Nödvändig njutning

Har ni inte smakat Vilmas knäckebröd så lova att ni gör det. Själv är jag helt beroende av dessa sagolikt goda handbakade delikatesser. En nödvändig daglig njutning. Mums!

Vilken jädra bra prestation!

Klockan är sex på morgonen när mannen kommer in i gästrummet med dottern på armen. Det gråbleka är som bortblåst, Alvas pappa strålar som vore han solen själv. Det kommer fågelkvitter ur munnen:
– Hon har sovit hela natten! Från sju igår kväll till nu. Hela natten!

För oss är det ett sällsamt litet mirakel som skett. Två trötta småbarnsföräldrar som värderar en hel natts sömn lika högt som en lottovinst. Vi high-fivar varandra, överröser dottern med pussar, skiter i att barnen ska få beröm för att de är och inte för att de presterar. Vilken jädra bra prestation! tjoar vi till Alva. Ja, det är det sannerligen.

En pärledag

Min mamma brukar prata om pärledagar. De största pärlorna träs på livets halsband vid bröllop, barnens födslar eller andra särskilt märkvärdiga dagar. Däremellan trängs mindre och större pärlor, ibland dyker det också upp en knut. Idag kan jag trä en ganska stor pärla på mitt halsband. Se bara:

– Jag vaknar och känner mig riktigt utvilad.
– Dottern sover gott i vagnen medan jag tar en morgonpromenad längs ett soligt Norrmälarstrand. Vattnet glittrar och kluckar, det är sommarvarmt, jag har kortärmat.
– Alva och jag möter upp min underbara kollega och vän L. Jag blir glad så fort jag ser den kvinnan, hon är en sån person bara. Vi äter en underbar vegolunch på Hurry Curry.
– Dottern och jag går till Rum för barn på Kulturhuset. Alva är lycklig bland leksaker, krypgolv och nya kompisar.
– Solvarm promenad hem. I en grässlänt sitter en väninna med sin dotter. Det är lustigt. Jag tänkte på henne precis innan jag såg henne.
– Halv fem kommer mannen hem. Jag tar tunnelbanan till Södermalm och frisören. Det var ett år sedan någon satte saxen i mitt hår. Det är dyrt så in i bänken men i priset ingår en ljuvlig huvudmassage, egentid och en perfekt frisyr.

Sannerligen. Det är en riktigt glittrande och glänsande pärla som hamnat där på halsbandet.

Jag är inte färdig än!

Klockan är sex på morgonen. Jag går in och hämtar vår nyvakna dotter. Det är fjärde natten som Alva och mannen sover i sovrummet och jag i gästrummet. Alvas pappa börjar se lite grå ut i ansiktet.
– Tre gånger vaknade hon till i natt, klagar han.
– Var hon vaken länge?
– Nä.
– Det är ju jättebra!
– Visst, jättebra, muttrar mannen och försvinner ut i badrummet.
Det är nu jag får bita mig i tungan för att inte tjoa: Där ser du hur jag haft det, nu vet du, nu fattar du!

Jag tar med mig dottern in till gästsängen. Där ligger vi och myser ganska länge. Plötsligt tar Alva bestämt ur nappen ur munnen, vänder sig uppfordrande mot bröstet och gör det där speciella ge-hit-tutten-ljudet. Hon snuttar nöjt en stund, sen tar hon tillbaka nappen och tittar på mig. Mamma, du förstår, jag är inte riktigt färdig med det här än.

Kvällsgråt

Alva somnar i egen säng sedan flera veckor tillbaka. Vi lägger varannan kväll, mannen och jag. Varje kväll gråts det en skvätt innan dottern somnar. Det är olika länge, oftast bara några minuter, men flickebarnet gråter sig i princip till sömns varje kväll. Hur länge ska det vara så?

Jag blir glad av er!

Nu är Alva snart nio månader. Det betyder att min blogg funnits i drygt nio månader. Jag började några veckor innan hon föddes. Från början var det bara familjen och vännerna som tittade in här, nu har jag mellan hundra och hundrafemti besökare varje dag. Det är så roligt att bli läst. Jag kom att tänka på det idag när Sofia gav sig tillkänna. Någon jag inte känner har följt min blogg ändå sedan september och delat min och min dotters dagar. Andra, som Anna, har blivit som en del av vardagen. Trots att vi aldrig har aldrig träffats, hon snusar omkring bland vårblommorna i Skåne, är vi ändå intresserade av varandras liv, gläds med varandra och lider med varandra om vartannat. Någonstans var väl tanken från början egntligen bara att spara minnen till min älskade Alva, men det är otroligt roligt att det finns så många som vill följa med oss. Nu vore det tråkigt att skriva utan att någon läste. Jag blir glad av er!

