Den oändliga historien

Min älskade mormor dog för ett år sedan. Hon föddes 1921, samma år som kvinnor första gången fick möjlighet att utnyttja den rösträtt som tilldelats dem några år tidigare. Mormor pratade en mjukt skorrande hallandska, hon var söt som socker och bakade rosagröna kakor som vi barn älskade. Hon fnös åt auktoriteter och spionerade åt SÄPO när Bader-Meinhofligan härjade.

– Din mormor kommer alltid att vara min lilla kastanjeflicka, sa morfar någon av de allra sista dagarna han levde. Morfar dog på hospis i maj 2002. Mormor höll hans hand varje dag han låg där. Många år tidigare ordnade han skattjakter för alla oss barnbarn vid hyrda sommarstället i Simlångsdalen. Jag minns att jag satt i hans knä och lyssnade till den kusliga och vackra sagan om bröderna Lejonhjärta. Morfar luktade cigarr och hade silvervitt hår.

Farfar gick bort 1997. Vi fick en väldigt speciell relation de sista åren han levde. Jag bodde i Spanien och skickade vykort till honom varje vecka. Det stod inget särskilt på de där korten. Ändå stod de så mycket. Jag hälsade på när jag var hemma. Farfar hade stickad kofta och bruna tofflor. Vi pratade om livet och tittade på svartvita minnen i nötta fotoalbum. Han var konstnärlig och envis. Jag har ärvt en släng av båda egenskaperna.

Pappa var trettiosex när farmor dog. Jag var bara åtta och har inte kvar så många egna minnen av henne. Farmor var sjuk de sista åren. Men jag minns att farfar kärleksfullt hjälpte henne med maten. De satt på verandan i sommarstugan på västkusten och farmors hand darrade.

Min mormor, morfar, farmor och farfar. De som är en så viktig del av min historia. Nu är de borta. Jag har märkt att jag tänker på dem extra mycket nu när jag fått barn. För de är också en del av Alvas historia. De lever i henne, för hon kommer från dem och de som levt tidigare. Släkten följa på släktens gång. Vi är alla en del av en oändlig historia.

Lilla U

Vår dotter heter Alva. Nu är det till och med officiellt enligt brevet från Skatteverket. Men det säger jag inte särskilt ofta. Istället kallar jag henne för allt annat än det namn vi gett henne. Jag kallar henne till exempel Pluttan. Fialisa. Fian. Sötnos. Pruttis. Älsklingen. Skruttan. Mammas fina flicka. Mammas vackra tjej. Jag benämner henne av misstag med kattens namn. Och så kallar jag henne för lilla U. Ibland när hon gråter formar hon munnen till ett o och låter uuu uuu uuu uuu. Så då blev det lilla U.

– Vårt barn heter ju faktiskt Alva, säger han som nyss blivit pappa. Han får nog när jag kallar dottern för lillskitarn.

Jag vet. Men kärleken har ju så många namn.

Ett stråk genom hjärtat

Vi tittar på den indiska filmen Water som utspelar sig i slutet av trettiotalet. Den sjuåriga Chuiya har blivit änka. Hon tvingas leva i fattigdom med andra änkor i ett tempel i den heliga staden Varanasi. Filmen är väldigt vacker och väldigt hemsk. Den slutar med att Chuiya säljs som prostituerad till en äcklig gubbe. Hon blir forslad till gubbens hem för att våldtas men luras tro att hon ska få leka. Scenen där hon träder in i gubbens sovrum och med oskyldig barnaröst säger: Jag har kommit för att leka, är hjärtskärande.

Det är precis som alla sagt. Nu när jag fått barn själv har andra barns utsatthet fått en ny dimension. Innan dottern kom tog jag självklart väldigt illa vid mig när nyheterna berättade om misshandlade eller våldtagna barn. Men nu drar ett iskallt stråk genom hjärtat: Tänk om det varit Alva. Det går inte att hålla tårarna borta. Eller ilskan. Om någon skulle göra mitt barn illa skulle jag ha ihjäl den personen på fläcken. Utan att blinka. Och jag skulle dansa på den jävelns grav.

Morgongåvan

Jag har precis vaknat. Klockan är strax före sju. Ljuset tränger in genom persiennerna och lämnar ränder på lakanen. Det är tyst och stilla i rummet. Jag kikar på Alva. Hon ligger vaken. Jag möter hennes blick. Hon kikar tillbaka en stund. Som om hon registrerar att det är hennes mamma. Sedan börjar hennes stora blå ögon glittra. Och så händer det.

Det är vackrare än den första vårdagen. Sötare än de första svenska jordgubbarna med mjölk. Mer förtrollande än den första snön. Ljuvligare än morgonens första kopp kaffe. Det är min dotters allra första leende.

Karaokemamman

Han som nyss blivit pappa sitter i soffan och läser min blogg. Det gör han regelbundet.
– Alltså älskling, din blogg är jättebra. Verkligen. Men jag framstår ju som en präktig gubbe.
Mannen lägger in en ny snus och ser lite missnöjd ut.
– Gör du? säger jag förvånat.
Jo, kanske. Jag har varit angelägen om att inte raljera över någon annan än mig själv när jag skriver. Med effekten att mannens personlighet kanske blivit lite…tillrättalagd. Frågan är om det är just det som kommer att hända nu när vi blivit föräldrar. Att våra personligheter kommer att bli just det. Tillrättalagda.

Vi är i Tokyo. Och har just tillbringat fyra timmar ensamma i ett karaokerum. Ett stort nöje bland japanerna. Man hyr ett eget karaokerum där det finns en katalog med tusentals låtar samt en telefon från vilken man beställer öl. Mannen och jag har haft vansinnigt kul. Vi har använt öltelefonen flitigt och sjungit som galningar, allt från Heaven’s on fire till The Rose. Nu rumlar vi ut med hesa halsar i den neongnistrande tokyonatten. Lyckliga med kinder som snabbt blir rosiga för det är vinter.

