Pilutta er!

Min lillasyster ringer från Göteborg. Hon har en liten kille på tre år. Alvas kusin V.
– Min son har bestämt att han ska vara Madicken på Halloween, säger systern med skratt i rösten.
Ur utklädningslådan har V valt en vit- och blårandig klänning och en rosa jacka. Lilla V som drömmer om en motorcrosscykel. Lilla V som kan stå i timmar och beundrande titta på hantverkarna som bygger om hallen. Lilla V som blev förkrossad när han inte fick en skateboard. Alvas kusin begriper att man visst kan gilla motorcrosscyklar och vit- och blårandiga klänningar samtidigt. Det begriper de flesta andra inte.

En vän berättar om när en väninna skulle köpa skor till sin son. Väl inne i skoaffären rusar sonen fram till ett par röda lackskor. Med stjärnor i ögonen springer han fram till sina föräldrar med sitt fynd.
– Men älskling, dem kan du ju inte ha, du är ju kille.
Föräldrarna inser sitt misstag. Ångrar sig genast.
– Det är klart du får ha röda skor!
Det är försent. Den lilla killen har redan begripit att röda lackskor ligger bortom hans valmöjligheter.
– Jag vill inte har röda skor!
Slokörad lommar han iväg och hämtar ett par svarta sneakers.

Igår köpte jag en body till Alva på H&M. På kassans display blinkar Baby pojk. H&M har redan bestämt vad som är pojk- och flick. Nu har min dotter tydligen en pojkbody.

Det kommer troligen en dag när Alva vill vältra sig i rosa och glitter. Man vet ju aldrig. Men troligen. Självklart ska hon få göra det. Jag brukar läsa Annas blogg om familjen Jensen. Hon citerar i sin tur Katerina Janouch. ”Det är feministiskt att låta flickorna leva ut sina rosa drömmar. Varför skulle mansvärlden vara bättre.”

Tänkvärt. Vi vuxna verkar ha ett stort behov av att märka upp barnens drömmar med prins eller prinsessa. Jag hoppas att Alva ropar Pilutta er! och norpar åt sig det bästa från båda världarna.

08.03

Jag har varit vaken en stund. Druckit kaffe. Läst tidningen. Klippt med mina sömngrusiga ögonlock. Nu hörs ljud från sovrummet. Jag smyger in. Alva ligger vaken. Tittar sig storögt omkring. Tar även denna dag in sin lilla verklighet. Så ser hon mig. Och börjar stråla. Le. Skratta av ren och skär lycka. Jag håller ut händerna. Tar emot den finaste present en mamma kan få. Gruset i ögonen är borta. Det här kommer att bli en bra dag.

05.17

Jag sitter i soffan med benen i kors. Alva har äntligen somnat med huvudet mot mitt bröst. Jag borde gå och lägga mig. Men det är så mysigt att sitta med dotterns sömntunga kropp tätt intill. Mitt vackra barn. Jag smeker den mjuka kinden. Tillslut bär jag tillbaka henne till sovrummet. Men istället för att lägga henne på den särskilda plats vi ordnat i vår säng lägger jag henne bredvid mig. Låter hennes huvud hamna i höjd med min näsa så att jag kan snusa i det mjuka håret. Så sover vi. Nära, nära. Mor och dotter.

04.39

04.39. Utanför fönstret regnblanka gator och tystnad. Mjuka katten stryker runt benen, spinner. Vad i allsin dar gör hans familjemedlemmar uppe redan nu? Alva ligger i babygymmet, sprattlar och pratar. Som om klockan vore nio på förmiddagen.

Vi har upp- och nervända världen i natt.

Vanligen somnar dottern mellan åtta och nio. Vaknar första gången klockan halv fyra. Äter. Somnar om. Sover till sex, halv sju. Äter. Har inte bajsat på hela natten. Först vid niosnåret är det dags att fylla blöjan.

Igår somnade Alva som vanligt. Väcker mig första gången vid halv tolv men somnar om utan att äta. Vaknar två och vill äta. Vaknar strax före fyra på morgonen. Hon vrider sig som en ål. Brak! Jag byter en full blöja. Innan jag hunnit få på den nya kommer en laddning till. På skötbordet, rinner ner över kanten i kattens låda. Vi går tillbaka till sängen. Mer ålande. Pruttande. Rapande. Sen är dottern klarvaken.

Nu ligger Alva nöjd i babygymmet. Hennes mamma sitter vid köksbordet med katten i knät. Jag hoppas innerligt att detta är tillfälligheternas spel och inte den nya världsordningen.

Tro är en gul tröja

– Kan du bevisa att Gud finns?
Jag är på konfirmationsläger. På sluttningen till en sjö i Dalsland. Jag minns två sånger vi sjöng. Jag vill som en blomma stark, tränga tyst igenom, asfaltsvägens hårda mark, och slå ut i blom. Och. Jag träffade dig på en midsommardans, vår kärlek behövde ej ord, vi gick side-by-side, du var på mig som en svans, då börja’ jag tänka på mord. Å du var så fin. Å finare blev du ju mer jag drack vin. Den senare sjöng vi utanför kyrkans vackra, röda träfasad.