Rocksöndag

Äntligen sover dottern. Det är söndag kväll. Mannen och jag slingrar ihop oss i soffan, sappar på TV:n och fastnar framför en Mando Diao-konsert. Vi bestämmer oss för att bli en manlig framgångsrik rockduo i nästa liv. Mitt förslag är att mannen ska vara snyggingen som står i bakgrunden och spelar bas, själv ska jag stå längst fram, sjunga, hoppa, svettas och rocka som en galning. Vi sätter på en av mina favoritskivor med This perfect day. Den är skitgammal och skitbra. Vi bara ligger där med armarna om varandra och lyssnar på musik. Det är en riktigt skön rocksöndagkväll.

Det gäller att passa på

Medan mannen tillbringar nätterna med att få Alva att sluta med amningen sover jag i gästrummet. Till lilla E:s förtjusning. Hans plats på min huvudkudde, som i flera månader varit full av bebis, är plötsligt ledig! Något som E inte är sen att utnyttja. Vid sexsnåret dyker han upp på mjuka tassar, hoppar smidigt upp i sängen och kurar ihop sig tätt intill. Jag lägger kinden mot den lena pälsen, en liten katthaka vilar mot min arm. E spinner, prrrr, prrrr, prrrr. Jag hade också spunnit om jag visste hur man gjorde.

Den sista amningen

På fredagen bestämmer vi oss. Det är dags att bryta nattamningen. På dagarna är dottern inte alls intresserad av bröstet, men på nätterna vaknar hon fortfarande. Jag blir frustrerad av att bli väckt, Alva blir frustrerad av att det knappt kommer någon mjölk trots att hon suger så bröstvårtan blir blålila. Syster Karin på BVC har tipsat om att det bästa är att låta pappan ta hand om barnet på natten, mamman med mjölkdoften ska hålla sig undan.

Första natten vaknar Alva och gråter i en timma. Sedan somnar hon om i egen säng. Framåt fyrasnåret vaknar hon igen men somnar om när hennes pappa tar upp henne och lägger henne tätt intill. Natten därpå, mellan lördag och söndag, vaknar hon första gången klockan fyra. En halvtimmes gråt senare har mannen lyckats få henne att somna om i egen säng där hon snusar till strax efter sex. Halv sju imorse smyger jag in till mannen och dottern. De är vakna. Ligger tätt intill och myser med varandra. Mitt hjärta sväller. Brösten också efter två dygn utan att amma. Alva kryper intill, slänger iväg nappen och ger ifrån sig uppfordrande ljud. Ge mig, ge mig! Jag sticker till henne tutten, det är inte mycket kvar, hon snuttar en stund, sen vänder hon sig bort. Jag ligger där, lite nostalgisk. Kanske var detta den allra sista amningen.

Då är man kung i baren

Pling. Kontot fylls på med föräldrapeng.
Katjing. Under vagnen ligger kassar från Polarn och pyret, Zara och Åhlens med superfina kläder till dottern. Och nytt smink till mamman.

Det är något som man
verkligen vet
den 25:e smäller det
Då finns det ingen som tar en
man är kung kung kung i baren
Det är värt å leva fattigt ett tag
om man får vara kung för en dag

Ingen särskild anledning

På torsdagen kommer mannen hem med lite bubbel.
– Varför då? undrar jag.
– Ingen särskild anledning.

De är viktiga. De inte särskilda anledningarna.

En inredningsutmaning

Anna har utmannat mig. Jag ska visa upp mitt senaste, mitt bästa och mitt sämsta inredningsköp.

Mitt senaste inredningsköp är två favoriter som köptes på samma dag. En dag då jag blundade för prislapparna och bara gick på känslan vill ha, vill ha, vill ha. En ljusstake av Alexander Lervik…

…och en metallskål av Ola Wihlborg.

Mitt bästa inredningsköp är en svår nöt att knäcka. Jag har så mycket jag gillar. Men det bästa ur synvinkeln mest nyttjade är nog ändå en fårskinnsjacka jag köpte på second hand i London för 10 år sedan. Jag tröttnade på att ha den som jacka och sedan dess har den varit omsydd till fårfäll, pallöverdrag, soffkuddar och nu dynor till barstolarna. De ska för övrigt få ny vit färg till sommaren.

Mina sämsta inredningsköp är antingen sålda på Tradera, slängda eller på vinden men det jag är mest missnöjd med just nu är draperiet i hallen som är för smalt, för kort och fel mönster. Mattan på hallgolvet är också svart- och vitrandig så det blir väldigt…randigt. Draperiet ska bytas ut så fort jag orkar sy ett nytt.