Jag har oroat mig lite över det. Att jag plötsligt ska bli någon annan för att jag blivit mamma. Utan att jag märker det. Att vännerna ska viska till varandra. Hon som var en rätt kul tjej, vad redig hon blivit. Att de högklackade stövlarna ska ersättas av foträtta sandaler utan att jag fattat det. Att jag och han som nyss blivit pappa ska sitta i fula morgonrockar vid köksbordet och överseende le åt hur knasiga vi var när vi drack oss fulla i ett karaokerum i Japan.

Jag tittar på Alva som suger frentetiskt på sin AIK-napp. Tänker att det vore ju konstigt om vi inte förändras alls när vi får barn. Sen tänker jag att det skulle ju kunna vara så, att vår dotter kommer att locka fram nya roliga och fantastiska sidor hos oss. Jo, det är jag faktiskt alldeles, alldeles säker på.

Saker man inte vet

En väninna är på besök. Vi tittar på när hennes ljuvliga ettåring tultar runt i plaskdammen i parken. Hon skrattar förtjust mot oss under sin blommiga solhatt. Skvätter vatten med sina knubbiga små fingrar och skrattar ännu mer. Väninnan sträcker ut sina brunbrända ben i gräset. Jag sträcker lite på mina bleka vader. Berättar om incidenten några dagar före. När insatsen med Alva i rutschade ur vagnen.
– Men hade du inte spänt fast insatsen med flärparna, frågar väninnan som också har en Brio-vagn.
– Flärparna?
– Ja, de här, säger väninnan och visar två svarta remmar med tryckknappar.
Jag förstår mig inte ens på en så enkel sak som en barnvagn och kör omkring vårt barn osäkrad i branta backar. Hur ska jag kunna ge vår dotter en vettig uppväxt?

Barnpedagogik ger 10 000 träffar på Google. Barnuppfostran 162 000 träffar. Jag pratar med min lillasyster.
– Läs inte Anna Wahlgrens Barnaboken, säger hon. Den ger bara prestationsångest. Jag har slängt mitt exemplar.
Min syster är mor till världens goaste lilla tvååring. Han kan redan säga rökdykaraggregat. Det verkar gå bra ändå. Utan Barnaboken.

– Man måste sortera bland alla råd och våga lita till sin egen förmåga som förälder, säger min kloka väninna med den ljuvliga plaskande ettåringen.

Det finns ett enda råd som jag tänker följa under alla omständigheter. Astrid Lindgren sa: Ge barna kärlek, kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig självt.

Brio Unhappy

Jag går på eftermiddagspromenad med Alva. Det är fortfarande sommarvarmt och min röda klänning klibbar under armarna. Konditionen är usel. Jag brukar röra mig ganska mycket och trodde nog att jag skulle göra det även under graviditeten. Det trodde han som nyss blivit pappa också. Lite förvånat konstaterade vi båda att jag mest satt i soffan och smaskade choklad och tuggade vingummin. Det straffar sig nu. Varenda backe känns som en runda på tjejmilen. Den som jag sprang på under timmen för bara ett par år sedan. Känns helt overkligt just nu.

I parken är det fullt med folk. Det är vardag, mitt på eftermiddagen och en bra bit in i augusti. Jag undrar vilka som är lediga nu. Turister. Arbetslösa. Pensionärer. Föräldralediga. Skolkare. De sitter på filtar, röker, äter medhavda mackor och läser böcker. Det ser mysigt ut. Jag har med mig en filt och en bok men bestämmer mig för att promenera en bit till. Konditionen får gå före kulturen.

Vi fortsätter längs vattnet. Snart inser jag att jag behöver ta mig uppåt för att inte hamna allt för långt bort. En brant backe tornar upp sig till höger om oss. Jag spänner mina förtvinade lårmuskler och börjar skjuta den svinsvindyra Brio Happy-vagnen uppför backen. Långsamt med blicken fäst på marken går jag för att inte sätta fötterna fel. Det vore förödande i en så brant backe. Bit för bit tar vi oss upp. Det stramar i lår och vader. Vi har kommit halvvägs när det händer. Det går så snabbt att jag inte hinner reagera. När jag tittar upp i vagnen är insatsen och Alva borta. Vagnen gapar tom.

Längst fram på vagnen finns ett fotstöd som är uppfällt när bebisen ligger i insatsen och nerfällt när barnet blir större och kan sitta. När stödet är uppfällt hindrar det insatsen från att åka ur. Mitt i backen har fotstödet släppt med följden att insatsen med min dotter i glider ur vagnen ner i backen. Det är verkligen en skitbrant backe. Hade jag inte haft fötterna på rätt ställe hade mitt barn svischat ner för backen med en väldig fart.

Jag får fatt i insatsen och får superkrafter. I en väldig fart tar jag mig upp för resten av backen. Med den ena handen bär jag insatsen och dottern, med den andra knuffar jag vagnen. Väl uppe sätter chocken in. Genast börjar jag tänka på vad som kunde hänt. Jag pussar dottern på kinderna, näsan och huvudet. Med chocken kommer tårarna som droppar ner i ansiktet på den sovande dottern.

Sen väller ilskan över mig. Om det här hade varit USA hade jag stämt skiten ur hela Brio. Nu kommer jag att få nöja mig med att ge någon en rejäl avhyvling och byta vagn. Brio Unjävlahappy, muttrar jag hela vägen hem. I vagnen ligger dottern och sover ovetandes om att hon just varit med om sin första traumatiska upplevelse i sitt lilla nya liv.

