Sessa!

– Vem är mammas prinsessa?
– Ava sessa!
Dottern tittar på mig en stund. Sen ler hon brett.
– Mamma sessa!

Hur mycket kan ett mammahjärta svälla?

En annan innebörd

När fågelinfluensan härjade tyckte jag att folk var hysteriska. Nu när vi har Alva har pandemier fått en helt annan innebörd. Tidigt på onsdagen bekräftades att ett 23 månaders barn i Texas avlidit efter att ha drabbats av viruset. Klump i magen. Oro.

Den dagliga kärleken

– När tänkte du rensa avloppet i badrummet? frågar mannen.
Jag ser förbluffad ut.
– Men, men jag trodde liksom att det var din uppgift. 
– Jasså, men nu sa du ju för flera veckor sedan att du skulle rensa avloppet den här gången. Sen har inget hänt. Det rinner ut vatten på golvet varje gång jag duschar så det är nog dags nu.

Det finns få saker jag tycker är så äckligt som att rensa avloppet. Det stinker och kommer upp läskiga monster ur rören. Jag tar till ett fult trick.
– Men älskling, säger jag med liten, smeksam röst och lägger huvudet på sned. Det är ju mannens uppgift att rensa avlopp. Det kräver ju dina hantverkartalanger.

Mannen låter sig inte luras.
– Nu har du sagt att du ska rensa avloppet, då får du göra det.

Morgonen därpå gör jag ett försök. Rafsar lite i avloppet med en plastpåse över handen. Får inte tag i något. Ger upp.

– Jag försökte faktiskt imorse men jag fick ju inte tag i något. Det verkar inte vara stopp i alla fall. 
Mannen tittar på mig som om jag vore åtminstone en aning korkad.
– Du, varenda gång vi häller ut Alvas badvatten eller duschar så svämmar det över på golvet.
– Men jag kan inte!
Nu har min röst övergått från smeksam till gnällig.
– Du kan väl visa mig i alla fall, muttrar jag.

Herregud!  Jag har bott själv hur många år som helst. Jag har klarat att rensa avlopp, byta glödlampor, jag har för fan kaklat ett helt kök på egen hand.

– Okej, säger mannen.
Det blir fredag och lördag och inget avlopp rensas. Jag lyfter inte frågan. På söndagen är jag ute i parken med Alva. När jag kommer hem står mannen i badrummet med verktygen i högsta hugg. Han lyfter bort badkar, rensar, får ut en råttliknande klump ur avloppet, städer under badkaret. Han står i den stinkande sörjan och genomför min uppgift utan att klaga.
– Tack, säger jag. Tack snälla älskade du. 

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värnar om den nya dagens
framtid att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens
små väntstationer och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationens snår
övermättnaden som hotar med
tomhet men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt
drömland glädjen att vara närvarande i
varandras liv – detta är kärlek. 

Maria Wine

Och att hjälpa varandra med äckliga saker. Mitt tillägg. 

Nu grönskar det

Träden utanför vårt fönster har exploderat i skiraste grönt. I backarna står vitsippor och tussilago i full blom. Med hopp om ljusare tider. Det är äntligen vår.

Kluven

Alva hostar och snorar. Det är mitt i natten. Dottern har feber. Jag inser att det blir vabb och att det enligt mannens och mitt vabbschema är min tur. Just den dag då jag har ett nyckelmöte i ett stort projekt med chefer och medarbetare hos en kund. Men mannen har också ett viktigt möte. Mitt förhandlingsläge är uselt. Jag får ringa till min uppdragsgivare och säga att jag inte kan komma. Kluven mellan privatliv och arbetsliv. En jobbig känsla. Enda trösten är att jag får ägna förmiddagen åt att krama dottern och få snoriga pussar.

21.33

Pust. Nedsjunken i soffan. Klockan är 21.33. Alva somnade för tio minuter sedan. Vi har bråkat i två timmar. Storgråtande dotter som vägrar att sova. Mamma som ger upp. Mamma som gör nytt försök en halvtimme senare. Storgråtande dotter som vägrar sova. Mamma som ger upp. Mamma som gör ett nytt försök en halvtimme senare. Och så vidare.

