicket, stunden, nuet spritter av romantik och lycka. Jag slänger mig om halsen på världens underbaraste man. Med tårarna rinnande kommer det självklara svaret: JA! Vi är förlovade. Jag ska bli en fru!

Mormor rycker ut

Standard

– Jag önskar att jag bara kunde lägga en karamell på det onda så skulle allt bli bra.
Så brukar mamma säga när jag under åren anförtrott sorger och bekymmer. Sen försöker hon göra just det fast kanske inte så bokstavligt. Nu sitter hon på 06.00-tåget från Göteborg för att komma upp och hjälpa sin snoriga, hostiga dotter med barnbarnet.
– Det är klart jag kommer, säger hon.

När min mammas mormor Ida var barn fyllde hon sin lilla röda väska med karameller och delade ut till de fattiga barnen i byggden. Mamma säger att det är något jag hittat på men jag är säker på att min mormor berättade det just så. Där börjar min historia om en familj som alltid öppnat famnen för att hjälpa släktingar, vänner och människor som bara råkat passera.

Det är klart jag kommer.

I min lilla, lilla värld av blommor

Standard

Jag fastnar framför Rännstensungar som går som matiné på ettan. Cornelis Vreeswijks ögon och den raspiga rösten, det är klart att många kvinnohjärtan blev krossade. I slutscenen när Ninni reser sig ur sin rullstol och går, då strömmar tårarna längs mina kinder och min redan snoriga näsa rinner ännu mer. I min lilla, lilla värld av blommor. Jag är verkligen löjligt sentimental.

Det är inte klokt

Standard

Alltså. Nu börjar det här bli en riktigt gnällblogg. Men jag har baske mig blivit sjuk igen. Det är inte klokt. Vaknade imorse med värkande kropp, under förmiddagen började nysningarna och huvudvärken och nu känner jag mig riktigt eländig. Orkar knappt leka med dottern. Ärligt talat så tycker jag så fruktansvärt synd om mig själv nu. Det är nog mest synd om mig i hela världen. Ska det vara så här?