Ett lejon i familjen

Vi har fått ett litet lejon i familjen. Kanske är det därför katten inte vågar närma sig dottern. Han har haft patent på att tro att han är skogens konung. Vår katt har lite snedvriden självbild. Han är vit, fluffig, ser ut som en liten tjejkatt och har aldrig fräst i hela sitt liv. Bara falsettjamat. Vi har inte velat såra vårt husdjurs känslor så vi har låtit honom tro att han visst skulle kunna vara ett stort farligt savanndjur. Och i den villfarelsen har han framlevt sitt lilla kattliv. Till Alva kom.

Vår dotter morrar. När hon ska ta bröstet låter hon grrrrr och slänger med huvudet fram och tillbaka precis om ett lejon som sliter itu sitt byte. Sen hugger hon bröstet med ett roouff. Väl vid bröstet gör hon diverse höga ljud. Från ett förnöjsamt bullrigt hummande till några genomträngande iiihhh-ljud som sitter långt bak i halsen.

Vi gör vårt andra besök på BVC. Dottern har gått upp exemplariskt i vikt. Efteråt sitter vi i väntrummet tillsammans med flera andra mammor och bebisar. Alla mammorna ammar sina älsklingar. Alla bebisar ligger tysta vid bröstet och diar. Alla utom Alva. Grrrr! Rooooufff. Mmmmoooummm. Iiiihh. De andra mammorna skrattar. Jag och han som nyss blivit pappa skrattar.

Alva inte bara låter som ett lejon. Hon är född i lejonets tecken. Så här står det om lejonet:Lejonet har en vilja, den allra starkaste, känner den och känner sig ha rätt till den. Lejonet har dignitet och en sann storhet, förmåga att leda och våga befinna sig i centrum.

Det sistnämnda har vår dotter uppenbarligen redan tagit fasta på. Hon är 18 dagar gammal och har redan börjat göra sin röst hörd i världen.

Oblivelse

Alva och jag sitter i soffan och tittar på morgon-TV. Liza Marklund intervjuas om sin nya roman om Annika Bengtsson. Hon får frågan om vad som är viktigast för Annika. Barnen, säger hon, det är självklart barnen.

Liza har funderat mycket på vad i livet man kan vara säker på varar för evigt. Jobbet är det ju inte. Inte vänner och äktenskap heller. Det enda hon kan komma på är barnen. Barnen är för evigt.
– Har man väl blivit mamma kan man inte obli det, säger Liza.

Har man väl blivit mamma kan man inte obli det. Jag tittar på min dotter som ligger bredvid på en filt och studerar mig med stora blå ögon. Jag smeker henne över kinden. Alva och jag. Vi är för alltid. Vi kommer aldrig att obli.

Striden som kom av sig

Jag är rustad för strid redan på morgonen. Medan resten av familjen sover gott har jag fantiserat ihop vad den elaka socialsekreteraren skulle kunna säga och vilka dräpande kommentarer jag ska ge som svar på tal. Vi ska till stadsdelsförvaltningen och göra en faderskapsbekräftelse. Bara för att vi inte är gifta. Är man gift behövs det inte. Jag tycker att det är urlarvigt och förnedrande.

Han som nyss blivit pappa tycker att jag överreagerar. Och poängterar att det inte är den stackars handläggaren som stiftat lagen.
– Pyttsan, hon är i maskopi med systemet, säger jag stridslystet med min mentala bazooka i högsta hugg.

Vi tar hissen upp till plan fyra. Handläggaren som i min fantasi var mager med ett snipigt leende visar sig vara en frodig dam med vänligt utseende. Hon visar in oss i ett rum och säger något rart om Alva. Aha, tänker jag, hon försöker med en vilseledande manöver. Funkar inte på mig, tänker jag och kniper ihop munnen.

Vi får svara på en fråga om hur länge vi bott ihop och skriva på några papper som bevittnas av två andra handläggare. Det är det hela. Jag har lovat han som nyss blivit pappa att uppföra mig men något måste jag ju säga.
– Har det alltid varit så här? Att man måste erkänna faderskapet?
– Ja.
– Vet du om det är någon lagändring på gång? säger jag och försöker låta lite provocerande.
– Nej. Det är ju så olika åsikter om det här. Men jag tycker ju själv att det är konstigt att det bara är ogifta som måste erkänna faderskapet. Det är ju inget som garanterar faderskapet bara för att man är gifta.

Handläggaren ler vänligt. Jag är avväpnad. Hon snodde precis mitt argument! Misstänksamt tittar jag på henne medan hon lika vänligt delar med sig av information om öppen förskola och dagisköer.
– Ja, då var det klart.
– Jaha.
– Hej då och stort lycka till framöver.

Det blir ingen strid. Alva är hungrig. Vi sätter oss i väntrummet och ammar. Damen i receptionen frågar om hon ska hämta ett glas vatten.
– Man blir ju så törstig när man ammar, säger hon vänligt.

– Alla på stadsdelsförvaltningen är ju jättetrevliga, säger jag till han som nyss blivit pappa.
Mannen höjer bara menande på ögonbrynen. Vad hade jag trott? Att de skulle sitta här med horn i pannan? Lärdom: Skjut inte budbäraren.

Kroppen

Jag vaknar av att mitt vänsterbröst håller på att explodera. Jag föreställer mig rubrikerna. Istället för Silkonbröst sprack kommer det att stå Nybliven mammas bröst exploderade. Baby dränkt i bröstmjölk. Jag tittar desperat på min dotter. Hon sover djupt och ser inte alls ut som att hon tänker vakna för att äta. Jag kravlar mig ur sängen, går ut i hallen och tar bort bröstinlägget för att inspektera. Mjölken rinner i strida strömmar över degmagen, sällåren och ner över golvet. Det gör vansinnigt ont. Hade jag haft helium i tutten hade jag med säkerhet kunnat ta hela vår lilla familj på en bröstballongtur över Stockholm.

