Monthly Archives: september 2007

Det finns inget dåligt väder

Standard

– Du, det spöregnar och blåser. Vi kanske ska strunta i att åka, försöker jag.
Han som nyss blivit pappa kelar med dottern i sängen. Jag får ett kort ögonkast.
– Du får väl ta på dig, konstaterar han bara.
– Lätt för dig att säga som har massor av kläder att välja på, gnäller jag.
– Jag har faktiskt bara ett par byxor, fortsätter jag och tar på mig min offermin. Det är synd om mig.

Han som nyss blivit pappa har all uppmärksamhet riktad mot dottern. Jag får ingen sympati alls. Slokörad lommar jag ut i köket med mitt kaffe. Sen tar jag på mig mina nya fina byxor som jag beställt på postorder från H&M. I vanliga fall hade jag kanske inte varit superimponerad av ett par H&M-jeans men nu är jag kärare i dem än jag varit i något plagg. Det är vanliga jeans. Inga mammajeans. De är två nummer större än min vanliga storlek men de sitter riktigt bra. Jag lovar mig själv att aldrig mer kliva utanför dörren i mina mammajeans.

Iklädd mina nya byxor, gummistövlar och en gammal vindjacka sitter jag med dottern bak i bilen. Vi är på väg till Lidingö för att titta på loppet som mannens bästa vän och fästmö springer.
– Oj, vad det regnar, säger jag.
– Oj, vad du är gnällig, säger han som nyss blivit pappa glatt. Av någon outgrundlig anledning är han ganska förtjust i spöregn och blåst.

Fältet där löparna går i mål har förvandlats till en leråker. Nu har himlen dessutom öppnat sig och vi hukar under våra medhavda paraplyer. Mina byxor är genomblöta nertill.
– Det är väl bättre om du stoppar in byxorna i stövlarna, säger mannen.
– Det ser fult ut, mumlar jag.
– Förlåt?
– DET SER FULT UT!
Jag försöker inte ens förklara för mannen varför det är viktigare att känna sig snygg i sina nya jeans än att vara torr i spöregnet. Egentligen kan jag ju inte förklara det ens för mig själv.

Jag kikar på Alva som sover djupt. Det ser ljuvligt ombonat ut där i vagnen. Det är lite folkfeststämning trots regnet. Bortsett från blöta byxben är jag varm och torr. Jag måste erkänna att det trots allt är riktigt mysigt. Jag sticker min hand i mannens. Så klampar vi iväg över fältet.

Gråten är min när du gråter

Standard

Torsdag kväll. Alva skriker. Och skriker. Och skriker. För full hals. För liten hals. För mellanhals. Jag bär. Han som nyss blivit pappa bär. Jag puffar i rumpan. Han som nyss blivit pappa puffar i rumpan. Jag försöker amma. Jag försöker amma extra mycket genom att trycka in bröstet i munnen på dottern. Hon spottar ut det. Och tjuter. Jag försöker med nappen. Det funkar. I tio sekunder. Mer gråt. Den lilla kroppen sprattlar och är alldeles svettig. Munnen ser ut som skrikande bebismunnar brukar göra i tecknad film, med gomseglet fladdrande längst bak.

Jag bär lite till och försöker med en sång. Den första jag kommer på. Elefanten spruta’ vatten men jag trodde det var öl å sen dess så har de kallat mig för knöl. Om och om igen sjunger jag samma mening. Troligtvis hamnar dottern i chock både över låtvalet och min sångröst. Hon är tyst i säkert fem minuter förutom några små gnyenden. Min fiolsträngsspända kropp slappnar av. Då bryter gråtkalaset ut igen.

Till slut somnar dottern utmattad med bröstet i munnen när jag ammar henne liggande i sängen. Snart är vi inne i vecka åtta. Enligt min nya bibel, Växa och upptäcka världen av två holländska författare, går barnet in i ett nytt utvecklingssprång mellan vecka sju och vecka nio. Boken beskriver sju sådana utvecklingssprång under barnets första år. Varje språng är väldigt omvälvande för den lilla bebisen, vilket bland annat resulterar i extra mycket gråt. Allt enligt de holländska forskarna Hetty van de Ritj och Frans X. Plooij. För en nybliven mamma är det skönt att ha just sådan forskning att luta sig tillbaka på. Allt för att få bekräftelse på att det som händer i vårt liv är normalt. Och nu sussar dottern gott på kudden.

Tjugo minuter senare när jag tittar till Alva ligger hon vaken med stora ögon. Han som nyss blivit pappa får i uppdrag att natta. Han brukar vara bra på det. Men ikväll är det omöjligt. Gråteriet tar fart igen. Just när Idol ska börja. Vi vyssjar och smeker men icke. Jag tar med mig dottern ut till tv:n och placerar henne i mitt knä. Låter hennes lilla huvud vila mot mitt bröst och smeker henne över panna och näsa. Och då. Först ler hon stort. En. Två. Tre gånger. Sen somnar hon djupt i min famn.

Logiskt förstår jag mycket väl att små bebisar gråter då och då och att det inte är någon fara. Känslomässigt är det något helt annat. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter.

Aj aj sergeant!

Standard

Vår dotter har gått från munkfrisyr till militärfrisyr. Ett kort stubb täcker hela det lilla huvudet. Och det är väldigt passande. Det finns nämligen ingen tvekan om vem som för befälet i vår lilla familj. När dottern ger order är det bara för mig och mannen att ställa upp på ett spikrakt led och utföra det vi blivit beordrade om. Aj, aj, sergeant!