Gestapofasoner

Alva vaknar halv två på natten. En och en halv timme senare är hon fortfarande vaken. Förutom att ha utsatt sin mor för tortyren att inte få somna trots att kroppen skriker efter sömn, ägnar hon sig även åt andra gestapofasoner. Otäcka små fingrar sticks långt in i min näsa, formar sig som en fiskkrok och drar hårt i läppen, petar i ögonen. Hon river mig på mage och lår med en vass tånagel.
– Det är en bortbyting, snyftar jag när mannen kommer in klockan sex på morgonen.
Mannen kikar på vår ljuvliga lilla bebis som ligger på sängen, ler allt vad hon kan, gnistrar med de blå ögonen och säger papapapapapapapa. Jag ser att han inte tror mig. De är sluga, gestapofigurerna.

Bröllopsmässa

Det är bröllopsmässa på Street nere vid Hornstull.
– Vi tar en söndagspromenad dit, säger jag.
– Kan du inte gå dit med J? försöker mannen.
J är en tjejkompis.
– Jag ska ju inte gifta mig med J, säger jag med barsk stämma.
Mannen vet att slaget är förlorat.
Vi går till Street. Det står i programmet att det ska vara en alternativ bröllopsmässa. Jag och mannen kikar oss omkring. Vi ser inget som helst alternativt. Det är mest klassiska grejer i stånden. Inte för att jag vill ha ett särskilt alternativt bröllop men ändå. Jag passar på att smyga fram till mannen vad en bröllopsfotograf kostar.
– Oj då. Oj då. Det blir att välja, säger mannen. Du får välja mellan klänning, fotograf, make-up och håruppsättning.
– Du ska ju bara skämta om allt som har med vårt bröllop att göra, muttrar jag.
– Du älskling, om jag ska härda ut över ett år av bröllopsplanering måste jag ha en humoristisk inställning till det hela, det måste jag faktiskt.
– Bara du inte garvar när vi väl ska säga ja, muttrar jag.
Vi går ut i solen igen. Jag har köpt med mig en packe bröllopstidningar.
– Vi sätter oss på en bänk och kollar, föreslår jag.
Väl på bänken är det bara jag som tittar i tidningarna, mannen och Alva har annat för sig.
– Alva måste ju roas så hinner jag inte kolla just nu, ursäktar sig mannen.
Ingenstans i högen med bröllopstidningar står det när projektledaren (den blivande bruden) på allvar ska få den mest bångstyrige projektmedlemen (den blivande brudgummen) att bli aktiv medlem i projektet.

Alva i Marimekko by H&M

Från H&M:s samarbete med Marimekko blev det en ljuvlig dress med hatt till Alva, en t-shirt till mannen och en långklänning samt väska och necessär till mig. På bilden sitter hatten på plats, strax efter gav jag upp hoppet om att fotografera mer när dottern började roa sig med snören och brätte.

Söndagslycka

Förmiddagslur näsa mot näsa med dottern. Hennes andedräkt mot min kind och en liten hand i min. Lycka kan inte var något annat än detta.

Mästaren och Margarita

Första gången jag var hemma hos mannen i hans etta bakom Västermalmsgallerian på Kungsholmen låg ett exemplar av Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita bredvid sängen. Själv hade jag köpt den på en loppis i Skärholmen flera år tidigare.
– En kultbok, du kommer att älska den, intygade försäljaren.
Det gjorde jag. Och se. Killen jag nyss träffat höll uppenbarligen på att läsa den. Ett tecken! tänkte jag för mig själv. Senare visade det sig att mannen läst tre sidor och omedelbart tröttnat.

Nu sitter jag på Stockholms stadsteater med en god vän på var sida. Jag fick teaterbiljetter till valfri föreställning när jag fyllde år i juni förra året. Först nu blir det av. När jag såg att Mästaren och Margarita gått upp som pjäs på Stadsteatern var valet enkelt. Skådespelet är precis så trollbindande som jag hoppats. Den är tre timmar lång men trots den konstanta tröttheten sitter jag klistrad med blicken på scenen under hela föreställningen. Det är fantasi, magi, underbart skådespeleri. Jacob Ekelund är magnifik som professor Woland. Det är teater när den är som allra bäst.

Städharmoni

Lägenheten är dammtorkad. Alla golva är sugna och våttorkade med doftande såpa. Köket är städat, luckorna blänker. Toaletten är sanerad. Jag har kört alla mina iitalaljusstakar i diskmaskinen, de ser helt nya ut. Mannen har tvättat all tvätt, vikt och prydligt stoppat in i skåp och lådar. Dessutom har han putsat vardagsrumsfönstren. Och idag är det fredag. Det är ju helt ljuvligt att möta helgen i en tokren lägenhet.

