Hej världen!

Klockan är 04.30. Det är tidigt även för den mest morgonpigga. Som jag. Bredvid mig ligger en vaken nybliven tvååring. Hon sjunger. Jag öppnar fönstret och tittar ut. Hej världen här är jag! Ja, Edith, här är du.

Digital native

Edith och jag sitter i soffan.
– Mamma, kan du hjälpa?
Min lilla spelar Toca Hairsaloon på min Iphone. Favoritsysselsättningen. Vant bläddrar hon mellan de olika barnapparna. Lägger pussel. Bokstaverar ord. Lagar mat med Toca Kitchen. Spelar spel. Knappt två år. En äkta digital native.

 

Systerskap

– Lun! Mamma, lun!
Edith ser uppfordrande på mig. Jag förstår inte vad hon vill säga.
– Lun! Lun!
Jag letar efter ord som matchar med lun, men ingen klocka ringer. Edith upprepar ordet igen. Då tittar Alva stillsamt på mig över köksbordet.
– Mamma, hon säger lunch.
– Menar du lunch? säger jag till Edith.
Yngsta dottern skinner upp. Precis! Äldsta dottern skiner lika mycket. Hon som förstått.
En stund senare sitter Alva bredvid Edith och berättar om blommor och fåglar som finns på Ediths mugg. Lillasyster lyssnar uppmärksamt. Närheten mellan de två, lillasyster som skrattar förtjust när storasyster skojar, storasyster som ömsom busar, ömsom ömmar för den mindre. Det är så fint att se på systerskapet som växer ur en alldeles självklar samhörighet.

Äta mat!

Vår minsta är en matglad liten tjej. Äta mat! Vallin (Välling).  Mörgås! De är alla frekevent använda uppmaningar

Alva – poeten

– Mamma, månen är orange. Jag ser det genom mitt röda öga. Mitt öga är rött för att jag älskar dig så mycket.

Alltså

Alva smakar på ord som om de vore karameller. Nya favoriter uppstår och dottern utforskar olika användingsområden. Just nu är alltså ordet för dagen.

Det är morgon. Jag sover bredvid Alva, halvslumrar snarare. Då tittar en sömndrucken dotter upp på mig och viskar:
– Mamma, vet du vad det är som låter?
– Nä.
– Mamma, det är alltså mitt hjärta som slår.
Sen somnar hon om igen.

Sångstund

– Inspi!
Edith sätter ihop fingrarna och ropar uppfordrande.
– Inspi! Imse vimse spindel.
Jag sjunger och Edith gör alla rörelser. På Upp stiger solen, hojtar dottern Opp! och slänger häftigt upp de små armarna i luften. Om och om igen sjunger vi Inspi. Ibland kan Edith inte hålla igen sin förtjusning efter avslutad sång, då utbriser hon i Hua! Hua! Hurra! Hurra!
Ungen är bara 16 månader och kan så mycket redan. Och jag är sådär fånigt imponerad som bara föräldrar kan vara.

En pärledag

Till Alva och Edith. En liten skärva av er barndom. En pärledag som er mormor skulle kalla den.

Klockan är halv åtta. Det hällregnar. Edith står vid dörren mot uteplatsen.
– Atten! Atten! Vatten. Vatten.
Vi har glömt att ta in dynorna till utemöblerna. De dryper. Det gör inget. Vi kurar. Det är en riktig kurmorgon. Alva sitter i mitt knä med rufsigt hår. Jag snusar på min nästanfyraåring. Edith kryper upp i soffan, in i min armhåla. Min stora och lilla i en godmorgonhög i knät. Vi tittar på Dinosaurietåget, ett av Alvas favoritprogram.

Alva och jag bakar scones till mannen som just vaknat. Vi knådar och kletar med degen och så hyst in i ugnen. Edith somnar innan sconesen är klara. Vi andra äter dem med gyllene smör som smälter mot de varma bröden. Jag brer på jordgubbssylt också. Torkel och Alva rynkar på näsan. De där två skulle kunna leva på smör om det knep. När vi är mätta går mannen och äldsta ner i källaren och letar efter gamla Kalle Anka-tidningar. Jag smyger in i sovrummet för en lite förmiddagslur. Lilla snusar i sin säng. Jag kan inte låta bli. Försiktigt lyfter jag upp Edith och lägger henne på min arm. Näsan i hennes nacke. Jag gjorde precis likadant med Alva när hon var liten. Jag sluter ögonen, känner den lilla kroppen tätt intill min. En nådastund.