Bröstpumpen! Vi har ju köpt en bröstpump för en halv förmögenhet. Jag sliter upp förpackningen och kör lite profylaxandning för att kunna fokusera på bruksanvisningen. Sjunker ner på toalettstolen, sätter tratten mot bröstet och börjar pumpa. De funkar. Behållaren fylls av vit, grumlig mjölk och trycket släpper sakta. Jag andas ut. Kikar i badrumsspegeln och småfnissar åt hur jag ser ut. Allting putar. Låren, rumpan, magen och tuttarna. Det ena bröstet är dessutom just nu dubbelt så stort som det andra. Victoria Beckham hade dött av åsynen.

Det är två veckor sedan jag födde vårt barn. Än så länge är det inga som helst problem att mest fascineras av hur en nyförlöst, ammande kvinnokropp ser ut. Även om jag känner mig lite främmande i den kan jag ändå tycka att den är naturligt vacker på något sätt. Jag har fött barn och det syns. Jag är en kvinna som har fött barn! Lite stolt sträcker jag på ryggen tryggt vilande i vetskapen om att mammabarn-gympan hägrar lite längre fram i höst.

Världens längsta bro

Världens längsta bro är inte Pontchartrainbron i Louisiana, USA. Det är S:t Eriksbron i Stockholm. Vi är på väg från Västermalmsgallerian till S:t Eriksplan. Alva ger ifrån sig missnöjda hungerljud från vagnen. Vi tänker att vi ska klara oss till andra sidan bron men vid brofästet på Kungsholmssidan börjar vår dotter gallskrika. Jag försöker med nappen. Den åker ut direkt för att ge plats åt ett hjärtskärande skrik som sätter sig som nålar i mitt alldeles nya modershjärta.

Jag försöker lugna med smek och prat. Inget hjälper. Vårt barn gråter så att hon knappt får luft. Parken på andra sidan bron ter sig oändligt långt borta. Jag tittar förtvivlat på den nyblivna pappan. Jag kan ju inte gärna sätta mig på bron och amma. Vi sätter en väldig fart. Rör oss mycket fortare än vad jag som knappt läkt ihop borde röra mig. Det hugger lite för varje steg jag tar. Men det spelar ingen roll. Dotterns gråt växer ännu mer i styrka. Jag spänner mig i hela kroppen och går koncentrerat framåt så fort det bara går. Jag tittar upp. Det är långt kvar. Jättelångt. Vi försöker med nappen igen. Den åker ut. Alva skriker högre och högre. Mitt barn är olyckligast i världen och jag kan inget göra.

Det är naturligtvis inte sant. Vilken barnläkare som helst hade nog konstaterat att vårt barn inte kommer att dö av att skrika i åtta minuter och att det finns barn som har det betydligt värre. Men för en alldeles nybliven mor och en alldeles nybliven far är de där åtta minuterna av gråt värre än egyptens plågor.

Äntligen når vi fram till den lilla parken vid S:t Eriksplan. Jag sjunker ner på en grusplätt under ett parkträd och häver in bröstet i mitt barns mun. Som i ett trollslag är lugnet tillbaka över vår lilla familj. Alva gör små nöjda diljud. Jag och han som nyss blivit pappa tittar på varandra. Vi klarade det!

Orangino

Vi spelar Orangino med min syster och hennes man. Det är höst och träden är gula och orange utanför fönstren i deras bullerbyvilla. Alva är inte påtänkt än. Orangino är ett sällskapsspel som går ut på att jämföra hur den egna självbilden stämmer överens med omvärldens uppfattning om oss. Från 1-4 graderar deltagarna hur väl en egenskap stämmer in på dem själva. Medspelarna får också gradera egenskapen och sen jämförs resultaten.

Jag får egenskapen perfektionist. Sätter raskt en etta på mig själv. Svågern sätter en fyra. Först blir jag förnärmad. Jag är väl ingen perfektionist! Sen inser jag att svågern har rätt. Åtminstone när det gäller sånt som handlar om färg och form. Som inredning. Jag kan komma på mig själv med att rätta till kuddarna på sängen fem gånger för att det ska ligga exakt rätt. Han som nyss blivit pappa har gett upp bäddningen. Jag går ändå dit och bäddar om. Likadant i resten av lägenheten. Jag plockar, pysslar, justerar. Om mannen lägger ifrån sig en tröja någonstans är jag där snabb som en vessla, viker ihop och stoppar undan i garderoben. Mannen suckar, tar fram tröjan han hade tänkt ta på sig och uppvisar för det mesta ett oändligt tålamod.

Det handlar inte ett dugg om jämställdhet. Det handlar bara om att jag vill leva min Sköna hem-dröm. Min Elle Interiör-dröm. Min Recidence-dröm. Och numera min Family living-dröm. Vi har satt upp klädhängaren Tree från Swedese i sovrummet. För att hänga kläder på. Han som nyss blivit pappa gör just det. Hänger kläder på den. Jag får anstränga mig för att inte direkt gå dit och plocka undan kläderna. Hängaren är ju snyggare utan kläder. Möjligtvis kan en chic handväska få dingla från en gren. Möjligtvis.

På morgonen när Alva somnat om efter att ha blivit matad plockar jag metodiskt undan i lägenheten. Hon sover i vagnen som är perfekt. Den har utdragbart handtag, mycket utrymme under och den matchar resten av lägenheten. Den här morgonen sover hon inte. Hon har magknip och gråter. Det håller i sig hela dagen och kvällen till klockan två på natten. Det är första natten hon inte sover gott. Vi turas om att bära, massera magen, dra i vagnen. Jag matar. Det ligger grejer överallt. Ingen Sköna hem-fotograf i världen skulle vilja plåta den här lägenheten. Och det märkliga är att jag bryr mig inte. Jag bryr mig faktiskt inte. Jag vill bara att min lilla dotter ska bli glad igen. Redan har mitt lilla barn pekat på vad som är viktigt här i livet. Som att det bara ibland är viktigt att ha ett perfekt hem.

