Monthly Archives: oktober 2007

Pilutta er!

Standard

Min lillasyster ringer från Göteborg. Hon har en liten kille på tre år. Alvas kusin V.
– Min son har bestämt att han ska vara Madicken på Halloween, säger systern med skratt i rösten.
Ur utklädningslådan har V valt en vit- och blårandig klänning och en rosa jacka. Lilla V som drömmer om en motorcrosscykel. Lilla V som kan stå i timmar och beundrande titta på hantverkarna som bygger om hallen. Lilla V som blev förkrossad när han inte fick en skateboard. Alvas kusin begriper att man visst kan gilla motorcrosscyklar och vit- och blårandiga klänningar samtidigt. Det begriper de flesta andra inte.

En vän berättar om när en väninna skulle köpa skor till sin son. Väl inne i skoaffären rusar sonen fram till ett par röda lackskor. Med stjärnor i ögonen springer han fram till sina föräldrar med sitt fynd.
– Men älskling, dem kan du ju inte ha, du är ju kille.
Föräldrarna inser sitt misstag. Ångrar sig genast.
– Det är klart du får ha röda skor!
Det är försent. Den lilla killen har redan begripit att röda lackskor ligger bortom hans valmöjligheter.
– Jag vill inte har röda skor!
Slokörad lommar han iväg och hämtar ett par svarta sneakers.

Igår köpte jag en body till Alva på H&M. På kassans display blinkar Baby pojk. H&M har redan bestämt vad som är pojk- och flick. Nu har min dotter tydligen en pojkbody.

Det kommer troligen en dag när Alva vill vältra sig i rosa och glitter. Man vet ju aldrig. Men troligen. Självklart ska hon få göra det. Jag brukar läsa Annas blogg om familjen Jensen. Hon citerar i sin tur Katerina Janouch. ”Det är feministiskt att låta flickorna leva ut sina rosa drömmar. Varför skulle mansvärlden vara bättre.”

Tänkvärt. Vi vuxna verkar ha ett stort behov av att märka upp barnens drömmar med prins eller prinsessa. Jag hoppas att Alva ropar Pilutta er! och norpar åt sig det bästa från båda världarna.

Annonser

08.03

Standard

Jag har varit vaken en stund. Druckit kaffe. Läst tidningen. Klippt med mina sömngrusiga ögonlock. Nu hörs ljud från sovrummet. Jag smyger in. Alva ligger vaken. Tittar sig storögt omkring. Tar även denna dag in sin lilla verklighet. Så ser hon mig. Och börjar stråla. Le. Skratta av ren och skär lycka. Jag håller ut händerna. Tar emot den finaste present en mamma kan få. Gruset i ögonen är borta. Det här kommer att bli en bra dag.

05.17

Standard

Jag sitter i soffan med benen i kors. Alva har äntligen somnat med huvudet mot mitt bröst. Jag borde gå och lägga mig. Men det är så mysigt att sitta med dotterns sömntunga kropp tätt intill. Mitt vackra barn. Jag smeker den mjuka kinden. Tillslut bär jag tillbaka henne till sovrummet. Men istället för att lägga henne på den särskilda plats vi ordnat i vår säng lägger jag henne bredvid mig. Låter hennes huvud hamna i höjd med min näsa så att jag kan snusa i det mjuka håret. Så sover vi. Nära, nära. Mor och dotter.

04.39

Standard

04.39. Utanför fönstret regnblanka gator och tystnad. Mjuka katten stryker runt benen, spinner. Vad i allsin dar gör hans familjemedlemmar uppe redan nu? Alva ligger i babygymmet, sprattlar och pratar. Som om klockan vore nio på förmiddagen.

Vi har upp- och nervända världen i natt.

Vanligen somnar dottern mellan åtta och nio. Vaknar första gången klockan halv fyra. Äter. Somnar om. Sover till sex, halv sju. Äter. Har inte bajsat på hela natten. Först vid niosnåret är det dags att fylla blöjan.

Igår somnade Alva som vanligt. Väcker mig första gången vid halv tolv men somnar om utan att äta. Vaknar två och vill äta. Vaknar strax före fyra på morgonen. Hon vrider sig som en ål. Brak! Jag byter en full blöja. Innan jag hunnit få på den nya kommer en laddning till. På skötbordet, rinner ner över kanten i kattens låda. Vi går tillbaka till sängen. Mer ålande. Pruttande. Rapande. Sen är dottern klarvaken.

Nu ligger Alva nöjd i babygymmet. Hennes mamma sitter vid köksbordet med katten i knät. Jag hoppas innerligt att detta är tillfälligheternas spel och inte den nya världsordningen.

Tro är en gul tröja

Standard

– Kan du bevisa att Gud finns?
Jag är på konfirmationsläger. På sluttningen till en sjö i Dalsland. Jag minns två sånger vi sjöng. Jag vill som en blomma stark, tränga tyst igenom, asfaltsvägens hårda mark, och slå ut i blom. Och. Jag träffade dig på en midsommardans, vår kärlek behövde ej ord, vi gick side-by-side, du var på mig som en svans, då börja’ jag tänka på mord. Å du var så fin. Å finare blev du ju mer jag drack vin. Den senare sjöng vi utanför kyrkans vackra, röda träfasad.