Dottern och jag har haft en egen dag. Som fram till halv åtta varit väldigt mysig. Blivande maken har sin svensexa idag. Sist jag såg honom var han iförd pandadräkt…

Morgonstund har guld i mun

Jag älskar mornar. Även under arbetsveckorna vill jag helst ha minst två timmar hemma innan dagen börjar. Så går jag gärna upp tidigt också. Innan Alva började på dagis hade jag med fasa tagit del av stressade småbarnsfamiljers vardag där mornarna bara handlar om panik och logistik, hets över att komma i tid till jobbet och ungar som protesterar och kör hälarna i golvet. Vad vet jag, kanske kommer de, men än så länge har jag fått precis de mornar jag vill ha.

Mannen går till jobbet vid sex. Är jag inte redan upp går jag upp då. Slår mig ner vid köksbordet med kaffe, fil och tidning. Katten stryker runt benen, vill kela. Alva sover oftast tillräckligt länge för att jag ska få njuta min frukost i lugn och ro. Sen kommer antingen ett mamma! från sängen eller små barnfötter som tassar över trägolvet och strax efter ett sovrufsigt ansikte som tittar ut genom dörröppningen. Jag kryper upp i soffan med dottern i knät. Vi tittar på bompa och kelar. Jag kramar, snusar, pussar, smeker mitt älskade barn, tar in massor av Alva att ha med mig under arbetsdagen. Dottern äter machel, smörgås, framför tv:n medan jag gör mig i ordning. Så går morgonen med lite olika bestyr, mellan åtta och halv nio styr vi kosan mot dagis. Jag brukar landa på jobbet mellan nio och halv tio. Och har fått en ljuvlig start på dagen.

Ta order

Vi äter middag hos Alvas farfar. Dottern ratar kött, potatis, grönsaker och blåbärspaj. Hon äter sig mätt på räkor och vaniljsås. Efteråt springer hon. Runt, runt i farfars lägenhet. Och ger mig order.
– Stå dä! säger hon och pekar på ett bestämt ställe på vardagsrumsgolvet. Och så far hon iväg genom köket, hallen och in i vardagsrummet igen. Dottern tjuter av skratt när hon ser mig genom dörröppningen. Varv efter varv rusar hon genom lägenheten. Efter ett tag går jag och sätter mig vid köksbordet med övriga sällskapet. Men se, den gubben gick inte.
– Stå dä! Stå dä! säger Alva strängt och pekar på exakt samma ställe på vardagsrumsgolvet. Och jag ställer mig snällt och tittar på när dottern springer och skrattar, springer och skrattar. Det är bara att ta order.

Kaffe på stenmur

Det är långfredag. Vi träffar goda vänner som bor på andra sidan Västerbron. E packar väskan med kaffe och bullar. Hon som inte längre bara är E utan sedan strax före årsskiftet även mamma. Vi har varit så eländigt sjuka hela vintern. Det här är första gången vi träffar den nya familjemedlemen. K som blivit pappa håller stolt fram sonen. Alva betraktar förundrad den lille:
– Bäbis! Mack!
X är svårt att säga så Max blir Mack. När vi promenerar ner mot Långholmen pekar Alva upprepade gånger på vagnen.
– Mack!

Vi slår oss ner på en låg stenmur. Tjocka tröjor och jackor åker av. Vi sitter i kortärmat och låter solen värma kinderna. Dricker kaffe i plastmugg. Håller ett vakande öga på dottern som orädd klampar i väg upp i de sovande rabatterna framför Bellmanmuseet. Befriad från mössa, vantar och jacka. Men mer påklädd än den kanske femåriga yngling som springer naken över gräsmattan ner mot det glittrande vattnet.

Som vi längtat efter denna sol. Välkommen kära vår!

Välkomna till Café Cinema!

