Det finns inget dåligt väder

– Du, det spöregnar och blåser. Vi kanske ska strunta i att åka, försöker jag.
Han som nyss blivit pappa kelar med dottern i sängen. Jag får ett kort ögonkast.
– Du får väl ta på dig, konstaterar han bara.
– Lätt för dig att säga som har massor av kläder att välja på, gnäller jag.
– Jag har faktiskt bara ett par byxor, fortsätter jag och tar på mig min offermin. Det är synd om mig.

Han som nyss blivit pappa har all uppmärksamhet riktad mot dottern. Jag får ingen sympati alls. Slokörad lommar jag ut i köket med mitt kaffe. Sen tar jag på mig mina nya fina byxor som jag beställt på postorder från H&M. I vanliga fall hade jag kanske inte varit superimponerad av ett par H&M-jeans men nu är jag kärare i dem än jag varit i något plagg. Det är vanliga jeans. Inga mammajeans. De är två nummer större än min vanliga storlek men de sitter riktigt bra. Jag lovar mig själv att aldrig mer kliva utanför dörren i mina mammajeans.

Iklädd mina nya byxor, gummistövlar och en gammal vindjacka sitter jag med dottern bak i bilen. Vi är på väg till Lidingö för att titta på loppet som mannens bästa vän och fästmö springer.
– Oj, vad det regnar, säger jag.
– Oj, vad du är gnällig, säger han som nyss blivit pappa glatt. Av någon outgrundlig anledning är han ganska förtjust i spöregn och blåst.

Fältet där löparna går i mål har förvandlats till en leråker. Nu har himlen dessutom öppnat sig och vi hukar under våra medhavda paraplyer. Mina byxor är genomblöta nertill.
– Det är väl bättre om du stoppar in byxorna i stövlarna, säger mannen.
– Det ser fult ut, mumlar jag.
– Förlåt?
– DET SER FULT UT!
Jag försöker inte ens förklara för mannen varför det är viktigare att känna sig snygg i sina nya jeans än att vara torr i spöregnet. Egentligen kan jag ju inte förklara det ens för mig själv.

Jag kikar på Alva som sover djupt. Det ser ljuvligt ombonat ut där i vagnen. Det är lite folkfeststämning trots regnet. Bortsett från blöta byxben är jag varm och torr. Jag måste erkänna att det trots allt är riktigt mysigt. Jag sticker min hand i mannens. Så klampar vi iväg över fältet.

Gråten är min när du gråter

Torsdag kväll. Alva skriker. Och skriker. Och skriker. För full hals. För liten hals. För mellanhals. Jag bär. Han som nyss blivit pappa bär. Jag puffar i rumpan. Han som nyss blivit pappa puffar i rumpan. Jag försöker amma. Jag försöker amma extra mycket genom att trycka in bröstet i munnen på dottern. Hon spottar ut det. Och tjuter. Jag försöker med nappen. Det funkar. I tio sekunder. Mer gråt. Den lilla kroppen sprattlar och är alldeles svettig. Munnen ser ut som skrikande bebismunnar brukar göra i tecknad film, med gomseglet fladdrande längst bak.

Jag bär lite till och försöker med en sång. Den första jag kommer på. Elefanten spruta’ vatten men jag trodde det var öl å sen dess så har de kallat mig för knöl. Om och om igen sjunger jag samma mening. Troligtvis hamnar dottern i chock både över låtvalet och min sångröst. Hon är tyst i säkert fem minuter förutom några små gnyenden. Min fiolsträngsspända kropp slappnar av. Då bryter gråtkalaset ut igen.

Till slut somnar dottern utmattad med bröstet i munnen när jag ammar henne liggande i sängen. Snart är vi inne i vecka åtta. Enligt min nya bibel, Växa och upptäcka världen av två holländska författare, går barnet in i ett nytt utvecklingssprång mellan vecka sju och vecka nio. Boken beskriver sju sådana utvecklingssprång under barnets första år. Varje språng är väldigt omvälvande för den lilla bebisen, vilket bland annat resulterar i extra mycket gråt. Allt enligt de holländska forskarna Hetty van de Ritj och Frans X. Plooij. För en nybliven mamma är det skönt att ha just sådan forskning att luta sig tillbaka på. Allt för att få bekräftelse på att det som händer i vårt liv är normalt. Och nu sussar dottern gott på kudden.