Nu sitter vi i undervisningssalen. Den klassiska frågan hänger i luften. Kräver svar av en samling förväntansfulla ungar i nedre tonåren. Vi fixerar den frodige, skäggige konfirmationsprästen med blicken.
– Kan du bevisa att din tröja är gul?
Prästens mjuka men stadiga blick vilar på ynglingen som ställt frågan.
– Vaddå, den är ju gul…?
– Bevisa det.
– Jamen, den är ju gul!
– Du har lärt dig att den är gul, du vet med hela ditt väsen att den är gul, men du kommer inte att kunna bevisa det.
Aldrig har någon gett mig ett så tydligt svar på vad tro handlar om.

Vi kommer inte att döpa Alva i kyrkan. Det blir en namngivningscermoni istället. Mitt skäl är att jag tar den fråga som ställs i samband med dopet på stort allvar. Vill ni döpa ert barn in i denna tro? Hur ska vi kunna ta det beslutet åt dottern? Min egen tro på något större har tagit snirkliga vägar. Från övertygelsen jag kände under nattvarden då, för längesedan, i Skålleruds kyrka via buddismen till min nuvarande känsla om att kanske, kanske finns det något mer. Men Alvas tro har jag ingen rätt att bestämma över. Det är hennes resa. Hennes val.

Overallen

Det är i slutet av augusti. Ungefär. Vi pratar kläder. Bebiskläder. Som jag älskar att shoppa. Jag frågar Alvas pappa om det är något särskilt som han vill köpa till dottern. Eftersom risken är överhängande att jag lägger beslag på all shopping till dottern.
– Overallen. Vinteroverallen. Den vill jag gärna köpa till henne.

Oktober är snart slut. Det är fredag eftermiddag. Jag och min väninna är på H&M. Dottern väger numera sex kilo och är 62 centimeter lång. Stora damen. Hon behöver en ny garderob. Jag botaniserar bland bebiskläderna. Och där på en ställning hänger en väldigt fin vit overall. Rätt billig är den också. Jag tänker, att det var ju så att Alvas pappa gärna ville köpa overallen. Jag tänker, att om Alvas pappa fortfarande gärna vill köpa en overall, så kan jag ju alltid lämna tillbaka den. De tar ju slut så fort. Grejerna på H&M.

Jag ringer mannen på mobilen.
– Jo, älskling, du vet att du sa att du gärna ville köpa Alvas vinteroverall. Ja, det är ju faktiskt det enda du egentligen lämnat önskemål om att du gärna vill köpa.
– Ja.
– Jo, nu är det så att jag hittade en bra overall till ett bra pris och, ja, jag köpte den för de tar ju slut så fort. Men om du vill lämnar jag tillbaka den eftersom det var det som du verkligen ville köpa till dottern.
– Är det inte lite märkligt att du då går och köper en overall?
Jo, det är faktiskt väldigt, väldigt märkligt. Vilken idiot jag är.
– Du, jag lämnar tillbaka den. Det är inga problem.
– Nä, har du redan köpt den så känns ju det onödigt. Den blir säkert bra.
Mannens röst låter besviken. Det dåliga samvetet lägger sig som en tjock, blöt filt över fredagsstämningen. Jag avslutar samtalet med Alvas pappa. Och rusar tillbaka till H&M för att lämna tillbaka mitt köp.

Hemma. På soffan ligger overallen som mannen köpt. Från danska Me Too. Den är dubbelt så dyr som min H&M-overall. Men tusen gånger så fin. Alvas pappa är helt enkelt en betydligt bättre overallköpare än Alvas mamma. Som fortsättningsvis ska hålla tassarna borta.

(Bilden är knyckt från Tradera.)

Båten åker runt, runt, runt

Jag har badmössa. Alvas pappa har badmössa. Vi ser ut som två svampar. Jag ser faktiskt ut som en flugsvamp eftersom jag vaxat bikinilinjen. Ville inte vara både tjock och hårig. Men det blev gjort lite senare än vad jag tänkt så nu är jag alldeles prickig istället.

Dotterna har ljuvliga små rosa badbyxor. Hon är så söt, så söt. Vi har börjat på babysim. I bassängen simmar sju svampar och sex barn omkring. Sju svampar eftersom Alva är den enda som har sin pappa med sig. Den här gången.

– Å nu ska vi sjunga. Följ efter mig, säger instruktören.
Båten åker runt, runt, runt. Runt, runt, runt. Båten åker fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Båten åker upp och ner, upp och ner, upp och ner.

Alva skrattar. Ser skeptisk ut. Skrattar. Ser skeptisk ut. Men mest verkar hon tycka att det är roligt. Och hennes mamma och pappa tycker definitivt att babysim är en bra idé.

En del barn bleknar istället för att gråta

En av de vackraste och sorgligaste meningar jag vet är skriven av filosofen Descartes. En del barn bleknar istället för att gråta.

Alva gråter högljutt även den här kvällen.  Det blir en tur runt kvarter även den här kvällen.  Och även den här kvällen somnar hon slutligen i mammas famn. Men hellre ett barn som gråter och blir förbannat. Mycket hellre ett barn som gråter och blir förbannat.