Vi packar in oss i bilen och åker till Velamsund. Strosar genom en lindallé och kommer ut på en stor gräsmatta. Den slutar i ett stup som kastar sig ner mot det blå sundet. Längst ut vid kanten växer ett bigaråträd som dignar av mörkröda, mulliga bär. De smakar gudomligt. Alvas händer blir röda av  bigaråsaft. Det rinner bigaråsaft över hakan och dotterns panna är randig av röd saft. Vi står där en lång stund och glufsar i oss röda bär. sen promenerar vi ner till Långa raden. Vi fikar. Sätter oss i slänten mot vattnet och tittar på när änderna skjuter rumpan mot himlen i jakt på mat där nere på botten. Alvas skratt stiger som fjärilar. Edith promenerar envist upp och ner för slänten. Pippi! Pippi! Atten! Atten! Bada! Bada!

Förbi ridhuset ligger badplatsen och en lekplats. Minsta balanserar på en stock med stöd av mammas hand. Hon kiknar av skratt. Stora klättrar vigt omkring i ett ihåligt klätterträd. Jag lägger armarna om maken, känner hans hjärta slå.

– Den här!
Alva håller bestämt fram Shrek 2. Vi är i videobutiken i Ektorp. Jag hyr Shrek på dotterns begäran och True Grit till mannen och mig i en fåfäng tro om att vi ska orka se en film ihop efter att barnen somnat.

Solen har tittat fram. Av morgonens regn syns inte ett spår. Vi grillar kött och äter middag på uteplatsen. Sen premiärsyskonbadar Alva och Edith i badkaret. Maken och jag tittar på med kärleksfyrverkeri i hjärtat. Stora busar med Lilla som kiknar. Hon plaskar med de små händerna. Jag tvättar håret på båda. Sköljer. Tvättar fyra öron. Klipper naglarna på fyra händer och fyra fötter. Pussar fyra kinder. Sen kryper hela familjen upp i soffan och tittar på Shrek.

Mannen lägger Alva. Jag bryter rutinerna och låter Edith somna tätt intill.

Nu sitter jag i soffan. Torkel och Alva snusar i Alvas säng. Edith snusar i sin säng. Klockan är tio. Det blir ingen film ikväll heller. Men det gör inget. Jag lägger den här magiska familjedagen, den här pärledagen, till samlingarna.

Ordet på modet

– Mamma, det här är asajobbigt!
– Mamma, jag är asahungrig.
– Jag är asatrött!
– Det här är asafint.

Asa är ordet på modet i Alvas värld.

I will be poppolo

I will be poppolo. I will be poppolo. Hejt! Gejt! I will be poppolo. I will be poppolo. Hejt! Gejt! I will be poppolo. I will be poppolo.

Alva står på en stol. Hon vickar på höfterna och svänger med benen. Handen är en mikrofon. Showen är igång. Dottern kör sin alldeles underbara version av Erik Saades I will be popular.

Språkkoden knäckt

Klockan är halv sju på morgonen. Edith och jag har smugit oss in i storstugan. Nu sitter yngsta dottern med en cykelhjälm i knät. Hon knäpper knäppet, tittar upp och säger bestämt:
– Ötta! Ötta! Öppna! Öppna!
Efter en stund reser hon sig och går med raska steg genom korridoren till mormor och morfars sovrum.
– Momo! Momo!

Edith har knäckt språkkoden under veckan vi varit i Espevik. Hon samlar på sig fler och fler ord. Och försöker härma alla ord man säger. Tatis. Potatis. Bebis. Tissa. Kissa. Mat. Pappa hä! Pappa är här. Tol. Stol. Dato. Dator.

Orden hoppar som sprattlande fiskar ur den lilla munnen. Lite bångstyriga, men ivriga att komma ut.

Barnbarnssyn

Det finns oändliga äventyr för stora och små här i Espevik. Mormor och morfar har proppat huset och trädgården fulla med barnbarnsskoj.