Tjugo minuter senare när jag tittar till Alva ligger hon vaken med stora ögon. Han som nyss blivit pappa får i uppdrag att natta. Han brukar vara bra på det. Men ikväll är det omöjligt. Gråteriet tar fart igen. Just när Idol ska börja. Vi vyssjar och smeker men icke. Jag tar med mig dottern ut till tv:n och placerar henne i mitt knä. Låter hennes lilla huvud vila mot mitt bröst och smeker henne över panna och näsa. Och då. Först ler hon stort. En. Två. Tre gånger. Sen somnar hon djupt i min famn.

Logiskt förstår jag mycket väl att små bebisar gråter då och då och att det inte är någon fara. Känslomässigt är det något helt annat. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter.

Aj aj sergeant!

Vår dotter har gått från munkfrisyr till militärfrisyr. Ett kort stubb täcker hela det lilla huvudet. Och det är väldigt passande. Det finns nämligen ingen tvekan om vem som för befälet i vår lilla familj. När dottern ger order är det bara för mig och mannen att ställa upp på ett spikrakt led och utföra det vi blivit beordrade om. Aj, aj, sergeant!

Granny Smith vs. Ingrid Marie

Nu är hösten här. Mataffärerna dignar av svenskodlade äpplen. Ingrid Marie. Gravensteiner. Alice. Cox Orange. Till skillnad från de blankpolerade, galet besprutade Granny Smith är de svenska äpplena lite fläckiga och kantstötta. Medan Granny Smith håller i evigheter blir de svenskodlade äppelsorterna snabbt bruna.

Om verklighetens bebisliv är ett svenskt Ingrid Marie så är tidningen Mama ett Granny Smith. Tidningen visar blankpolerade bilder och bebisliv. På omslagen strålar vackra mammor som inte alls korresponderar med det trötta ansikte jag möter i spegeln varje morgon. I senaste numret visar Pernilla Wahlgren upp sin samling av Gucci- och Dolce Gabana-tossor till sin några månader gamla bebis. Ärligt. Det borde vara förbjudet att sätta på bebisar guccigrejer.

Men bortsett från det. Jag gillar Granny Smith. Det är vackra att se på och supersaftiga att sätta tänderna i. Men det går inte att jämföra med att lukta på, ta i och smaka på ett nyskördat Ingrid Marie. Mums!

Ett underbart samtal

– Gooomooorron!
Stort leende, armsprattel.
– Heeeej, mammas lilla hjärtegull.
– Äääääääää.
– Hur mår mammas lilla sötgroda idag?
– Haaaooouu.
Stort leende. Greja, greja med armar och ben.
– Heeeej, mammas sötnos.
– Ääääääää. Flämt, flämt.
– Är du mammas fina tjej? Mammas fina, fina tjej.
– Haaaoooouuuu.
– Heeeej gumman. Mamma älskar dig så mycket.
– Ääääää. Flämt, flämt. Stort leende. Sprattel med armar och ben.
– Heeej, mammas lilla hjärtegryn.
Flämt, flämt. Stort leende. Mer sprattel.

Det är morgon. Trädet utanför vårt fönster har exploderat i rött och orange. Gryningsljuset faller i stråk över trettitalshusen där vi bor. Jag och dottern har just avslutat vår morgonkonversation. Det har varit ett underbart samtal. Vi förstår ju varandra så bra.

Bajamaja

Alvas mormor och morfar är på besök. Lyx för mannen som får sovmorgon när dottern tillbringar morgonen med svärföräldrarna. Lyx för mig som kan slappa i soffan medan Alvas mormor lagar middag.

Alvas morfar sitter med barnbarnet i knät. En jätteprutt ekar mellan väggarna i vår lägenhet. Dottern ser gravallvarlig ut och avslöjar inte med en min att hon är mamma till oljudet.
– Kanske är det dags att byta blöja, säger Alvas morfar.
– Nä, det behövs inte än, säger han som nyss blivit pappa och jag i mun på varandra. Snart sju veckors erfarenhet som föräldrar har lärt oss att det kan ta ett antal pruttar innan blöjbytet är ett faktum. Dessutom var de inte länge sedan vi bytte en ganska full blöja.
– Fast jag tror nog att det är dags, säger Alvas morfar och håller upp sin hand som är fläckig av gulkornigt bebisbajs.