Brio, allt är förlåtet

Alva har en period då hon är otröstlig på kvällarna. Det börjar med en darrande underläpp, det lilla ansiktet skrynklar ihop sig, den lilla munnen öppnas och äääääähhhhh. Inget tröstande hjälper. Inte mat. Ingenting.

Alvas faster Å berättar att de brukade dra kusinen i vagnen på kvällarna. Jag stoppar ner den pyjamasklädda dottern i en overall. Hon sprattlar och tjuter. När jag tvingar på henne mössan tycker hon att jag är den elakaste mamman i världen. Det ekar av bebisgråt i trapphuset. Jag fumlar med spännena som ska hålla fast insatsen. Får svettfläckar under armarna. Ääääääääääääääää, låter det ur vagnen.

Jag kliver utanför dörren. Kör en meter. Tystnad. Dottern sover på kudden. Ansiktet är alldeles fridfullt. Det enda spår som finns efter det kaos som nyss rådde är hulkningarna som då och då slipper ur den lilla kroppen.

I augusti var jag rejält förbannad på min svinsvindyra Brio Happy (Brio Unhappy). Men nu. Brio, allt är förlåtet.

AIK vs. IFK

Vi gjorde studiebesök på Kamratgården. IFK Göteborgs träningsanläggning. Den ligger i Delsjöområdets naturreservat nära TV-huset i östra Göteborg. Jag var fjorton år. Vårt lag hade just vunnit den lokala serien med 60-0 i målskillnad. Det var överhuvudtaget inte min förtjänst eftersom jag var en usel fotbollsspelare. Och jag blev ju inte direkt bättre av att tränarna också tyckte jag var usel. Jag plågade mig ändå igenom tio år som saftblandare och värdelös vänsterback.

Nu var vi på Kamratgården och tittade på när IFK tränade. Laget bestod till hälften av killar som hette Glenn. Vi var fjorton och hormonerna sprutade. Jag har ett fotoalbum där jag klistrat in bilder från studiebesöket. Kommentarerna till fotografierna handlar inte om fotboll överhuvudtaget. Det står WOW! Vilka ben! och WOW! Roland Nilsson är snyggast och WOW! Göteborgskillar är snyggast.

Jag har inte bott i Göteborg på 15 år. Har ingen koll på vilka som spelar i IFK. Då är jag ändå hyfsat fotbollsintresserad. Alvas pappa är AIK:are. Alva har en AIK-napp. Jag stöttar för det mest Alvas pappa med glada hejarop när AIK vinner och muttrar surt tillsammans med mannen när AIK förlorar. Men. Det går inte att byta fotbollslag.

Man kan byta medborgarskap. Man kan byta namn. Man kan byta kön. Men man kan banne mig inte byta fotbollslag. Jag är född IFK:are och även om jag ärligt skiter i hur det går för dem i serien så kommer jag alltid vara IFK:are. På samma sätt som Alva är född AIK:are. Hennes pappa kommer att indoktrinera henne. Och jag och mina glennar kommer inte att ha en chans.

Ett sorgligt släktkalas

Alvas faster fyller år. Vi åker på kalas. Förra gången vi var hos faster Å fick jag sitta i soffan och amma under hela middagen. Nu sover dottern i sin mjuklift. Jag sitter med vid bordet. En underbar måltid förutom att jag har fanta i glaset istället för rödvin. Allt verkar frid och fröjd.

En stund senare. Jag vankar av och ann i svägerskans sovrum. Alva gråter hysteriskt. Hon är genomsvettig. Skriker så hon knappt får luft. Jag försöker med allt. Mat. Kramar och pussar. Blöjbyte. Vaggning. Alvas pappa gungar mjukliften mellan benen. All typ av gungning brukar fungera. Men den här kvällen hjälper ingenting. Minuterna tickar och blir till en timme.

Jag läser att Astrid Lindgrens barnsjukhus fått in en sexton dagar gammal bebis med nästan alla ben brutna i kroppen. Det verkar som att någon av föräldrarna tagit barnet i fötterna och slängt in det i väggen. Jag mår fysiskt illa. Jag kommer aldrig, aldrig att kunna förstå er. Era jävlar. Hur kan ni? Hoppas ni får ruttna i något fängelse. Fast det får man ju inte i Sverige.

På morgon-TV intervjuas Richard Flinga. Jag har hört honom flera gånger förut. Richard som suttit tjugo år i fängelse för att ha skjutit mannen som förgrep sig på hans sjuåriga dotter. Richard som sköt mannen med två skott för att sedan iskallt ladda om geväret och skjuta igen. Mitt hjärta blöder för dig Richard. Du som inte fick träffa dina barn på över tjugo år. Jag förstår dig precis. Jag vet att det du gjorde var fel i lagens mening. Jag vet att jag borde känna annorlunda inför en mördare. Men jag förstår dig precis. Jag förstår att det inte finns något man inte skulle göra för sitt barn.

Vi åker hem tidigare från kalaset med en skrikande, hulkande Alva. Hon brukar somna i bilen. Eller i varje fall bli lugn. Men inte ikväll. Strax innan vi parkerar somnar hon äntligen. Men hulkningarna fortsätter en lång stund. Jag lyfter ur den sovslappa, varma kroppen ur babyskyddet. Vyssjar henne i famnen en lång stund fast hon redan sover. Vill bara känna min dotter nära. Pussar kinderna som smakar salta av tårar. Efter en lång stund lägger jag ner henne i sängen. Älskade Alva. After all, tomorrow is another day.