I helgen öppnade en vän till mig ett nytt café på Söder i Stockholm. Café Cinema. Min vän är filmregissör och har tagit med sig hela sin filmvärld in på några kvadratmeter på Södermannagatan 39. Smörgåsarna på hembakata surdegsbröd heter saker som  Ingrid, Greta, Lena och Stellan. Lena Endre har redan varit förbi och nöjt mumsat i sig smörgåsen som bär hennes namn. På väggarna hänger originalfoton från olika filmer. Du kan ta med dina egna filmer och byta till en annan eller bläddra i filmlitteratur medan du avnjuter en perfekt tillredd latte och smaskar på någon av alla sötsaker som är samlade under rubriken La Dolce Vita. Framöver kommer caféet att bjuda på filmkvällar, debatt och intervjuer. Mig kommer ni att hitta där redan i påsk. Hoppas att vi ses!

Tredje gången gillt

– Gör det mycket ont?
– Nej då, säger den tonåriga eleven på Gildaskolan som ska ge sig på mina öron med en håltagningspistol. Jag har nyss försäkrat mig om att hon gjort detta förut eftersom jag överhört samtalet mellan eleven och läraren där läraren gav instruktioner om håltagningspistolen. 

Första gången jag skulle ta hål i öronen var jag nog i tioårsåldern. Min bästa kompis mamma hade skönhetssalong i källaren. Jag satt käpprak i stolen omgiven av krämer och smink och fick örat tvättat. Stället där hålet skulle sitta markerades med en blå penna. När den blå pricken var på plats ångrade jag mig. Min skräck för nålar tog överhand och det blev inga glittrande gröna stenar i mina öron. Dessutom fick jag inte ta hål för mina föräldrar. Man kan få allergi förstår du väl!

Andra gången jag skulle ta hål hade jag nyss fyllt arton. En stilla tonårsrevolt. Jag minns ingenting av händelsen men hål blev det den gången. Jag fick guldörhängen av min pojkvän. Några år senare tog förhållandet slut och det gjorde också min kärlek till örhängen. Jag lät hålen gro igen.

Nästan tjugo år senare sitter jag för tredje gången i mitt liv med blå prickar målade på öronen. Troligen är jag den äldsta öronhålskund Gildaskolan någonsin haft. Vem tar hål i öronen vid 37  års ålder? Jag är nästan lika nervös som de föregående två gångerna. Skillnaden den här gången är att jag fött barn och tänker: Hur ont kan det göra? Trots det har jag dragit mig för att gå hit. Men ska hålen läka till bröllopet är det bara att bita ihop. Jag vill bära gnistrande örhängen när vi gifter oss. Och jag har redan önskat mig diamantörhängen i morgongåva och då måste jag ju ha hål att sätta dem i.

En stund senare är jag på väg hem med små glittrande platsknoppar i varje röd öronsnibb. I did it!

Ava e hä!

– Ava e hä!
– Mamma e hä!
– Pappa e hä!

När barnen kommer till förskolan sjunger pedagogerna en variant på festvisan om att alla barnen är här. Alva går hemma och sjunger samma visa. Mannen och jag är som vanligt ständigt imponerade av vår dotter.

Påsar

Jag har länge väntat på att de tillfälliga påsarna under ögonen ska försvinna.
– Jag är ju så trött för att jag är gravid och då får man påsar under ögonen, tröstade jag för ett par år sedan.
– Jag är ju konstant trött av att amma dygnet runt och då får man påsar under ögonen, tröstade jag för ett år sedan. 
– Jag är ju rejält vintertrött och det kostar på att jobba som konsult och samtidigt vara småbarnsmamma och då får man påsar under ögonen, tröstar jag mig själv nu.

Jag undrar om jag inte är inne i en förnekelsefas. De där påsarna har ju hängt med några år nu. Jag börjar till min förskräckelse inse att hänget under ögonen kanske inte är tillfälligt utan ett permanent inslag. Men än ett tag ska jag dutta på min svindyra ögonkräm från Decleór och tänka: Får jag bara vila ut ordentligt så kommer påsarna att försvinna, jajamen.

Världens bästa reklamfilm

Det här är världens bästa reklamfilm. Jag använder den ibland när jag undervisar i förändringskommunikation och idégenerering. Jag får gåshud varje gång jag ser den.