Vi tittar på dottern som tittar tillbaka med oskyldiga barnaögon. Mycket riktigt. Blöjan svämmar över. Jag kan inte låta bli att förundras. Hur kan en så liten kropp rymma så mycket bajs?

De Nya Kanarieöarna

Vi pratar om att åka utomlands efter jul. Sommaren försvann i väntan på Alva. Han som nyss blivit pappa konstaterar att ingen av oss badat en enda gång på hela sommaren. Men vart åker man med bebis? Vi är överens om att vi inte behöver utsätta oss för bamseklubbar, skrikande ungar och nerkissade pooler så länge dottern inte har glädje av det.

Inbäddad i nostalgi bläddrar jag i album med bilder från Vietnam. Älskade Hanoi! Men att dra barnvagn på leriga gator med vespor som myror runt benen känns inte så lockande. På TV visar Ving reklam om De Nya Kanarieöarna.

– Älskling, kan vi inte åka till De Nya Kanarieröarna?
Jag visar ivrigt upp webbsidan med retuscherade bilder från dyra hotell på La Gomera, Gran Canaria och Teneriffa. Bilder utan människor som ser ut som klippta ur inredningsmagasinet Recidence. Vackra rum i japansk stil och pooler där gränsen mellan klorvatten och hav suddats ut.
– Ärligt, säger han som nyss blivit pappa. Vem tror du är målgrupp för det där?
– Jag…?
– Femtiplussare som inte orkar ta sig till Thailand.
Besviket slår jag igen datorn. Mannen har rätt. Inte nog med att jag inte känner igen namnet på en enda grupp som figurerar på Trackslistan. Jag har köpt Best of Elvis och vill åka till De Nya Kanarieöarna tillsammans med massa pensionärer.

Jag tittar på dottern som sprattlar i sitt babygym. Hon gör sitt nya ihhh-ljud. Vi älskar att resa, mannen och jag. Nu är vi plötsligt en till som ska slå följe med oss. Jag konstaterar att Alva fortfarande inte kräver så mycket mer av sitt resande än att mamma och pappa är med. Det är väl då vi ska passa på. Vi behöver varken åka till De Nya Kanarieöarna eller De Gamla Kanarieöarna. Där ute ligger ju en hel värld och väntar på vår lilla familj.

Snigelbegravning

– Mamma, kommer sniglar till himlen?
Alva är fyra år. Hon står med händerna kupade framför sig och underläppen darrar. I de knubbiga jordiga barnahänderna ligger en sörjig hög med snigelskal. Jag smeker dottern över kinden. Det är höst, regnet har gjort gräset i parken lerigt. Vi har snigelbegravning i skuggan av ett träd. Löven är orange, röda och gula och ligger i mjuka högar på marken. Så står vi, mor och dotter, hand i hand och sjunger. Lilla snigel akta dig, akta dig, akta dig, lilla snigel akta dig, annars tar jag dig. Efteråt sitter vi rödkindade i köket och dricker varm choklad. Alva tittar allvarligt på mig.
– Mamma, jag tror sniglar har en alldeles egen himmel.

Minnen av framtiden. Fantasier om hur det ska bli sedan. Alla stunder med dottern som vi ska ha, han som nyss blivit pappa och jag. Nu ligger Alva i sitt babygym. Hon skrattar, gurglar och tjuter. Redan har hon så mycket att berätta om allt spännande som händer i hennes lilla bebisliv.

Gäst i ditt liv

Lite över sex veckor har vi känt varandra nu, Alva och jag. För sex veckor sedan var hon en liten blåaktig mager främling på min mage. Nu vet jag redan mycket om dottern som hunnit bli en betydligt knubbigare dam med mjuka kinder, armar och ben.

Hon tycker om att ligga i sitt babygym och på skötbordet men avskyr babybjörnen. Så fort jag spänner fast henne i den börjar underläppen darra och gråten väller ur den lilla kroppen. Dottern älskar när jag smeker henne över pannan och näsan. Hon tycker om att åka i vagnen. Oftast somnar hon så fort vi går utanför dörren.

På kvällarna är hon ofta ledsen en stund. Men jag har lärt mig att om jag växlar mellan nappen och bröstet så somnar hon till slut. Oftast mellan halv åtta och åtta. På nätterna har vi hunnit få rutiner. Nästan på klockslaget vaknar hon vid ett och vid fyra för att äta. På dagarna gillar hon att ligga ofta vid bröstet men hon äter inte så länge varje gång. Hon tycker om att ligga på magen mot mitt bröst och bli buffad i rumpan. Men är inte förtjust i att ligga på mage på golvet.