Nu sitter vi i undervisningssalen. Den klassiska frågan hänger i luften. Kräver svar av en samling förväntansfulla ungar i nedre tonåren. Vi fixerar den frodige, skäggige konfirmationsprästen med blicken.
– Kan du bevisa att din tröja är gul?
Prästens mjuka men stadiga blick vilar på ynglingen som ställt frågan.
– Vaddå, den är ju gul…?
– Bevisa det.
– Jamen, den är ju gul!
– Du har lärt dig att den är gul, du vet med hela ditt väsen att den är gul, men du kommer inte att kunna bevisa det.
Aldrig har någon gett mig ett så tydligt svar på vad tro handlar om.

Vi kommer inte att döpa Alva i kyrkan. Det blir en namngivningscermoni istället. Mitt skäl är att jag tar den fråga som ställs i samband med dopet på stort allvar. Vill ni döpa ert barn in i denna tro? Hur ska vi kunna ta det beslutet åt dottern? Min egen tro på något större har tagit snirkliga vägar. Från övertygelsen jag kände under nattvarden då, för längesedan, i Skålleruds kyrka via buddismen till min nuvarande känsla om att kanske, kanske finns det något mer. Men Alvas tro har jag ingen rätt att bestämma över. Det är hennes resa. Hennes val.

Overallen

Standard

Det är i slutet av augusti. Ungefär. Vi pratar kläder. Bebiskläder. Som jag älskar att shoppa. Jag frågar Alvas pappa om det är något särskilt som han vill köpa till dottern. Eftersom risken är överhängande att jag lägger beslag på all shopping till dottern.
– Overallen. Vinteroverallen. Den vill jag gärna köpa till henne.

Oktober är snart slut. Det är fredag eftermiddag. Jag och min väninna är på H&M. Dottern väger numera sex kilo och är 62 centimeter lång. Stora damen. Hon behöver en ny garderob. Jag botaniserar bland bebiskläderna. Och där på en ställning hänger en väldigt fin vit overall. Rätt billig är den också. Jag tänker, att det var ju så att Alvas pappa gärna ville köpa overallen. Jag tänker, att om Alvas pappa fortfarande gärna vill köpa en overall, så kan jag ju alltid lämna tillbaka den. De tar ju slut så fort. Grejerna på H&M.

Jag ringer mannen på mobilen.
– Jo, älskling, du vet att du sa att du gärna ville köpa Alvas vinteroverall. Ja, det är ju faktiskt det enda du egentligen lämnat önskemål om att du gärna vill köpa.
– Ja.
– Jo, nu är det så att jag hittade en bra overall till ett bra pris och, ja, jag köpte den för de tar ju slut så fort. Men om du vill lämnar jag tillbaka den eftersom det var det som du verkligen ville köpa till dottern.
– Är det inte lite märkligt att du då går och köper en overall?
Jo, det är faktiskt väldigt, väldigt märkligt. Vilken idiot jag är.
– Du, jag lämnar tillbaka den. Det är inga problem.
– Nä, har du redan köpt den så känns ju det onödigt. Den blir säkert bra.
Mannens röst låter besviken. Det dåliga samvetet lägger sig som en tjock, blöt filt över fredagsstämningen. Jag avslutar samtalet med Alvas pappa. Och rusar tillbaka till H&M för att lämna tillbaka mitt köp.

Hemma. På soffan ligger overallen som mannen köpt. Från danska Me Too. Den är dubbelt så dyr som min H&M-overall. Men tusen gånger så fin. Alvas pappa är helt enkelt en betydligt bättre overallköpare än Alvas mamma. Som fortsättningsvis ska hålla tassarna borta.

(Bilden är knyckt från Tradera.)

Båten åker runt, runt, runt

Standard

Jag har badmössa. Alvas pappa har badmössa. Vi ser ut som två svampar. Jag ser faktiskt ut som en flugsvamp eftersom jag vaxat bikinilinjen. Ville inte vara både tjock och hårig. Men det blev gjort lite senare än vad jag tänkt så nu är jag alldeles prickig istället.

Dotterna har ljuvliga små rosa badbyxor. Hon är så söt, så söt. Vi har börjat på babysim. I bassängen simmar sju svampar och sex barn omkring. Sju svampar eftersom Alva är den enda som har sin pappa med sig. Den här gången.

– Å nu ska vi sjunga. Följ efter mig, säger instruktören.
Båten åker runt, runt, runt. Runt, runt, runt. Båten åker fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Båten åker upp och ner, upp och ner, upp och ner.

Alva skrattar. Ser skeptisk ut. Skrattar. Ser skeptisk ut. Men mest verkar hon tycka att det är roligt. Och hennes mamma och pappa tycker definitivt att babysim är en bra idé.