Elva minuter runt kvarteret

Jag är helt stel i hela kroppen Det knakar när jag ska ta mig ut sängen på morgonen. Det känns som en evighet sedan som Göteborgs coolaste aerobicinstruktör kom fram till mig efter en klass och sa att jag borde bli instruktör. Det är det också. En evighet sedan. Drygt tio år skulle jag tro. De enda rörelser jag skulle kunna göra någorlunda nu torde vara något åt robothållet.

Jag ska ut och springa för första gången på tio månader. Det första bakslaget kommer när träningsbyxorna tar stopp strax efter knäna.
– Jag vill inte vara en tjockis längre, ylar jag till Alvas pappa som sitter i soffan och dricker kaffe. Alvas pappa som svek hela min-flickvän-är-gravid-och-jag-lägger-på-mig-ett-antal-sympati-kilo-grejen och istället gick ner två kilo under min graviditet.

Elva minuter. Det är vad jag orkar. Elva minuter. Jag sprang tjejmilen på 54 minuter för två år sedan och nu tar jag mig knappt runt kvarteret.

Senare sätter jag Alva i babybjörnen. Sätter på lite musik. Ställer mig framför spegeln och svänger på mina frodiga höfter.
– Kolla Alva, visst kan mamma fortfarande lite sköna moves, säger jag till dottern i spegeln.
Och dottern kan man lita på. Hon ler och skrattar och tittar beundrande på sin stela elvaminutersmorsa.

Alvas pappa

I bokhyllan har mina föräldrar sparat Benjamin Spocks Sunt fönuft i barnavård från 1970.

En del män är uppfostrade till att anse att all barnavård är moderns uppgift. Detta är en felaktig uppfattning. Man kan mycket väl vara en varmhjärtad far och en ”riktig karl” på samma gång. Jag menar naturligtvis inte att fadern måste ge precis lika många flaskor och byta precis lika många blöjor som modern. Men han kan mycket väl göra sånt då och då. Han kan stå för flaskmålen på söndagarna.

– Jag tänkte lägga ut lite bilder på Alva på min blogg.
– Det tänkte du inte alls.
– Va? Men alla gör det. Guuuud, vad du är omodern.
– Jaha, och du är naiv. Jag vill inte att bilder på vår dotter sprids på internet.

Etcetera ett tag till. Mannen säger att det delvis är en integritetsfråga. Dottern kan inte själv bestämma om hon vill ha bilder på sig själv på nätet. Delvis tycker han bara inte om det. Utan vidare motivering. Jag ger mig. Surar en stund. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli stolt över Alvas pappa. Han står redan som en klippa vid dotterns sida. En delaktig pappa. Mil från att bara hjälpa till med tolvmålet på söndagarna.

Vi ligger i sängen. Mannen betraktar dottern en lång stund. Så tittar han upp. Ögonen strålar.
– Visst är hon fin? Visst är hon det finaste som finns?

Ja, det är hon. Och du är den finaste pappa jag någonsin skulle kunna få till mitt barn. Du är inte längre han som nyss blivit pappa. Du är Alvas pappa.

Sårskorpor

När Alva föddes fick de sätta en liten elektrod i huvudet på henne för att kunna följa hjärtljuden där i magen. Efteråt har hon en lite sårskorpa kvar som aldrig vill trilla av. Efter en månad sitter den fortfarande kvar. Jag vet att man inte får riva av grejer på små bebisar. Men till slut kan jag inte låta bli. Jag pillar helt sonika bort den. Oskyldig som en brud tittar jag på Alvas pappa.
– Du vet, sårskorpan på huvudet, den har trillat av nu. Av sig själv alltså. Jajamen.

Det är skorv. Kräks som klibbat fast bakom dotterns öron. Ögonmojs. Lite öronvax. Snorkråkar i näsan. Små smutstussar som bildas i de knutna händerna. Jag pillar på allt. Jag försöker låta bli men det går inte. När Alva är tonåring kommer hon att vara skitarg på sin mamma för att hon har ärriga knän och armbågar. För att jag inte kunnat hålla tassarna borta från alla pillvänliga sommarsårskorpor.

Baka, baka liten kaka

En av mammorna i min föräldragrupp berättar att hon åker buss med sin två veckor gamla dotter. En dam sitter i sätet bredvid.
– Det var en fin liten bebis. Och du har en till på gång ser jag.

Det är uppenbart att den här damen inte har koll på nånting. Inte hur en nyfödd bebis ser ut, eftersom hon tror att det är en ny bebis i magen. Inte att det tar ett tag innan det börjar synas utanpå att man är gravid. Vilket betyder att hon tror att det två veckor gamla spädbarnet är ett mer än året gammalt barn. Och hon har definitivt inte koll på att magen är ett mycket känsligt kapitel för nyblivna mammor.

När hon ser iskylan i blicken på bebisens mor försöker hon släta över.
– Men det är ju en väldigt fin pojke.
– Det är en flicka!