– Titta, säger min mamma och pekar på ett knotigt träd i snåren vid trädgårdsgränsen.
Jag tittar och ser…ett knotigt träd. Det ser inte min mamma.
– Jag ska be pappa röja runt trädet. Titta på grenarna! Vi bygger en plattform vid stammen, kanske högre upp som barnen kan sitta på. Det kommer att bli ett jättebra klätterträd!

Hon har perfekt barnbarnssyn, min älskade mor.

Alvas önskelista

Sommar på västkusten. Tång som doftar salt. Krabbor. Jordgubbar söta mot tungan.

– Mamma, vad ska vi göra imorgon?
– Vad vill du göra, hjärtat?

Dotterns önskelista:

Bada i havet.
Gunga.
Plocka blåbär.
Fiska krabbor.
Åka på cykelutflykt med mormor och morfar.
Leka i dockskåpet på vinden.

Min unge har förstått vad somaren ska användas till.

Alla i familjen

Edith kan nu säga namnet på alla i vår familj:

– Torte
– Vava
– Mali
– Edit
– Esso

Edith har börjat på förskolan

Edith är 15 månader. Hon har börjat på förskolan. Nahid. Lilly. Sara. Vår yngsta ler redan stort när vi nämner pedagogerna vid namn. Nahid har jobbat med små barn i 30 år. Hon har glitterpannband, röd sammetsklänning och varmaste blicken. De vinkar från fönstret när jag går. Edith på sitt vis med handflatan uppåt. Jag känner mig kolugn när jag lämnar min skatt i Nahids trygga famn.

Försommarmorgon

Försommarmorgon i Storängen. Fåglarna håller serenad utanför fönstret. Det frodas och växer i trädgården. Det kommer att bli en fin dag. Nationaldagen. Vår andra bröllopsdag. I vårt sovrum snusar vår stora, mannen och vår lilla. Livet är fint.

Liten blir större

Liten har blivit större. På tisdag börjar vår minsta på förskolan. Tiden går så fort. Alldeles nyss var hon en liten bebis. Nu springer hon i hasorna på storasyster och sparkar boll på gräsmattan. Vår tanke var att Edith skulle börja på dagis i augusti, men här i Nacka får man ta den plats man blir sig tilldelad, det är trångt på förskolorna. Och nu fick vi erbjudande om en plats på en förskola som vänner till oss haft barn på och de har varit nöjda. Då är det bara att hugga som en kobra. Men liten. Det tycker i alla fall jag att hon är.

Po-pop!

Ediths ordförråd växer hela tiden. Det senaste är po-pop som är benämningen på vår katt men även fåglar, hundar och andra djur. Vilket djur som än dyker upp pekar Edith glatt:
– Po-pop! Po-pop!

Ordförråd

Edith ordförråd 14 månader gammal:

– Hej!
– Hej då!
– Pappa
– Mamma
– Mej! (Nej!)
– Tötti (Törstig)
– Torte (Torkel)
– Baj (Bajs)
– Apa

Alvas ordförråd 3,5 år och lite till:
– Mamma, de här är jättefräsiga!

Edith går

Edith har gått med stöd länge men inte vågat sig iväg på egen hand. På senare tid har hon till och med brutit ihop en smula när vi försökt gå genom att hålla henne i händerna. Vår snart 14-månader gamla tjej har varit motoriskt redo men hon har inte riktigt vågat sig ut på hal is. Förrän idag. Plötsligt knäckte hon gå-koden. Till hennes mors glädje på kvällen när jag kommit hem från jobbet så hela familjen fick vara delaktiga i den stora händelsen. Stapplande steg över vardagsrumsgolvet. Först tre. Sen fyra. Sen fem, sex, sju, tio. Med flammande kinder och glädje i blicken tågade vår minsta stolt fram och tillbaka mellan mamma och pappa. En magiskt ögonblick.

Mej!

Vår lilla har lärt sig att säga nej. Bestämt vänder hon bort huvudet och protesterar:
– Mej! Mej!

Dansk skalle

Edith stångas. Mycket medvetet lutar hon huvudet bakåt och tjongar framåt. En klassisk dansk skalle. Vi säger nej. Vi säger fy. Vår lilla bara skrattar och tjongar ännu mer. Mannen och jag börjar få ömma näsben.