Sticksigt och sött som hallonsoda

Vårt liv har blivit omstylat. Visst känns många saker igen men allt är där i en ny konstellation. Våra identiteter har justerats. Mycket är sig likt. Ändå är inget sig likt.

Vid vattnet driver ett ungt par ett fik. Vi sitter på en filt med Alva i vagnen strax intill. Äter gudomliga mackor på hembakat bröd. Jag dricker hallonsoda, han som nyss blivit pappa Trocadero. Längre upp på en sten sitter söderungdomarna, i grässlänten en äldre dam med en hund och vid ett bord en far med sin dotter. De löser korsord. Det är så caféägarna vill ha det, säger de. En blandning av trendiga storstadsungdomar, äldre damer och farbröder, barnfamiljer och turister.

Förra sommaren hade mannen och jag kvalat in som det lite äldre coola paret. Inbillar vi oss i alla fall. I år är det vi som är barnfamiljen. Vi säger det till varandra. Vi är barnfamiljen. Smakar på ordet. Ungefär som hallonsoda. Lite bubbligt, sött och främmande sticksigt på tungan.

Det vardagliga blir viktigt. Sånt som vi gjorde innan Alva kom blir till små trygga öar i allt det nya, spännande. Som att titta på Rapport klockan halv åtta. Eller att sitta bredvid och heja på när han som nyss blivit pappa spelar nätpoker. Med skillnaden att en liten mjuk bebis nu vilar i knät. Vi är en till i vår vardag. I vår alldeles nya barnfamiljvardag.

Min nya följeslagare

Den föds samtidigt med bebisen. Passar på medan han som nyss blivit pappa och jag förundrat tittar på det blåaktiga pyret på min mage och barnmorskorna inspekterar moderkakan. Som en mörk skugga smiter den ut och lägger sig genast till ro i ett fack i BB-väskan. Trängs med den oanvända massageoljan, ett halvätet paket dextrosol och en ask minttabletter. Där ligger den och ruvar, redo att följa med oss hem. Redo att bli en ständig följeslagare genom vårt liv med dottern.

Oron. Oron över det udda ljudet hon gör när hon diar bröstet. Oron över om hon andas. Oron över om jag kommer att tappa henne. Oron när hon sätter i halsen. Ibland fantiserar jag om att en släkting eller vän som hälsar på ska få ett mentalt sammanbrott och slänga Alva i väggen. Oron tenderar att locka fram de mest skrämmande fantasier.

Och sedan. Oron över om hon kommer att trivas på dagis. Om hon ska ta skada av någon barnsjukdom. Om hon kommer att få kompisar i skolan. Vad hon gör ute så sent på nätterna. Vem den där märkliga killen hon umgås med är. Över hur hon tar sin första hjärtesorg. Om planet ska störta på hennes första resa på egen hand. Och så vidare genom livet till jag själv ligger där på dödsbädden och oroar mig för hur hon ska hantera sorgen efter mamma.

Jag har redan insett att det är lika bra att försöka bli vän med den oinbjudna gästen. Accpetera dess närvaro utan att låta den bli ett allt för dominerande sällskap. Inte låta den inkräkta på dotterns upptäckarlusta. Jag tänker att oron föds ur kärlek och omsorg. Ingen kärlek, ingen oro. Ingen oro, ingen kärlek. Två sidor av samma mynt.

Nära livets centrum

Jag ligger vaken och lyssnar till ljuden från min familj. Dottern snusar till vänster. Mannen till höger. Jag ligger inklämd mellan de båda som brer ut sig i sängen. Tänk att det går att bre ut sig i en säng fast man bara väger tre kilo och är femtio centimeter lång. Mannen har långa ögonfransar som skuggar kinden. Dottern ser ut att ha ärvt dem. Utanför fönstret vaknar gatan sakta till liv. En lastbil. En motorcykel. Några klackar som smattrar mot trottoaren. Inuti känner jag mig alldeles varm.

Det är inte så hela tiden. Ibland kommer en oändlig ensamhet över mig och de flesta kvällar får han som nyss blivit pappa trösta bort tårar. De är så märkligt att det går att känna sig ensamast i världen med mannen och dottern alldeles nära. Jag läser Lars H Gustafssons Leva med barn. Om den första tiden som mamma. Det är skönt när det jag känner står i en bok. Dessutom så vackert uttryckt:

Man känner hur sårbar man är, hur snabbt ledsenheten och övergivenheten kan skölja upp inom en, trots att man stunden innan känt sig obeskrivligt glad. Jag tror det hänger ihop med hur själva livet är. Att hinnan mellan glädjen och sorgen, mellan gemenskapen och ensamheten är så tunn när man befinner sig nära livets centrum.

Heja pappa!

Vi pratar så mycket om jämställdhet i samhället. Om patriarkat och orättvisor i arbetslivet. Jag tycker att det är viktigt. Jätteviktigt. Men det finns ett perspektiv på jämställdhet som vi inte alls pratar lika mycket om. Och det är föräldraskapet. Både när det gäller det juridiska perspektivet och de accepterade normer som finns.

Jag har ensam vårdnad om vårt barn till faderskapet är godkänt av Socialnämnden. Vi måste pallra oss ner till ett socialkontor där någon myndighetsperson ska godkänna att Alvas pappa verkligen är Alvas pappa. När jag ser han som nyss blivit pappas ögon stråla mot dottern som vilar på bröstet blir det där besöket på socialkontoret bara ett stort trams i min värld.