Drygt två månader efter förlossningen ser min mage ut som en bulldeg. Den är vit, mjuk och pösig. Jag längtar efter min vanliga mage. Men min dotter tycker om bulldegen. När jag ammar henne liggande brukar hon knåda den genom att trampa med sina små fötter i allt det mjuka. Baka, baka liten kaka. Rulla, rulla liten bulla.

En annan värld

Ericssonaktien rasar nästan tretti procent. Carl-Henric Svanberg svettas i media. Rykten om hans avgång har redan börjat surra. Analytikerna förfasar sig. Morgonsofforna är fulla av finansiella diskussioner. Småspararna får svara på frågor om vilket fortsatt förtroende de har för Ericsson. Ska de förändra sitt sparande? Tidningarnas rubriker lyser svarta.

Själv ligger jag i sängen och pussar på en mjuk bebismage och lyssnar till gurglande bebisskratt. Hade han kunnat välja tror jag nog att herr Svanberg just idag hellre varit i min värld.

Misslyckad vardagshjältinna

Jag har alltid tyckt att det borde vara självklart att bli blodgivare om man kan. Det är bara det att jag har sprutfobi. När jag blev gravid var sänkan jag var tvungen att ta allt jag bekymrade mig om. Tankarna på förlossningen var ingenting i jämförelse. Han som nyss blivit pappa fick följa med och hålla mig i handen och jag grät hela tiden.

På morgon-tv berättar en representant från Modersmjölkcentralen att bristen på bröstmjölk är akut. Mjölken ges till förtidigt födda barn.
– Det ska jag göra! säger jag till han som nyss blivit pappa. Äntligen kan jag göra en insats.
Jag har inte mjölk så det sprutar ur brösten men Alva växer så det knakar så jag borde ha lite att avvara.

Jag kontaktar Modersmjölkcentralen. Det finns kriterier för att få ge mjölk. Barnet får inte vara äldre än tre månader. Check. Jag får inte äta läkemedel. Check. Och inte röka. Check. Och så måste jag göra ett HIV-test. Va?! Det gjorde jag ju när jag var gravid. Det hjälps inte. Det är obligatoriskt.

Det skulle betyda en ny sänka. Jag får handsvett bara av tanken. Jag tänker på de små förtidigt födda bebisarna. Jag tänker på den otäcka nålen som ska in i mitt armveck. På bebisarna igen. Och på nålen. Modersmjölkcentralen har blivit nerringd av mammor som vill donera mjölk. Jag tar det som alibi för att slippa. Men jag känner mig som en totalt misslyckad vardagshjältinna.

Tågtrubbel

Vi kliver på tåget i Göteborg efter en vecka på västkusten. Jag har bokat särskilda biljetter i vagn sex för att vi ska få plats med barnvagnen. Men det har blivit något fel i bokningen. Han som nyss blivit pappa och jag har inte fått platserna bredvid varandra. Alva sover i insatsen till vagnen och ska den få plats på golvet behöver vi bre ut oss över två platser. Dessutom är det lättare att hjälpas åt med dottern om vi sitter bredvid varandra.

Jag tänker att vi kan byta plats med någon av medpassagerarna. Jag tänker att det ordnar sig för människor i allmänhet är vänliga och trevliga. Det visar sig att jag tänker helt fel.
– Ingen av dem vill byta plats, säger han som nyss blivit pappa. De har ju fönsterplatserna båda två.
Han som nyss blivit pappa är ingen som brusar upp mot främmande människor i onödan. Det är jag.

På platserna bredvid våra sitter en medelålders herre i kostym och en medelålders dam med en grön sjal.
– Ursäkta mig, säger jag, vi har en två månader gammal bebis och vi skulle verkligen behöva platserna bredvid varandra.
Jag önskar att jag var typen som det trillade istappar ur munnen på. Istället är jag snarare typen som det bolmar ur öronen på.
– Jag vill inte byta, säger den medelålders herren.
– Om du har en annan fönsterplats kan jag byta, säger den medelålders damen.

Röken som sprutar ur mina öron fyller kupén.
– Vi har en två månader gammal bebis! Vi skulle verkligen behöva byta.
Damen har vänt blicken ut genom fönstret. Jag stirrar på den medelålders herren. När jag upprepar att vi har en liten bebis och verkligen behöver platserna låter det som att jag säger:
– Om du inte flyttar på dig din jävel, så sparkar jag in din pung.
Inför detta faktum kapitulerar min medpassagerare och flyttar ilsket på sig.
– Det var ju verkligen snällt, säger jag. Och plötsligt väller det is ur min mun.

Vi sjunker ner på vår ordinarie plats och den plats bredvid som jag just kapat. Alva snusar förnöjt i insatsen på golvet. Jag slits mellan ilska över hur dumma folk är och över mitt dåliga samvete för att jag tvingat bort någon som kanske särskilt bokat en fönsterplats. Men sen tänker jag, att hade jag själv fått frågan att ge upp min plats för en liten bebis så hade jag flyttat på mig ögonaböj. Så det så.

Plattskalle, plattskalle!