Granny Smith vs. Ingrid Marie

Standard

Nu är hösten här. Mataffärerna dignar av svenskodlade äpplen. Ingrid Marie. Gravensteiner. Alice. Cox Orange. Till skillnad från de blankpolerade, galet besprutade Granny Smith är de svenska äpplena lite fläckiga och kantstötta. Medan Granny Smith håller i evigheter blir de svenskodlade äppelsorterna snabbt bruna.

Om verklighetens bebisliv är ett svenskt Ingrid Marie så är tidningen Mama ett Granny Smith. Tidningen visar blankpolerade bilder och bebisliv. På omslagen strålar vackra mammor som inte alls korresponderar med det trötta ansikte jag möter i spegeln varje morgon. I senaste numret visar Pernilla Wahlgren upp sin samling av Gucci- och Dolce Gabana-tossor till sin några månader gamla bebis. Ärligt. Det borde vara förbjudet att sätta på bebisar guccigrejer.

Men bortsett från det. Jag gillar Granny Smith. Det är vackra att se på och supersaftiga att sätta tänderna i. Men det går inte att jämföra med att lukta på, ta i och smaka på ett nyskördat Ingrid Marie. Mums!

Ett underbart samtal

Standard

– Gooomooorron!
Stort leende, armsprattel.
– Heeeej, mammas lilla hjärtegull.
– Äääääääää.
– Hur mår mammas lilla sötgroda idag?
– Haaaooouu.
Stort leende. Greja, greja med armar och ben.
– Heeeej, mammas sötnos.
– Ääääääää. Flämt, flämt.
– Är du mammas fina tjej? Mammas fina, fina tjej.
– Haaaoooouuuu.
– Heeeej gumman. Mamma älskar dig så mycket.
– Ääääää. Flämt, flämt. Stort leende. Sprattel med armar och ben.
– Heeej, mammas lilla hjärtegryn.
Flämt, flämt. Stort leende. Mer sprattel.

Det är morgon. Trädet utanför vårt fönster har exploderat i rött och orange. Gryningsljuset faller i stråk över trettitalshusen där vi bor. Jag och dottern har just avslutat vår morgonkonversation. Det har varit ett underbart samtal. Vi förstår ju varandra så bra.

Bajamaja

Standard

Alvas mormor och morfar är på besök. Lyx för mannen som får sovmorgon när dottern tillbringar morgonen med svärföräldrarna. Lyx för mig som kan slappa i soffan medan Alvas mormor lagar middag.

Alvas morfar sitter med barnbarnet i knät. En jätteprutt ekar mellan väggarna i vår lägenhet. Dottern ser gravallvarlig ut och avslöjar inte med en min att hon är mamma till oljudet.
– Kanske är det dags att byta blöja, säger Alvas morfar.
– Nä, det behövs inte än, säger han som nyss blivit pappa och jag i mun på varandra. Snart sju veckors erfarenhet som föräldrar har lärt oss att det kan ta ett antal pruttar innan blöjbytet är ett faktum. Dessutom var de inte länge sedan vi bytte en ganska full blöja.
– Fast jag tror nog att det är dags, säger Alvas morfar och håller upp sin hand som är fläckig av gulkornigt bebisbajs.

Vi tittar på dottern som tittar tillbaka med oskyldiga barnaögon. Mycket riktigt. Blöjan svämmar över. Jag kan inte låta bli att förundras. Hur kan en så liten kropp rymma så mycket bajs?

De Nya Kanarieöarna

Standard

Vi pratar om att åka utomlands efter jul. Sommaren försvann i väntan på Alva. Han som nyss blivit pappa konstaterar att ingen av oss badat en enda gång på hela sommaren. Men vart åker man med bebis? Vi är överens om att vi inte behöver utsätta oss för bamseklubbar, skrikande ungar och nerkissade pooler så länge dottern inte har glädje av det.

Inbäddad i nostalgi bläddrar jag i album med bilder från Vietnam. Älskade Hanoi! Men att dra barnvagn på leriga gator med vespor som myror runt benen känns inte så lockande. På TV visar Ving reklam om De Nya Kanarieöarna.

– Älskling, kan vi inte åka till De Nya Kanarieröarna?
Jag visar ivrigt upp webbsidan med retuscherade bilder från dyra hotell på La Gomera, Gran Canaria och Teneriffa. Bilder utan människor som ser ut som klippta ur inredningsmagasinet Recidence. Vackra rum i japansk stil och pooler där gränsen mellan klorvatten och hav suddats ut.
– Ärligt, säger han som nyss blivit pappa. Vem tror du är målgrupp för det där?
– Jag…?
– Femtiplussare som inte orkar ta sig till Thailand.
Besviket slår jag igen datorn. Mannen har rätt. Inte nog med att jag inte känner igen namnet på en enda grupp som figurerar på Trackslistan. Jag har köpt Best of Elvis och vill åka till De Nya Kanarieöarna tillsammans med massa pensionärer.

Jag tittar på dottern som sprattlar i sitt babygym. Hon gör sitt nya ihhh-ljud. Vi älskar att resa, mannen och jag. Nu är vi plötsligt en till som ska slå följe med oss. Jag konstaterar att Alva fortfarande inte kräver så mycket mer av sitt resande än att mamma och pappa är med. Det är väl då vi ska passa på. Vi behöver varken åka till De Nya Kanarieöarna eller De Gamla Kanarieöarna. Där ute ligger ju en hel värld och väntar på vår lilla familj.