I brevet från Skattemyndigheten står det klart och tydligt. Alvas fina pappa är inte alls pappa till vår dotter än. I juridisk mening. Vår dotter får inte ta sin fars efternamn förrän han blivit godkänd som far. Barnbidraget betalas automatiskt ut till mitt konto om vi inte anger något annat. Och det är mycket vanligare att mamman får vårdnaden om barnen vid en eventuell separation. Vår BVC-sköterska informerar om att det inte är så vanligt med pappor i föräldragrupperna. Jamen, det är ju ett bra budskap: Alltså, du är ju välkommen till föräldragruppen men var medveten om att det skulle uppfattas som, ja, udda helt enkelt.

Samhällets budskap är glasklart: Alvas pappa är inte lika viktigt som Alvas mamma. Och så sitter de och fiser fram ytterligare några pappadagar och känner sig nöjda.

Efter förlossningen får jag frågor om hur jag mår. Många frågor från många människor. Jag får särskilda mammapresenter. Han som nyss blivit pappa får inte alls lika många frågor. Och inte en enda present. Jo, det är en kraftansträngning att föda fram ett barn och jo, det gör skitont. Men Alvas pappa stod bredvid mig och andades med, peppade och smekte i tre dygn utan tillstymmelse till ett extra hjälpande hormon i kroppen. Han är också en hjälte.

Och så har vi det här med föräldraledigheten. Om det råder en roffarmentalitet bland gubbarna i näringslivet så råder det en lika stor roffarmentalitet bland nyblivna mammor. Visst, det finns säkert gott om män som inte vill vara föräldralediga så länge. Men det finns lika gott om mammor som gärna roffar åt sig nästa hela föräldraledigheten för att de tycker att det är mysigt att vara hemma. ”Jag är värd det efter att ha fött fram vårt barn.”

Det heter faktiskt mamma-pappa-barn. Inte mamma-barn-och en skvätt pappa på slutet. Heja pappa!

Ditt namn ska vara

Första besöket på BVC. Vi börjar med att gå vilse i det stora vackra tegelhuset som ligger alldeles intill Stockholms stadshus. Till slut hittar vi rätt och sjunker ner i väntrummet bland färgglada kuddar, mjukisdjur och en miljon råd till nyblivna föräldrar. Vår dotter snusar mjukt i sin vagn.

Vår distriktsköterska heter Karin och är så rar. Hon säger att Alva är en ovanligt söt bebis. Jag kontrar med att hon säger så till alla nyblivna föräldrar. Nej, det gör hon inte alls försäkrar hon. Han som nyss blivit pappa och jag kluckar belåtet och pöser över av stolthet. Vi visste väl att just vårt barn var ett ovanligt vackert barn. Dessutom har hon gått upp från 2840 gram till 3230 gram. Vi pöser lite till.

Karin tar fram Alvas journal och för första gången får vi se hela hennes namn, för- och efternamn, på pränt. Det känns speciellt. Vårt barn finns med ett alldeles eget namn i landstingets system.

När vi kommer hem har vi fått papper från Skatteverket med Alvas personnummer och ett papper där vi ska fylla i uppgifter om vilka förnamn och efternamn hon ska ha. Namnen vi valt lyser mot oss i blått bläck. Det är då jag inser det. Jag stirrar på pappret framför mig. Min underläpp börjar darra och tårarna trillar ner för kinderna. Han som nyss blivit pappa tittar undrande på mig.

Vi har bestämt att Alva ska få sin pappas efternamn eftersom vi tänkt att vi ska gifta oss så småningom och att jag ska byta efternamn. Jag har varit nöjd med det eftersom Alva i kombination med han som nyss blivit pappas efternamn klingar mjukt och vackert. I kombination med mitt efternamn får jag snarare associationer till en tysk spion. Men just i det här ögonblicket brister mitt hjärta.

Mitt barn har inte samma efternamn som jag! Det står där på pränt i blått bläck. Min dotter och han som nyss blivit pappa hör ihop med sina namn medan jag är alldeles utanför. Jag hade inte haft en tanke på att det skulle kännas som när jag var liten och inte fick vara med och leka. Men det gör det. Tårarna sprutar, han som nyss blivit pappa försöker trösta och mumlar att det ordnar sig.

Jag tittar förtvivlat på min dotters ansikte. Då ser jag det. Hennes näsa ser precis ut som min. Ganska liten med en liten bulle mitt på. Genast känns det bättre. Hon och hennes far må ha samma efternamn men jag och min dotter, vi har minsann likadana näsor. Det går inte av för hackor det heller.

Alldeles, alldeles underbar

Livet är en gåta
Du är gåtans svar
Allt annat må försvinna
om du blott stannar kvar

Min nya kärlek fiser så det ekar mellan väggarna. Kräver att bli serverad mat i tid och otid och ligger mest och drönar hela dagarna. Ändå är jag galet förälskad. Min nya kärlek behöver bara vara för att mitt hjärta ska slå några extra slag. Inte prestera något särskilt alls. Hon är alldeles, alldeles underbar.

Peppar, peppar, ta i trä

Vi ligger på en filt i skuggan av ett träd i parken strax intill vår lägenhet. Alva är fem dygn. Hon har sovit en lång stund i vagnen. Nu ligger hon bredvid mig och ammar. Han som nyss blivit pappa och jag löser korsord. Lite längre bort hörs skratt och skrik från barn i plaskdammen. Som i inledningen till Cornelis Vreeswijks Turistens klagan. Vi skrattar och säger att nästa sommar. Nästa sommar kommer Alva med lite hjälp kunna treva sig ner i det grunda vattnet.

Innan Alva kom hade vi blivit matade med allt som kunde gå snett den allra första tiden. Amningen som inte skulle fungera. Bebis som skulle vara vaken hela nätterna. Tredjedagendepression eller, ännu värre, en längre förlossningsdepression. Vi konstaterar nöjt att vi sluppit allt det där. Amningen fungerade direkt och vår dotter är en riktigt sömntuta. Och någon maternity blues har jag inte alls känt av. Vi känner oss som en harmonisk och lycklig liten familj där allt är nytt men fungerar.