Vår dotter har platt och skev skalle. För att hon alltid vill ligga på ena sidan.
– Försök att variera på vilken sida av dig i sängen hon ligger, föreslår min väninna. Hon kommer ju att vilja titta på dig.
Jag försöker. Men pyttsan. Hon vill hellre ha sitt lilla huvud åt favorithållet än att titta på sin mor.

Han som nyss blivit pappa försöker tvinga henne att titta åt rätt håll genom att lägga en boll under babygymmet. Så att hon inte kan vrida huvudet. Det funkar en stund. Men så fort Alva får chansen vrider hon sig åt sitt vanliga håll.

Alvas mormor tröstar med att kusinen också hade skevt huvud och att det har rättat till sig. Jag får kolla med barnläkaren på tvåmånaderskontrollen. Jag vill ju inte att barnen ska skrika plattskalle efter dottern.

En kudde under armen

Alvas kusin L är sex år. Han har precis börjat skolan. När L själv fick välja färg till sitt nyrenoverade rum ville han ha svarta väggar och grönt tak. Det fick han. En sådan förälder vill jag också bli. Fast kanske undviker jag just färg-i-rummet-frågan.

Nu sitter jag i soffan hemma hos Alvas faster och farbror. Dottern sover på min arm.
– Här, så det blir bekvämt för henne, säger L och bullar upp med en kudde under Alvas arm som hänger sovslappt.
Sen hämtar L en nalle och lägger hos dottern. Han smeker mycket försiktigt den nya lilla kusinens kind.

Alva är född till storasyskon precis som jag. Det känns skönt att hon har fyra äldre kusiner som kommer att se efter henne.

Alvas nya bästis

Min mamma har gjort iordning ett skötbord till sitt barnbarn ovanpå tvättmaskinen. Ovanför tvättmaskinen sitter ett skåp.
– Vi kan ju sätta något på skåpets undersida så hon har något att titta på, föreslår Alvas mormor.
Jag klipper till en skev orange cirkel och kladdar dit ett ansikte. Vi fäster gubben på skåpet så att den svävar ovanför dottern när hon ligger på rygg på skötbordet. Förväntansfulla lägger vi dit Alva. En förundrad sekund senare har dottern fått en ny bästis.

Det blir varken jag, han som nyss blivit pappa eller någon annan som för första gången får dottern att skratta så högt så hon nästan kiknar. Det är en skev, ganska anskrämlig orange gubbe i papp som lyckas med konststycket. Varenda gång vi lägger Alva på skötbordet ligger hon och ler, skrattar och pratar med det svävande orange ansiktet. Till och med på natten när jag ska byta på min dotter, som normalt knappt vaknar, lyckas hennes nya kamrat få henne att le stort.

Det är bara att konstatera. När det handlar om vänskap spelar utseendet ingen roll.

På västkusten

Alva och jag har rest till västkusten för att hälsa på dotterns mormor och morfar. Nu sitter vi och tittar ut på det frostbitna gräset och alla vackra blommor som täcks av en vit glitterhinna. Havet ligger bara några minuter bort. Mitt älskade västkusthav. Med tångdoft och krabbor. Hela veckan ska vi gå långa promenader längs hösthavet.

Det är första gången dottern besöker västkusten och mormors och morfars lantställe. När hon blir äldre ska hon minnas sina barndomssomrar härifrån. Hon ska minnas det långgrunda vattnet, krabbfiske och morfars rödbrända axlar som är så roliga att sitta på. Hon ska minnas gungan i trädgården och skrindan som hon får åka i till affären. Där ska mormor köpa jordgubbar till henne och kusinerna. Gömme i skogen strax bakom knuten. Utflykterna till Träslövsläge där de har flest glassorter i hela världen.

Längs Varbergs stränder tillbringade jag mina barndomssomrar. Jag längtar efter att få dela dem med min dotter.

Hur man än vänder sig

Jag gnäller för att föräldrar sätter på sina barn märkeskläder. Gnäller för att de gör sina barn till accessoarer. Blänger föraktfullt på alla som kommer på tanken att klä sin bebis i Gucci, Burberry och Ralph Lauren för flera tusen kronor.

Sedan klär jag på min egen dotter. Väljer medvetet bort ljusrosa för jag vill minsann inte uppfattas som en förälder som inte har koll på könsdebatten. Jag föredrar mjuka, praktiska kläder framför klänningar som krullar ihop sig kring Alvas hals. För jag anser att barn ska få vara barn och inte utklädda till dockor.

Men jag är mycket noga med hur jag matchar Alvas kläder. Köper gärna kläder på PO.P eller från lite trendigare babysiter på nätet. Oroar mig redan för hur han som nyss blivit pappa ska kunna klä dottern på ett sätt som jag tycker är fint. Jag vill ju inte uppfattas som en morsa som inte har koll på trender. Och jag skulle inte sätta på min bebis guccikläder ens om jag hade råd. För att markera att jag tycker att det är fjantigt med märkeskläder på barn.