Det lilla ansiktet har redan bjudit på tusen miner. Godmorgonleendet. Underläppsdarren. Den allvarliga uppsynen när hon betraktar världen omkring sig. När hon sträcker på sig efter att ha sovit dras hela ansiktet ihop i en väldigt skojig min. Det blir rödblått här hon försöker bajsa.

En god vän berättade att han och flickvännen innan de fick barn sa till varandra: Vårt barn ska inte förändra våra liv så mycket. Vårt barn ska mer vara som en gäst i vårt liv.
Efteråt, när deras dotter kommit till världen, skrattade han gott åt vad de sagt.
– Snarare är det så, sa han, att vi är gäster i hennes liv.

Underbara lilla Alva, jag älskar att vara gäst i ditt liv.

Garderobsblues

Igår vägde Alva in sig på 5 kilo på BVC. Idag är det premiär på storlek 56. Jag sticker förväntansfullt ner huvudet i lådan med babykläder. De ligger sorterade i storleksordning. Dottern blir iklädd en ljuvligt söt I love daddy-body som jag köpte i London i våras. Till det blir det ett par vita byxor med ljusblå och gröna revär. Belåtet tittar jag på min söta dotter som ser ut som en liten docka.

Mindre förväntansfull tittar jag sen in i min garderob. Där råder det öken.
– Kan du förstå, säger jag till mannen. Kan du förstå hur det känns för en kvinna att gå upp varje morgon och fråga sig: Vad ska jag ta på mig idag? Kanske de här gamla slitna mammajeansen som jag haft nästan varje dag i tio månader. Ja, hurra! Dom tar jag.
Vågen visar på 63 kilo. Nästan tio kilo kvar till min normala vikt. Mina vanliga jeans får jag knappt över knäna. Mannen anar att ämnet är laddat.
– Det har ju bara gått sex veckor sen du födde barn, säger han uppmuntrande.

Kanske ska jag köpa lite nytt ändå, tänker jag när jag ser alla snygga tjejer på stan. Framför allt ser jag deras snygga höstkläder. Shoppinglusten sätter in. Men försvinner direkt när jag ställer mig i bara trosor framför spegeln. Det är bara att konstatera att de kläder jag vill ha skulle se riktigt risiga ut på den här jag-födde-barn-för-en-och-en-halv-månad-sen-kroppen. Det är bara att ha tålamod och se fram emot vårkollektionen. Till dess får jag stilla mitt shoppingbegär med att köpa kläder åt dottern. Till skillnad från sin mor ser hon förtjusande ut i det mesta.

Bebislördag

Lördag morgon. Jag har lämnat över Alva till mannen. Nu sitter jag i köket med tidning och kaffe. Utanför fönstren står blåsten i träden så att löven far. Snart kommer de att vara röda och gula men än dröjer sig sommaren kvar i bladen. Det hörs inte ett ljud från gästrummet. Jag kan inte låta bli att kika in. Och där ligger de. Far och dotter. Sovandes näsa mot näsa. Kärleken liksom dongar till i bröstet.

Lördag eftermiddag. Vi promenerar på Kungsholmen. Turas om att dra vagnen. Handtaget åker in och ut beroende på om det är kortmamman eller långpappan som kör. Det luktar höst i luften. Dottern snusar. Jag kör vagnen med ena handen och håller pappans med den andra. Familjeliv med ena handen. Kärleksliv med den andra.

Lördag kväll. Alvas kusin fyller sex år. Det bjuds till familjemiddag. Vi kommer rustade till tänderna med barnvagn, babyskydd, skötväska. Precis när vi ska äta börjar dottern gallskrika. Jag får snällt sitta i soffan och amma medan familjefesten pågår. När Alva är belåten äter jag min goda mat kall. Belöningen kommer senare när släkten sitter samlad och tävlar om Alvas uppmärksamhet. Men dottern har bara ögon för en person. Mig.

En liten familj

Vår lilla familj sitter i soffan och tittar på Idol. Jag har Alva i knät. Hon har kommit ur sin jag-är-fem-veckor-och-allt-är-jätteläbbigt-utvecklingsfas och är inte alls lika olycklig på kvällarna. Nu sover hon med halvöppen mun. Nappen har trillat ur och vilar på hennes randiga pyjamas. Bredvid mig sitter mannen. I hans knä ligger ett vitt fluff. Det är vår katt som har kommit in i en av sina kelfaser. Normalt tycker han att två minuter är lagom att kela. Nu ligger han och spinner i takt med de som söker lyckan i Idol.