Kanske är vi inte tillräckligt ödmjuka i vårt belåtana kluckande över hur bra allt går för just oss.

Kvart i tio på kvällen kommer han som nyss blivit pappa ut från badrummet. Han har en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
– Har du spolat ned något man inte ska i toaletten? Det är stopp.
– Det tror jag inte.
– Alltså något annat än toalettpapper och det som kommer ut den naturliga vägen?
– Kanske lite hushållspapper, säger jag med liten röst. Eller kanske ganska mycket hushållspapper när toalettpappret var slut. Och kanske eventuellt några våtservietter och bomullstussar också. Men jag trodde inte det var så farligt.
Säger jag och känner mig allmänt brudig.

Bekymmersrynkan i mannens ansikte får en mer ilsken ton. I badrummet kluckar äckligt toalettvatten under hela badkaret. Han som nyss blivit pappa är en händig kille men det är stopp för långt ner för att vi ska kunna lösa det på egen hand. Vi får ringa jouren som kan komma om en timme. En timme! Det betyder efter elva. Jag är redan dödligt trött och dödligt kissenödig. Vi måste dessutom ringa grannarna och säga att de inte får spola på sina toaletter eftersom det troligen är stopp i stammen.

Vad gör en nybliven mamma i det här läget för att på bästa sätt hjälpa till? Jag tycker storgråta är en bra idé så jag sätter mig i soffan och gör just det. Och lämnar den oskyldige mannen att hantera problemet

Jouren lyckas reda upp situationen. Stoppet försvinner. Vi andas ut. Då får katten syn på en fluga. Vår innekatt är inte bortskämd med potentiella byten. Han brukar vara imponerande smidig men rusar nu vilt efter sitt byte. Och river ner min dyra designerlampa i golvet som går sönder.

Bästa fru Fortuna, du turens gudinna. Vi har förstått vinken och lovar att i fortsättningen vara mer ödmjuka inför det faktum att vår alldeles nya lilla familj fått en så fin start. Peppar, peppar, ta i trä.

Crocodile Dundee

Kväll i New York. Mick Dundee och Sue promenerar genom en ödslig park. Plötsligt dyker ett gäng skummisar upp och skriker under knivhot att de vill ha pengar och klocka.

Sue: Mick, give them what they want. They have a knife!
Mick Dundee betraktar kniven som skummisen viftar framför hans ansikte.
Mick: That’s not a knife. This is a knife!

Och så halar den australiensiske hjälten upp en gigantisk djungelkniv. Och skrämmer självklart skurkarna med sina små butterfly-knivar på flykten.

När vi kommer in till BB Stockholm har jag värkar som barnmorskan säger är kraftiga. Jag är öppen 6 centimeter. Jag och han som alldeles strax ska bli pappa tittar belåtet på varandra. Vad duktigt! Vi har gjort en stor del av jobbet hemma. Jag har kraftiga värkar som jag klarat utan bedövning. Jag känner mig rätt cool och ännu coolare blir jag efter att jag sagt hej till min nya kompis lustgasen.

– Älskling, det här går ju jättebra. Det gör ju ont som sjutton men jag fixar det med bara lustgasen!
Han som alldeles strax ska bli pappa nickar glatt med. Det här är ju inga problem.

Barnmorskan tittar lite bekymrat på CTG-kurvan.
– Du har ju kraftiga värkar men de kommer alldeles för glest. Vi måste sätta in värkstimulerande dropp.
Va? Jag och han som alldeles strax ska bli pappa tittar på varandra. Vi hade just konstaterat att det måste vara toppen med riktigt kraftiga värkar som kommer glest så att jag hinner vila lite emellan. Vi har fel. Värkarna ska komma tätt annars händer inget.

En stund senare har jag handen full av en läskig nål som går till en lika läskig påse med dropp. Och det är då det händer. Mick Dundee kikar in genom dörren. Han har bootsen på och skjortan nonchalant uppknäppt i halsen. Han tittar på de värkar jag tidigare haft. Och säger hånfullt:
– That was not a värk. This is a värk!

Min dotter

Min dotter. Jag snusar i det mörka håret på huvudet. Snusar på den silkeslena kinden och de små armarna. På den lilla magen och fötterna med de långa tårna. Det rycker i den lilla läppen. Hon sover. Gnyr lite stilla. Pyjamasen som var pytteliten i affären är upprullad i benen och ärmarna. Hon är så liten. Och ändå finns allt redan där.

Hjärtat spränger i bröstet. Vår dotter. Vår vackra älskade dotter. Nu är du här. Nu är du äntligen äntligen här.

En lovsång till Bertil

Att vara barnmorska är att vara totalt närvarande i en annan människas viktigaste ögonblick i livet. Barnmorskor kan inte sitta och slösurfa på jobbet, tänka på annat eller lägga femtio procent av sin energi på en arbetsdag för att de kan göra klart nästa dag. Att vara barnmorska är ett alldeles särskilt yrke som kräver en alldeles särskild sorts människor.

Vi hann med tre barnmorskor under vår förlossning. Jag kommer att ha en speciell plats för dem i mitt hjärta. Tack Bertil, Malin och Britta på BB Stockholm. Ni är just sådana särskilda människor.

Ett magiskt ögonblick

Barnmorskan säger att jag ska vänta några krystvärkar till. Men jag tar i för kung och fosterland. Det är måndag den 6 augusti och klockan är 15.00. Sedan i fredags har vi väntat på att få träffa vår bebis. Nu vill jag inte vänta mer. Så jag krystar allt vad jag kan. Det ploppar till. Huvudet är ute. Sedan säger det slurp. Ungefär. Och så är kroppen också ute. Skriket är det vackraste ljud vi hört. Så ligger bebisen på min mage. Blå och alldeles underbar.