Jamen, jag gör ju exakt samma sak som Gucciföräldrarna! När jag klär mitt barn är det åtminstone delvis för att signalera hur jag vill uppfattas som förälder. Från och med nu ska jag lämna de stackars Gucciföräldrarna ifred. För hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Fläckar

Vi ligger och tittar på varandra i sängen. Dottern och jag. Hon ler. Jag ler. Så kan vi ligga länge. Hennes lilla mage pöser av bröstmjölk. Mätt och belåten. Plötsligt blir Alva röd i ansiktet och det brakar till i blöjan. En gång. Två gånger. Tre gånger. Det är morgontoaletten som pågår. När jag tror det är klart går vi till badrummet för att byta.

Dottern sprattlar naken på skötbordet. Jag böjer mig fram för att pussa henne på magen. SPLASH! Det måste vara någon slags bajskatapult inbyggd i små bebisar. Jag överraskas av en alternativ morgondusch.

På väg tillbaka till sovrummet passar dottern på att kräkas lite på min axel. Jag har slutat att byta kläder varje gång. Det är helt uppenbart. Med föräldraskapet kommer fläckar.

Kära mr Dong

Jag sitter med mr Dong i en bar i en av Vietnams fattigaste provinser. Vi är norrut. Den gröna växtligheten väller över bergen som skyddar byn där vi bor. Mjuka molntussar suddar kontrasterna på bergstopparna. Det är så vackert så jag storknar. Vi dricker vietnamesiskt kaffe. Det doftar choklad och smakar sött av kondenserad mjölk.

Mr Dongs ansikte är tidlöst. Jag tror att han fyllt sjutti med det är svårt att säga. Han ser yngre ut. Mr Dong är veteran från kriget.
– Hur påverkar kriget nu? Finns det mycket ilska kvar?
Fragment från en uppsjö av filmer om vietnamkriget kommer till mig. Mr Dong betraktar mig. Hans blick mjuk som svart sammet. Men rösten är bergsfast när han svarar.
– Embrace the future, leave the past behind you.

Kära mr Dong.
Så ofta jag tänker på er. Maken till gästfrihet. Omtanke. Vänlighet.
Jag har barn nu. En liten Alva. Till min dotter vill jag överföra all den kärlek till livet som du gav uttryck för i en enda mening.

Sjusoverskan

Alva vaknar en gång på natten. Hon somnar halv åtta på kvällen och vaknar första gången klockan tre. Det är en hel vuxennatt på raken. Sju och en halv timma. När hon ätit somnar hon om och sover till halv sju. Jag vaknar ett par gånger extra i pur förvåning. Kikar på den sovande dottern i väntan på att hon ska vakna igen men nej. Det lilla huvudet vilar tungt på kudden. Dottern som brukar vakna två gånger per natt.

Brukar. Vi använder ordet brukar om en liten människa som funnits i åtta veckor.

Jag och han som nyss blivit pappa håller tummarna för att en gång per natt blir det nya brukar.

Amningsinlägg

Jag är hemma hos en väninna i Nacka. Hon har en liten tjej som är en vecka äldre än Alva. Vi sitter uppkrupna i varsinn fåtölj och ammar vår bebisar. Jag har lagt ur amningsinläggen på bordet. Hemma ligger de överallt, oftast glömmer jag var jag lagt dem.

– Läcker du mycket? frågar min väninna.
– Nä, jag läcker ingenting.
Väninnnan ser lite brydd ut.
– Men varför har du inlägg då?

Varför har du inlägg då? Jag inser att jag inte har en aning. De där små kuddarna är alltid helt snustorra. Men jag har liksom trott att är man en ammande moder så har man inlägg i BH:n. Jag har inte överhuvudtaget funderat över om jag behöver dem.

När jag kommer hem stoppar jag undan inläggen längst bak i badrumsskåpet. I trygg förvissning om att allt annat jag har hemma. Det är sådant som jag verkligen behöver.

Min barnmorska hade skägg

Vi kommer in till BB Stockholm efter midnatt. Det är den 6 augusti. Jag har skickat in min förlossningsplan i god tid. Där stod det diverse saker. Som att jag helst inte ville ha epidural. Ge mig epidural, tjöt jag några timmar senare. Där stod inte diverse andra saker. Som att jag inte ville ha en manlig barnmorska.

Det är konstigt. Jag har haft både manliga läkare och gynekologer. Jag lyfter lite på ögonbrynen när mina vänner inte tänker dela föräldraledigheten lika. Jag är upprörd över att barnbidraget automatiskt hamnar på mitt konto. Men att föda barn. Det tyckte jag visst var kvinnogöra.

Vi sitter i korridoren på BB Stockholm och väntar. En undersköterska har tagit emot oss och sagt att vi snart ska få träffa vår barnmorska. Värkarna blandas med förväntan. Snart ska vi få träffa vårt barn! Flera kvinnor i barnmorskekläder passerar. Jag tittar nyfiket på dem. Vem av dem ska hjälpa vårt barn till världen? En städare i stort skägg går också fram och tillbaka i korridoren. Minuterna tickar.

– Hej, det är jag som är er barnmorska.
Jag tittar upp och… där står städaren. Som förstås inte är en städare. En frodig karl på dryga femti med stort yvigt skägg. Han presenterar sig som Bertil och säger att han strax ska ta hand om oss.