Dagarna går och det är märkligt att allt känns så normalt. Vardagligt och vanligt på något sätt. Men ibland fylls jag av det märkvärdiga vi är med om. Vi fyra som trängs i soffan, en man, en kvinna, en baby och en katt. Vi är en liten familj nu.

En vänlig avhyvling

Alva och jag ska hälsa på på mitt jobb. Regnet hänger i grå stråk över Stockholm. Vi tar bussen. Dottern har varit vaken mest hela dagen. Nu sover hon äntligen i vagnen som jag makat in i bussens vagnutrymme. Vår vagn är ganska stor och handtaget sticker ut en bra bit i mittgången. Men mina medresenärer tycks tråckla sig förbi ganska bra även om någon muttrar lite tjurigt.

Ju närmre vi kommer Norrmalmstorg ju fler personer kliver på bussen. Och får trängas med mitt vagnhandtag. Jag är fokuserad på dottern som skruvar oroligt på sig. Och i ärlighetens namn tycker jag nog att alla andra ska ta hänsyn till mig och min barnvagn. Jag är ju småbarnsmor numera gubevars och det borde alla andra begripa och anpassa sig till. Jag ignorerar en ilsken kommentar om att bre ut sig.

På sätet bredvid mig sitter en dam i sextifemårsåldern. Hon har en gul kofta, väskan i knät och ett vänligt ansikte. Hon tittar lite bekymrat på den överviktiga man som får hålla in magen och trycka sig förbi min vagn för att komma fram.
– Det går inte att fälla upp handtaget? säger hon med mjuk röst. Du vet, säger hon nästan som i förtroende, en del tjocka gubbar behöver lite mer utrymme för att ta sig förbi.
– Jo, det går ju, säger jag.
– Ja, nu kanske det inte kommer på så mycket folk efter Norrmalmstorg. Men det kanske är bra om handtaget fälls upp. Om det inte gör något för bebisen förstås?
Damens röst är fortfarande oändligt vänlig och hon ler rart.
– Nä, det är ju absolut ingen fara för bebisen, säger jag.

Vad håller jag på med? Här sitter jag med en sjutusenkronors vagn som har allehanda finesser inklusive att med ett mycket enkelt grepp fälla upp handtaget. Men tydligen tycker jag det är bättre att mina stackars medpassagerare ska vika sig dubbla än att jag ska slita på finesserna på min dyra vagn. Jag fäller skamset upp handtaget. Det tar ungefär två sekunder och det enda jag behöver göra är att böja mig lite framåt.

– Men vilken fin vagn, säger den vänliga damen. Det där gick ju hur enkelt som helst.
– Jo, säger jag och skäms ännu mer.
– Och så mycket bättre plats det blev här i gången. Det var ju verkligen en modern och bra vagn.
Damen ler och utstrålar bara värme och omtanke trots att hon försöker få ett pucko med barnvagn att bete sig som folk.

Vi kliver av bussen samtidigt. Damen i den gula koftan bjuder till ett leende farväl. Jag ler tillbaka med röda skämskinder. Jag inser att jag just fått mitt livs vänligaste avhyvling.

Christoffer Columbus

Bebisar doftar fantastiskt. Det visste jag redan innan Alva kom. Jag har alltid varit förtjust i att sniffa i bebisars hår och nosa på deras mjuka kinder. Åh, vad jag såg fram emot att känna den ljuvliga babydoften från mitt eget barn.

Så kommer ögonblicket. Jag krystar för sista gången, bebisen tar sitt första andetag i livet och skriker. Sedan landar hon mjukt på min mage. Kärleksfullt sticker jag näsan mot hennes blåaktiga, blodiga kind. Andas in ett djupt andetag och… Men vad är det här? Vår dotter luktar sjöodjur. Blötdjur. Gammalt bäckvatten. Sunkpöl.

Barn som legat i fostervatten i nio månader luktar inte ljuvligt alls. De luktar ganska läskigt. Det är min första lära-av-egen-erfarenhet-upplevelse jag har i mitt nya mammaliv. Nu är Alva fem veckor och de där egna erfarenheterna blir fler och fler. Jag är lite grann av en upptäcksresande. Christoffer Columbus, Vasco da Gama och James Cook kan slänga sig i väggen. Inga kontinenter i världen kan vara lika spännande att upptäcka som livet med barn.