Stopp!

Barnens mormor är på besök. Hon passar Edith medan mannen följer med Alva som ska skolas in på nya förskolan. Medan storasyster lär känna sin nya omgivning och sina nya kompisar passar Edith på att lära sig helt andra saker.

Här är polisen som mitt i gatan står. Han säger när man kör och han säger när man går. Ibland blir det stopp! och då är gatan fri, då åker alla bilarna så fort förbi.

När mormor sjunger visan och kommer till stopp! håller Edith upp sin lilla hand och ropar Topp! Topp!

Simkort

Vi botaniserar runt i vår nya trädgård. Upptäcker allt som nu tränger sig upp ur marken efter en lång vinter. Krokusar. Vitsippor. Till och med blåsippor.
– Mamma, titta, ett simkort!
Alva håller upp ett simkort till en mobiltelefon.
– Vet du vad men har det till, frågar jag?
– Till att simma förstås! Men mamma, jag kan redan simma.
– Jaha, var har du lärt dig det?
– Av Gittan och Fårskallarna.

Från vår treårings värld

En av alla sagor vi läst för Alva är Ta fast Fabian. En lekfull och spännande kurragömmaberättelse om Fabian, djurparkens nya apa som inte alls vill sitta instängd på zoo. Nu är det Alvas första dag på nya förskolan i Storängen. Intensiv inskolning under tre dagar med pappa som medföljande trygghet. När jag kommer hem från jobbet frågar jag Alva om hon träffat några ny kompisar:
– Mamma, en av mina nya dagiskompisar heter Fabian. Och vet du mamma, det är inte en apa, det är en kille!

Vid läggdags kommer fler härliga tre- och ett halvt årstankar:
– Mamma, jag kan inte så mycket engelska. Bara lite. Hej heter Häääälllo och hej då heter Baj baj. Häääälllo. Baj baj. Häääällo. Baj baj.
Betagen av min treåring utbrister jag:
– Alva, mamma tycker det är så roligt att vara med dig så jag blir alldeles varm.
– Mamma, jag är också alldeles jättevarm i kroppen för jag älskar Edith jättemycket!

Shinkansenliv

Tiden rusar. Imorgon blir Lilla ett år. Ett år. Det har redan gått ett år. Jag minns när mannen och jag stod där på perrongen i Tokyo och väntade på Shinkansen. Snabbtåget som slagit världsrekord. Över 500 km/h. Så känns det ibland. Alldeles nyss låg hon ju där, spädbarnskrum i famnen med handen i reflexgrepp om mitt finger. Samma hand som hon nu glatt håller framför sig medan hon utbrister:
– Dä vo di! Där är den.

Shinkansenliv. Men jag vill inte slå världsrekord.  Jag vill sakta farten. Jag längtar efter snälltågsliv.

Lägga Edith

Jag minns så väl. Alla kvällar med tårar. Fram till Alva var två år somnade hon sällan utan en stund av olyckliga snyftningar eller hjärtskärande gråt. Med Edith är det helt annorlunda. Jag lägger henne på min mage med huvudet mot min axel. Hon somnar nästan alltid på en gång. Men jag ligger kvar. Bara för att det är mysigt. En stund senare lyfter jag över henne i spjälsängen. Lyssnar på lugna bebisandetag innan jag smyger mig ut genom dörren. Inga kvällar med tårar.

Välkommen 2011!

Vi står på balkongen på trettonde våningen. Genom snödiset skymtar vi fyrverkeriglittret som begraver det gamla året.
– Vad det bråkar hela tiden mamma!
Jag har min treåring i famnen. Hon är fortfarande vaken. Med näppe.

2010. Året då vi blev fem i familjen, lilla E inräknad, och flyttade till hus. Nu är det 2011. Välkommen säger vi till ett nytt år.

Onödig information

Jag kryper tätt intill Alva på kvällen.
– Jag älskar dig, viskar jag i dotterns öra.
– Mamma, jag vet det! Du behöver inte säga det hela tiden.