Det tar en stund innan vi kommer på att fråga vad det blev för sort.
– Titta ni, säger barnmorskan.
Vi kikar lite osäkert på varandra, den nyblivna pappan och jag.
– Kanske är det bäst att ni tittar, säger vi i mun på varandra.
Som om vi inte vet hur en snopp eller snippa ser ut.

Det blev en flicka. En liten älva. En liten Alva.

En lång början

I fredags satte det igång. Den första värken kom smygande på en av Kungsholmens bakgator. Och jag tänkte glatt att i natt, i natt får vi träffa vår bebis. Men nejdå. Efter en sömnlös natt mellan fredag och lördag, och med ganska tätt återkommande värkar hela dagen igår, la vi oss att vila en stund på kvällen. När vi vaknade vid elva kände jag starka värkar, ringde till BB och tjoade: Nu kommer vi! Nu ska vi ha bebis! Då slutade värkarna komma. Så där bara. Poff.

Imorse pratade jag med världens raraste barnmorska. Hon försäkrade mig om att förloppet är helt normalt för en förstagångsföderska. Han som snart ska bli pappa har gått till affären för att köpa ananas och vindruvor, det enda jag kan komma på att jag vill äta.

Utanför fönstret är det sommar. Måsarna skriker. Mot stadsklipporna en bit bort kluckar vågorna. Medan allt är som vanligt där ute går jag här i min långa början. Men som alla vackra sagor kommer även den här att ha ett vackert slut.

Drömmen om popkollo

5 dagar över tiden. Igår och i natt har jag känt värkar. Eller jag tror det är något värkaktigt i alla fall. Det har inte gjort särskilt ont. Men om jag spänt mig allt vad jag kan och slutat andas så känns de åtminstone lite grann i livmodertrakten. Han som ska bli pappa tycker att jag borde ta tillfället i akt och träna inför vad som komma skall. Träna på att slappna av och andas. Jag tycker att jag hellre vill känna ett hopp om att jag någonsin kommer att föda vårt barn.

Efter 5 dagar över tiden känns det som att jag kommer att vara gravid resten av livet. Jag kommer aldrig mer få dricka rödvin. Mina lår kommer alltid att se ut som två sälar. I sådana stunder känns det bra att fantisera lite om vår bebis framtid.

Jag tänker mig skådespelare, dansare, kläddesigner eller popstjärna. Framför allt tänker jag mig Marit Bergmans popkollo. Och så känns allt lite lättare när jag kommer på att efter all väntan är det bara några få dagar till jag har en liten bebis i mina armar. En liten bebis som eventuellt så småningom kommer delta på Marit Bergmans popkollo.

This is the year, this is the year it all will happen. It’s finally here, I have been waiting all my life.

Amputera utan bedövning

– Att föda barn känns som att amputera en arm utan bedövning, säger den äppelkäcka barnmorskan i DN:s reportageserie om yrkesgrupper som inte tar semester. Sådär bara kläcker hon ur sig liknelsen och jag sätter frukostsmörgåsen i halsen.

Runt om i landet sitter vi, mina medsystrar och jag som ska föda vårt första barn vilken dag som helst. Troligen har de flesta av oss armar och ben i behåll. Troligen är de flesta av oss förberedda på att det kommer att göra ont. Men vi hade nog inte gjort just den liknelsen. Vi hade nog helt enkelt klarat oss utan just den liknelsen.

Jag har aldrig fött barn så jag kan inte relatera till hur det känns. Jag har förvisso inte amputerat en arm utan bedövning heller men jag har sett det på film. Tror jag. Jag kan åtminstone tänka mig den fasansfulla smärta det skulle innebära om någon satte igång att såga av min arm med en rostig slö såg. (Som på film.)

Han som ska bli pappa kommer hem från jobbet och möts av en upprörd blivande mamma.
– Det kommer att kännas som att amputera en arm utan bedövning! Hon sa så, barnmorskan i DN.
– Hade hon erfarenhet av att få sin arm amputerad utan bedövning? säger han som ska bli pappa lugnt.
– Eh, nä. På bilden såg det ut som att hon hade båda armarna i behåll.
– Då vet hon ju inget om det. Vilken usel liknelse.

Det är möjligt att liknelsen är usel. Men vi som ska föda barn för första gången är känsliga. Tänk på det DN. Nästa gång föredrar jag en varningstext som på TV: Känsliga tittare varnas för otäcka bilder. Känsliga förstagångsföderskor varnas för otäcka utalanden av barnmorskor. Tack.

Livet däremellan

Han som ska bli pappa har börjat jobba igen efter semestern. Själv går jag här hemma och väntar. Allt är förberett. Jag kollar BB-väskan en extra gång. Jadå. Färdigpackad. Livet innan barn känns avslutat. Livet med barn har inte börjat. Om vecka 40 var magisk så känns vecka 41 som ett vakuum.

Så tänker jag på Ingmar Bergman. Den store regissören som gick bort i måndags. 89 år gammal. Världsberömd. En del födslar och dödsfall berör en hel värld. Långt bortanför Fårö och Sverige vajar flaggorna på halv stång för demonregissören. Andra berör en liten värld. Alldeles oavsett om vår ankomst till världen, eller vårt frånfälle från densamma, sker under stort eller litet tumult så är villkoren lika för alla: vi föds och vid dör. Däremellan lever vi. Förhoppningsvis.

Så går så sakta dagarna i vecka 41. Kanske borde jag vara lite mer närvarande i de dagarna. Bestämma mig för att de inte alls är tråkiga. Smaka på dem. Lukta på dem. Röra vid dem. För snart. Snart blir min lilla värld aldrig densamma mer.