Klister

Vi läser en bok som handlar om bebisens utvecklingssteg under det första levnadsåret. Vi läser att det vid fem veckors ålder sker ett stort språng i bebisens utveckling. Då gråter barnet mycket och vill helst av allt ligga vid mammas bröst eller åtminstone vara nära mamma. Alva gråter mycket och vill helst ligga vid mitt bröst eller åtminstone vara nära mig. Han som nyss blivit pappa duger bara väldigt korta stunder. Det känns som att jag har en liten extra utväxt fastklistrad på kroppen.

Han som nyss blivit pappa sitter med Alva i soffan. Jag sitter vid köksbordet. Fem minuter. Fem alldeles egna minuter att läsa tidningen. Det är ungefär vad jag kan räkna med just nu. Mannen frågar något från soffan. Jag blir irriterad bara över att bli tilltalad. Jag behöver få ha mina dallrande röda sekunder för mig själv.

Så börjar Alva gråta hjärtskärande och det är dags att lägga henne vid bröstet igen. Hon klistrar sig nöjt fast. Det är ovant att någon är så beroende av mig. Hade Alva fått välja hade hon nog helst krupit in i min mage igen. I boken står det att så här krävande är barnet någon vecka. Sen lugnar det ner sig igen. För en nybliven mamma som är van att göra som hon vill med sin tid känns en vecka ganska långt.

Dottern ligger i sitt babygym. Hon är nöjd så länge jag är nära och kanske håller en hand på hennes mage. Jag lämnar henne för att gå på toaletten. Genast börjar hon gny olyckligt. Stressad gör jag det jag ska och skyndar tillbaka. När jag böjer mig ner spricker hennes lilla ansikte upp i ett stort, stort leende. Hon är alldeles lycklig för att jag är tillbaka. Tänk att jag kan betyda så mycket för någon efter så kort tid.

Jag inser att klistret som Alva sitter fast med inte är ett vanligt klister. Det är ett kärleksklister som alltid, alltid kommer att hålla ihop mig med min fina, underbara lilla tjej.

Villa, volvo, vovve

Jag är uppvuxen i villa på nästanlandet. Om somrarna sprang alla barn runt i området och lekte burr. Med kransar i håret dansade vi runt midsommarstången vid den gamla dansbanan. På vårarna fångade vi grodyngel i bäcken. Om vintrarna gjorde vi snölyktor på tomten och i källaren hade vi ett lekrum där vi fick rita på väggarna. Jag har alltid tänkt att mina barn ska ha det just så även om jag i sanningens namn är en riktig stadsråtta. Jag älskar att bo i stan och jag älskar att semestra i andra storstäder. Men jag tror att jag kommer att vilja bo i villa. Senare.

Han som nyss blivit pappa är uppvuxen mitt i Stockholm, ett stenkast från TV-huset. Han anser att det är helt onödigt att flytta till hus bara för att vi fått barn. Det går alldeles utmärkt att vara barn bland höga hus, trånga parker och bilgator.

Jag äter lunch med en god vän. Han har nyligen flyttat från stor våning på Birger Jarlsgatan till hus utanför stan. Ett hus som ska byggas om. Nu lägger han pannan i bekymrade veck.
– Det är bygglovet. Först sa grannarna ja men kommunen sa nej. Sen sa kommunen ja men då kommer grannarna och gråter på trappen. Folk är inte kloka.
Bekymmersrynkorna blir argrynkor. Vännens berättelse får husdrömmen att bli lite solkig i kanterna.

En annan vän är på besök med sin dotter som är en vecka yngre än Alva. Hans ansikte har en grå ton.
– Vi kom hem och hittade bastun och tvättstugan fulla med vatten. Nu måste vi dränera om.
– Vilken skit, säger jag och tänker tacksamt på vår bostadsrättsförening med dygnet-runt-jour för alla tänkbara problem.

– Det är bara lata föräldrar som flyttar till hus, säger kändismamman. Bor man i stan får man minsann se till att göra saker med barnen. Inte bara slänga ut dem i trädgården.
Det är klart, tänker jag, inte vill man vara en lat förälder.