Utforskartider

Snön ligger vit på taken. Snön bäddar in hela Storängen i ett tjockt, vitt täcke. Det gnistrar och glittrar. I fönstren hänger stjärnor. Balkongräckena är inlindade i ljusslingor. På vägen utanför vårt nya hus skidas det och promeneras som sig bör dagarna efter jul. Skinkor, korvar, syltor, sillar, röror, såser och mängder med julgodis i magen kräver rörelse.

Samtidigt i vår lilla värd pågår storslagna saker. Samma dag vi flyttar in tar Edith sina första krypsteg. Tre veckor senare kryper hon obehindrat omkring, hon ställer sig upp mot allt hon kommer över, säger:
– Hej då!
– Titta!
– Mamma!

Vi ställer den klassiska frågan:
– Var är lampan?
Då vinkar hon glatt en drottninglik vinkning.

Alva har fått ärveskidor av sin kusin. Trevande tar hon sig över snön. Men roligast är pulkan. Vi har pulkbacke i trädgården. Hon gör snöänglar och bygger snöslott med sin pappa.

Snön ligger vit på taken. Och i allt det vita utforskar våra barn vårt nya hus och vår nya trädgård på sina olika sätt.

Mot nya äventyr

De allra sista dagarna i Fredhäll. Snön ligger vit på tak och gator. Det är alltid lika vackert här när det snöat. Här har vi bott i drygt fyra år. Fyra år som helt förändrat våra liv. Här har vi gift oss, fått två fina ungar och nya vänner. Men jag känner vare sig nostalgi eller vemod. Vi är klara här. Vi är redo för nya äventyr. För det är det väl? Äventyr att flytta till en villaförort?

Tidens gång

Ediths näsa vilar i min halsgrop. Hennes mage mot min. Djupa, lugna andetag från min lilla som nyss var vaken i spjälsängen men som somnat om i min famn. Vi sitter i soffan. Länge, länge sitter vi så. Ella Fitzgeralds röst bäddar in oss i nostalgi. Nyss var Edith en nyfödd bebis. Snart är hela föräldraledigheten förbi.

Farsdagförvirring

Det är fars dag. Vi äter brunch på Rica Hotell i Älvsjö. Där finns en Alfons Åberg-värld. Lite halvskabbig i föräldrarnas ögon. Ganska skojig i vår treårings ögon. Hon leker en lång stund, sen äter hon pannkakor och dumlekola som om det inte fanns någon botten. När vi kommer hem däckar Alva i sin säng, pannkaksstinn och lekrosig om kinderna. Hon sover i över två timmar. När hon vaknar kryper hon upp i mitt knä, tittar ner på sina tights och pippitröja och utbrister förvånat:
– Mamma, vad knasigt, jag har sovit i det här.
Jag reagerar inte nämnvärt på kommentaren utan börjar istället laga middag. När den är klar sätter sig familjen till bords.
– Men mamma, jag vill ha smörgås!
– Hjärtat, du kan ju inte äta smörgås till middag.
– Men jag har inte fått någon frukost idag!
Nu blir jag lite förvirrad.
– Men jag gjorde ju en pippismörgås imorse. Som du åt.
– Nä, inte idag har jag inte fått frukost.
– Jo, du har faktiskt fått frukost.
– Nääää, mamma!
Alva börjar gråta.
– Kom nu gumman, nu äter vi farsdagsmiddag.
Nu är det Alva som ser förvånad ut.
– Är det fars dag idag också?
Då trillar poletten ner. Vår treåring har helt enkelt trott att hon sovit hela natten och att det är morgon igen!

Morgonbryderier

Tidig lördagmorgon. Alva och jag sitter i soffan och myser. Edith tar sig runt lägenheten i sin gåmobil.
– Mamma, jag behöver bajsa!
Jag lämnar äldsta dottern på toaletten. Det dröjer länge innan hon påkallar min uppmärksamhet. När hon väl gör det tittar min treåring bekymrat på mig och muttrar:
– Mamma, det kommer inget bajs. Jag är stenhård i magen.

Nänänä

När vår minsta inte är med på noterna protesterar hon. Och protestljudet har hon valt med omsorg:
– Nänänänänänänänänänänä.

När jag blir pappa

Vi sitter vid köksbordet. Alva smaskar glatt på potatis, köttbullar och nyheten gräddsås som hon först fnyste åt, sedan bad att få smaka på och nu doppar alla tuggor i. Plötsligt säger hon:
– När jag blir en pappa, då får jag kort hår.
Sannerligen är en treårings huvud full av intressanta funderingar och slutsater.