Va? Nej! Var är Susanne? Irene? Camilla? Vem som helst med tjejnamn. Jag börjar gråta.
– Jag kan inte ha en barnmorska med skägg som heter Bertil, snyftar jag i han som snart ska bli pappas famn. Det går inte! Du måste säga till.
Generat berättar mannen för undersköterskan att vi måste byta barnmorska. Men se, det går inte. Det är fullt och vi har att välja på att ta den barnmorska som står till buds eller att åka någon annanstans.
– Jag vill inte åka någon annanstans, snyftar jag ännu högre. Och kapitulerar inför faktum.

Senare. Det visar sig att Bertil varit barnmorska i 38 år och förlöst 4000 barn. Han är rätt rolig och tar hand om oss på ett fantastiskt sätt. Ännu roligare blir han med all lustgas jag sniffar i mig. Mellan sniffningarna och värkarna ägnar jag mig åt att be Bertil om ursäkt och tala om hur bra han är.

Jag skäms fortfarande.

Handen

Alvas mormor är på besök. Hon håller sitt barnbarns hand i sin.
– Det är så vackert med en barnahand och en gammelkvinnas hand. Det är livet på något sätt, säger min mamma.

Jag tänker två saker. Först tänker jag att min älskade mamma inte alls är gammal. Hon kommer att finnas alltid, alltid och så är det med det. Sen tänker jag att det verkligen är vackert. Med min mammas och min dotters händer inflätade i varandra. De har bara känt varandra i några veckor och redan ligger deras hjärtan tätt, tätt tillsammans. Jag tar fram kameran för att föreviga ögonblicket.

Några veckor senare. Alva ligger på skötbordet. Hon sprattlar och gör sina små alvaljud. Jag torkar bajs, tvättar och smörjer. Plötsligt blir dottern stilla. Jag tittar upp. Alva håller sin hand knuten framför sig. Skelar lite för att kunna fokusera på den underliga saken hon har framför sig. Förundrat betraktar hon sin knutna lilla näve. Detta är hennes hand, den har funnits där sedan hon blev till, men i dotterns värld är den något alldeles nytt.

Herr O

Jag har börjat i en mammagrupp. Vi träffas och fikar och pratar om våra bebisar. Hur de sover. Om de sover. Om skrikkvällar. När de bajsar. Om man kan veta när det bajsar. Hur bajset ser ut. Om de använder napp. Tips om de inte tar nappen. Då kan pappan prova att stoppa dit den eftersom han inte luktar mat.

Vi pratar om magknip. Om olika droppar vi kan pröva för att minska magknipet. Om blöjor. Billiga blöjor som läcker. Föredrar vi Libro eller Pampers? Vi diskuterar våra barnvagnar. Om våra bebisar blir för varma eller för kalla. Vi pratar overaller. Och om våra älsklingar har börjat upptäcka sina händer.

I min mammagrupp finns det bara en kille. Lilla herr O. Överhuvudtaget verkar det mest födas flickor. Karin på BVC har också lagt märke till det. Ovanligt många flickor. När Alva blir stor kommer det att finnas väldigt många tjejer som vill lägga beslag på de få killar som finns. Det kanske är bäst att vara ute i god tid. Kanske är det inte så dumt med arrangerade äktenskap i alla fall.

Lilla herr O har vackra bruna ögon och långa ögonfransar. Han verkar vara ett riktigt kap. Jag tror jag ska ta upp saken med herr O:s mamma nästa gång vi ses.

Puttekuleregler

Mina föräldrar berättar gärna om när jag var liten och spelade puttekula med mina kompisar. De satt på balkongen. Vi barn höll till i sandlådan nedanför. Mamma och pappa hörde hur jag hela tiden ändrade reglerna beroende på var min puttekula hade hamnat. Självklart till min fördel.

Han som nyss blivit pappa och jag har kommit överens om hur vi ska hjälpas åt här hemma. För att de där vi-har-en-bebis-och-jag-är-skittrött-det-är-jag-också-grälen ska bli så få som möjligt. Till exempel har vi kommit överens om att turas om med middagsdisken, Jag tar varannan vecka. Han som nyss blivit pappa tar varannan vecka. Vi är överens om att på kvällen innan vi lägger oss ska det vara fint.

Det är bara det att jag är väldigt kvällstrött. Det passar inte mig alls att städa köket på kvällen.

– Du, säger jag.
– Ja?
– Man får ta hand om disken på morgonen.
– Jasså får man det, säger han som nyss blivit pappa.
– Jajamen, säger jag nöjt.

Så enkelt är det att införa en puttekuleregel.

Introducing Alva

Idag är Alva åtta veckor. I åtta underbara, omtumlande veckor har vi varit föräldrar. Hon ligger i mitt knä och skrattar högt. Jag betraktar de glada ögonen. Men det är ju du. Det har alltid varit du. Här är vår lilla tjej. Som från och med nu också får pryda min blogg.

Päronskoj

Alva ligger på en frottéhandduk i soffan. Jag sitter bredvid och äter ett päron. Varje gång jag tittar på henne och tuggar ler hon stort, sprattlar och tjuter. Ett högt skratt är inte långt borta. Han som nyss blivit pappa har observerat samma sak. Dottern tycker det är fantastiskt kul att titta på när vi äter.

Tänk att det roligaste i livet kan vara när mamma tuggar på ett päron.