På nyheterna handlar det om småbarnsföräldrar som väljer att flytta tillbaka till stan igen. Det tar för mycket tid från familjen att pendla.

– Du, säger jag till han som nyss blivit pappa. Vi kanske inte måste bo i hus i alla fall. Jag menar, man måste ju inte ha villa, volvo, vovve. Det kan ju gå lika bra med lägenhet, katt och en miljövänlig Ford.

Broder Tuck

Idag är Alva en månad. Jag har varit mamma i en månad. En hel omtumlande månad.

Varje morgon ler dottern med hela ansiktet när hon ser sin mamma. Tänk att någon kan bli så glad för att jag visar upp mitt sömndruckna morgonansikte och andas läskig morgonandedräkt. Jag kittlar dottern på näsan och säger ungefär didilildilidi. Då skrattar hon ännu mer. Så lägger jag henne vid bröstet och lyssnar när hon lika högljutt som alltid äter sin frukost. Jag sniffar i silkeshåret och smeker den lilla ryggen.

Igår ringde jag Alvas morfar för att meddela att barnbarnet numera har samma frisyr som honom. Kalt mitt uppe på och en liten mörk krans runtomkring. Därtill har hon numera en haka som faller i mjuka veck över bröstet. Min dotter ser ut som Broder Tuck i Robin Hood. Inte kan jag minnas att Broder Tuck var så bedårande söt?

Vem ska trösta pappan?

Jag har två systrar. Den yngsta är sladdis. Hon låg i samma slags plastvagn som Alva när hon kom. Vi fick hälsa på på BB och turas om att köra henne i vagnen. Jag tyckte hon var det sötaste som fanns. Elva år yngre än mig och sju år yngre än mellansystern. Vi satt på rad på grästet vid sommarstugan och kliade varandra på ryggen. Mellansystern kliade mig. Minsta systern kliade mellansystern. Ingen kliade minstingen. Så är lotten för småsystrar. Och för nyblivna pappor.

Mammans uppmärksamhet riktas som en spotlight på bebisen. Hon matar, kramar, nynnar, pussar, byter blöjor, vojar sig över gråt som inte kan bestämmas. I allt detta känner sig mamman ibland vilsen och olycklig och behöver tröst. Hon behöver ett glas vatten när hon ammar. Omedelbar avlastning när pappan kommer hem från jobbet. Massor av kramar och pussar. Framför allt gråter hon för ganska mycket saker som hon annars inte gråter över.

Pappan tröstar. Hämtar vatten. Passar upp. Kramas och pussas. Gör precis allt det han ska göra. Men när han också blir trött och blir arg över småsaker får han ingen förståelse. Bara mer gråt från mamman. Och allt för att pappan har haft oturen att hamna längst bak i kliapåryggenkön.

Praktikaliteter

Ett nytt ord har smugit sig in i vårt liv. I vårt tidigare liv, innan Alva, tog det inget särskilt utrymme alls. Men i småbarnsfamiljers liv har det nog sin rättmätiga plats. Kanske är det till och med nödvändigt.

Vi betraktar vårt minimala badrum. Badkaret som vi valt att behålla sväller ut över golvet. Skötbord, badbalja, blöjpaket. Några av de saker som nu måste få plats.
– Kanske ska vi göra om badrummet i alla fall. Det är ju ganska opraktiskt som det är nu.
– Ja, det vore bra om vi kunde få det lite mer praktiskt nu när vi har barn.

Vår lilla tjej låter som ett helt kompani om nätterna. Först när hon äter och sen när hon ska försöka smälta maten. Han som nyss blivit pappa blir väckt varje gång. Det är omöjligt att sova i oväsendet.
– Kanske vore det praktiskt om du sov i gästrummet. Det är ju ingen mening om du också är trött på dagarna.
– Jo, det vore nog praktiskt.
Min älskade morgonstund när jag kryper ihop på min nyvakna mans arm får helt enkelt offras.

Alvas mormor och morfar är på besök. Jag visar nya vagnen.
– Det är väldigt praktiskt för det går att dra ut handtaget. Vi är ju så olika långa jag och Alvas pappa.
– Ja, det är ju verkligen praktiskt, säger morföräldrarna i kör.