Sjuk Lilla

Lilla blir sjuk, bara några dagar innan hon ska fylla åtta månader. Vår minsta, som vanligen hasar i väldig fart över golven, står på alla fyra och gungar, snart kan jag krypa, se!, äter barnmat i glupska skedar, hon är nu febrig och matt. Sover. Vill sitta i knät, nära. Kräks upp mjölkersättningen. Mamma- och pappahjärtan blir alldeles ömkande. Vi klappar, pussar och pratar i mildaste tonen. Näsdroppar. Iprensuppar. Alvedonsuppar. Lite vatten i pipmuggen. När febernedsättande börjat verka orkar Lilla busa lite. Sen somnar hon igen. Äter lite. Sover. Den lilla kroppen som en bakugn. Vi hoppas på tillfriskning till 8-månadersdagen.

Ett avslöjande nekande

Jag sitter vid köksbordet med mitt morgonkaffe. Ögat i tidningen och örat mot Alvas rum där storasyster och lillasyster leker under högljudda skratt. Det går en stund. Illtjut och gråt från Edith. Jag rusar in i Alvas rum.
– Vad hände?
Alva ser väldigt skyldig ut.
– Jag vet inte, muttrar hon.
– Alva, säger jag strängt. Vad hände?
– Mamma, jag trampade INTE på Ediths hand.

En tugga katt

Edith hasar efter Esso. Tar tag i svansen. Och stoppar in den i munnen innan vi hinner reagera. Mums?

Edith i karusellen

Edith är 7 månader. En tid då det råder lite kalabalik i vår familj. Vi har köpt hus. I slutet av november går flytten. Mannen och jag är uppfyllda av  takomläggning, möbelauktioner, ny dagisplats till Alva, förhandling med flyttfirmor, rensing av grejer och försäljning av vår lägenhet. Äldsta dottern tar precis så mycket plats som en treåring gör. En charmig, klok, humoristisk, kärleksfull tjej med inslag av vild trots. Mitt i allt detta strävar vår lilla i sin utveckling. Nästan alltid nöjd och harmonisk utforskar Edith sin värld. Hon hasar framåt och bakåt, försöker resa sin lilla rumpa genom armhävningsliknande rörelser, undersöker sina leksaker, prövar sina röstresurser. Men ibland, om kvällarna, då är det som att hon protesterar mot karusellen som hon tillbringar sin första tid i livet i. Hon vaknar och gråter. I vanliga fall ligger Edith gärna med näsan mot väggen och ryggen mot mig. Nu kryper hon tätt intill, lägger sin kind mot min, sina små händer på mina armar. Nära, nära. Älskade lilla.

I en treårings värld kan allt hända

Vi är på väg hem från Dieselverkstaden. Alva har glatt sjungit, hoppat och dansat efter barnrytmikledarens uppmaningar. Edith har suttit själv för första gången. Efteråt tar vi tunnelbanan. Mittemot sitter en dam med grått hår i 60-årsåldern.
– Mamma, varför är den tanten gammal?
Alvas stämma ljuder i tunnelbanevagnen. Jag viskar i dotterns öra:
– Du vet ju inte hur gammal tanten är, eller hur?
– Men mamma, varför är den tanten jättegammal?
Jag sneglar generat på medpassagerarna. Tanten ifråga gör inte en min. Övriga passagerare fnittrar tyst.  Jag rodnar och fnissar på samma gång.

Jag fryser

Precis som Alva gjorde sover Edith bredvid mig i sängen. Ofta sover äldsta dottern gott i egen säng med då och då kommer hon in och kryper ner mellan mamma och pappa. Det är mysigt men slutar alltid med att jag vaknar och fryser. Både vår stora och vår lilla är inte mycket för täcke. Så fort jag försöker lägga på Edith täcket sparkar hon hårt med sina små ben för att bli av med eländet. Och Alva vrider och vänder sig tills hon ligger ovanpå. Mamman ligger i mitten med täcket nere vid midjan och huttrar. Jag känner som min barndomsväns mor som brukade säga: Barn, barn, ta på er en kofta, jag fryser.