Praktisk. Ordet är praktisk. Troligen är det omöjligt att framleva ett vettigt småbarnsliv utan att ge ordet ett visst utrymme. Men det gäller att vara vaksam. Inte låta ordet ta överhanden. Då kan dess släktingar Tråkigt och Präktigt komma på ett långvarigt besök. Det gäller att värna Kul, Onödigt, Dekadent, Romantiskt och Busigt. Jag tar fasta på det och bestämmer mig för att ta med mig Alva till inredningsbutiken Asplund på Sibyllegatan. Där tänker jag köpa en dyr, fullkomligt onödig men sagolikt snygg metallskål av Ola Wihlborg.

En ängel på min axel

Som vanligt sitter jag med dottern och tittar på morgontv. Den här morgonen har Marianne på SVT fått besök av en kärlekscoach. Kärlekscoachen har skrivit en bok där hon ger råd om hur vi ska kunna hitta kärleken. Om detta berättar hon i morgonsoffan.

För fyra år sedan såg mitt liv så annorlunda ut. Jag var singel och övertygad om att jag skulle få vara det för alltid. Raden av skräpkarlar som passerade verkade aldrig ta slut. Okej. Det var kanske orättvist. Det kanske snarare var situationen där vi befann oss som var skräp. Eller så var det ödet som serverade mig de där dåliga relationerna. Min drömprins levde i en annan relation under väldigt många år. Kanske tvingade mig ödet att härda ut och vänta på att han skulle bli ledig.

För många år sedan bodde jag i Spanien. I skuggan av katedralen, på stammiscaféet El Jardin, blev jag spådd av en bekant till en vän. Han läste linjerna i min hand och såg allvarlig ut.
– Du kommer inte att få några barn.
Så där bara avgjorde han min framtid. Och sådde ett litet frö av tvivel i mitt hjärta. Tänk om det var sant?
Jag minns att jag borrade ner fötterna i den heta sanden och grät.

Några år senare är jag hemma hos en väninna och blir läst av en synsk kvinna.
– Du har två följeslagare i livet. En av dem har en fjäderpenna i handen. Han är kalligraf. Du är duktig på att skriva gissar jag? Den andra är en gammal indian.
– Vad ser du mer? säger jag.
Kvinnan ler.
– Du har en liten vit ängel på din högra axel.
– Vad betyder det?
– Det är ditt framtida barn.
Mitt framtida barn. Men jag har ju redan fått beskedet. Jag ska ju inte få några barn. Nu sitter en liten ängel på min axel.

Styr ödet oss? Finns det sånt som är förutbestämt? Eller är det helt enkelt så. Att om vi i våra hjärtan verkligen tror på att vi kan få det vi önskar så kommer allt vi gör att undermedvetet leda oss dit. Den synska kvinnan hade i alla fall fel på en punkt. Det var ingen ängel som satt på min axel. Det var en liten älva. Min Alva.

Bara för en stund

Min yngsta syster och hennes kille hälsar på över helgen. Jag fixar med middagen med pauser när Alva behöver ammas. Han som nyss blivit pappa vyssjar och byter blöjor. Vi har redan märkt att en del saker tar mycket längre tid nu när vi fått barn. Som att laga mat. Andra saker får genomföras på betydligt kortare tid. Som att äta maten.

Den här kvällen blir det ingen middag alls för mig. Jag har åkt på någon maggrej och ligger på toaletten medan mannen, systern och svågern mumsar i sig. Maggrejen håller i sig under natten. Jag känner mig eländig. Matt lägger jag dottern vid bröstet. Tänk om det inte kommer tillräckligt med mjölk nu? Men hon verkar nöjd och somnar gott efter varje amning. Själv mår jag illa och har svårt att sova.

På morgonen ringer jag sjukvårdsupplysningen. Moderskänslorna svallar. Benen bär knappt men jag är bara orolig för att mitt barn inte ska få mat.
– Barnet brukar ta vad det behöver, säger sköterskan. Håll bara koll på att hon kissar som vanligt.
– Okej.
– Men lilla älskade gumman, det är ju dig det är synd om. Jag förstår att du haft en jättejobbig natt. Hur mår DU? säger sköterskan och klappar mig på håret genom telefonluren.

Nä, precis så säger hon ju inte. Men hon låter så på rösten när hon talar om att det är viktigt att jag tar hand om mig och får i mig vätska. Hon ger tips på en hemkokt vätskeersättning. Och hon låter inte alls bekymrad när det gäller Alvas hälsa. Å, vad skönt att bara för en liten stund själv få vara den som är liten, ynklig och i behov av omvårdnad.