Matglad

Edith sitter i barnstolen och tittar ivrigt på tallriken på bordet. Varje gång jag sträcker fram skeden skrattar hon högt och hoppar upp och ner i stolen. Jag får försöka sikta in maten i den skrattande lilla munnen. Hon sluter den, smakar koncentrerat, sväljer och börjar skratta igen. Det är väl det som kallas matglad!

Raketfart

Tiden går så fort. Alldeles nyss låg vår lilla i magen. Nu är Edith snart sex månader. Hon vänder sig enkelt från mage till rygg och från rygg till mage. Säger pa-pa och ba-ba. Skrattar högljutt åt nästan allt som storasyster gör. Om hon inte får ett tjuvnyp förstås. Edith avskyr att ha täcke på sig. Till och med i sömnen sparkar hon hårt med de små benen för att bli av med det obehagliga. Hon har börjat med smakportioner. Och tar glatt nappflaskan, något som Alva aldrig gjorde. Vår yngstas utveckling sker i raketfart alltmedan löven börjar skifta i lila utanför fönstret.

Sakernas tillstånd

Vi är på utflykt till Tyresta nationalpark. Dagen före har Alva haft sitt treårskalas. Sånt tar på krafterna. Dottern insisterar på att hennes pappa ska bära henne. Efter en stund stryker hon sin pappa över kinden.
– Pappa, vad är det här?
– Det är ju skäggstubb.
– Ja, men vad kommer det ifrån?
– Det kommer liksom inifrån.
Det tror inte vår treåring.
– Nä, pappa, det kommer från snuset.

Smack!

Jag sitter i soffan. Edith ligger bredvid. Jag smackar. Yngsta dottern smackar tillbaka. Jag smackar igen. Edith härmar mig igen. Så håller vi på länge. Däremellan skrattar vi högt båda två. Jag tror vi fått världens charmigaste bebis.

Snyggkoll

– Vad snygg du är, säger jag till mannen.
Alva uppmärksammar vad jag sagt och betraktar sin pappa länge. Väldigt länge. Till slut frågar jag:
– Vad gör du?
– Jag kollar om pappa är snygg.

Sötast

Mamma har ställt till med stort släktkalas i Espevik. Från alla håll strömmar syskon och kusiner med barn och barnbarn i släptåg. Minnen från förr och nu delas. Kakor äts. Skratt och så den där märkliga känslan av att höra ihop trots att många av oss knappt känner varandra. Som sig bör på släktkalas springer barnen runt, buffas, tjoas, stojar och finner nya vänner, om inte för livet så åtminstone för kvällen. Alvas kusin Viggo som är fem år har flera unga damer som svärmar kring honom. När kvällen kommer kan Viggos pappa inte motstå att lite retfullt fråga:
– Vem tyckte du var sötast av tjejerna?
Viggo  funderar lite.
– Ingen speciell tror jag.
– Ingen?
– Nä, jag kan inte komma på någon som är sötast.
Viggos pappa breddar perspektivet lite.
– Men hemma då. Vem av tjejerna är sötast hemma?
Viggo funderar lite till men kan fortfarande inte komma på någon speciell. Men så skiner han upp.
– Jo, en kommer jag på i så fall!
– Vem då? frågar Viggos pappa nyfiket.
– Mormor!

Varma tankar

Hettan hänger i luften. Svampig. Det går nästan att greppa den. Termometern i lägenheten visar nästan tretti grader. Vi flämtar och svettas. Men jag gillar värmen. Gillar att bunkra sol, ljus och hetta i själen för kyligare och mörkare tider.

Edith är fyra månader. En bebis så ljuvlig att hjärtat ständigt slår volter. Glada glitterögon. Knubbiga lår. Mjuka magen som inbjuder till pussar från mamma, pappa och storasyster. Vår minsta ligger naken i värmen och vänder sig nu enkelt från rygg till mage. Hon har fått sin första smakportion och mumsar försiktigt men lite nyfiket på purén av potatis, osaltat smör och bröstmjölk. Vår lilla tjej.

Mysig musik

Sommar. Jag spelar reggaemusik på full volym. Det går hem hos dottern:
– Mamma, vilken mysig musik du spelar!