Och nu blir det reklam

Jag måste göra reklam för de här underbara kryddetiketterna. Jag har redan beställt. Inget mer lyfta tjugo burkar i lådan för att hitta rätt krydda. Hurra!

Jobblängtan

De första månaderna med Alva la jag allt som hade med jobb att göra åt sidan. Stängde av. Drog ner gardinen. Till och med de projekt som tidigare varit mina bebisar överlät jag med glädje till andra.
– Gör vad ni vill, jag bryr mig inte det minsta, tjoade jag för mig själv med näsan i en nyfödd bebisnacke.

Några månader senare började tankarna snurra. Det finns mycket tid att tänka under föräldraledigheten. Jag hade bytt jobb bara tio månader innan Alva kom. En utmanande och rolig tjänst som var helt i linje med min sedan länge planerade karriärväg. Många barnvagnspromenader senare blev jag mer och mer osäker på om förutsättningarna verkligen var de rätta på min nya arbetsplats. Jag började till och med fundera på om min tidigare utstakade karriärväg verkligen var det jag ville. Jobbförnekelse hade bytts ut mot jobbgrubblerier.

Ännu fler barnvagnsmil och åtskilliga vändningar och vridningar senare fattade jag beslutet som landade som en nybakad kanelbulle i magen. Jag tänkte inte gå tillbaka till min nuvarande tjänst. Istället började jag längta tillbaka till mitt gamla jobb. En arbetsplats där jag redan spenderat sex år. Jag längtade efter farten och fläkten. Friheten. Resultatfokuseringen. De spänstiga diskussionerna. Kollegorna som brinner för ämnet lika hett som jag.

– Hej, hej, det är jag, jag vill komma tillbaka!
Ett par dagar senare står jag med ett rykande färskt kontrakt i handen.

Nu har vi lagt ännu fler barnvagnsmil bakom oss, dottern och jag. Nu väntar en ljuvlig vår och en lång härlig sommar tillsammans med familjen. Men sen, oj vad det ska bli roligt att börja jobba i augusti.

Det är min mamma!

Alva har börjat bli svartsjuk. När jag lyfter upp lilla E och gosar med honom kommer hon hasande, gör missnöjda ljud och tittar anklagande på mig. Samma sak idag när vi är med mammagruppen på Kulturhusets fina Rum för barn. En glad liten L sitter i min famn och leker med mitt halsband när dottern muttrande hasar sig fram för att kräva sin mammarätt. Det är ganska gulligt.

Vi bor i Beverly Hills

Vår lägenhet ligger i Fredhäll. Nu har någon mäklare kommit på att området ska säljas in som Stockholms svar på Beverly Hills. Kanske borde jag byta namn till Brenda. Hm. Frågan är om mannen ska benämnas Dylan eller Brandon? Han har ju Brandonaktiga ögon så det kanske blir bäst. Fanns det inte någon liten unge i serien? Alva måste ju också få ett äkta Beverly Hills-namn. Beverly Hills. Det är fint som snus det.

Skalleper

Alla som har sett Ronja Rövardotter minns säkert scenen där Skalleper och Mattis sover i samma säng. Skalleper ligger så tätt intill Mattis som det bara går. Så fort Mattis försöker böka sig lite plats flyttar Skalleper efter. Vår dotter har förvandlats till en yngre och sötare upplaga av Astrid Lindgrens klassiska sagorövare.

Alva somnar i egen säng men sedan ett par nätter tillbaka är det en orolig sömn. Flera gånger vaknar hon och gråter hjärtskärande. Till slut ger jag upp nattningsförsöken och lägger mig tillsammans med dottern. Då kryper hon tätt, tätt intill med de korta armarna runt mig så gott det går. Helst av allt tror jag hon vill krypa tillbaka in i magen igen. Så fort jag flyttar mig lite för att kunna lägga mig någorlunda bekvämt gnyr hon och hasar snabbt efter. Med näsan i min famn suckar hon belåtet och somnar om. Jag oroar mig inte. Jag tror det är en fas. En skalleperfas.

Hon är som ett vattenfall!

Kusin V tittar på när Alva badar. Vi har satt badbaljan i duschkabinen. Det tenderar att bli ganska blött när dottern badar. Alva vevar som en galning med de små armarna. Plask! Plask! Det stänker vatten överallt. V ser skeptisk ut. Håller sig lite på avstånd. Och utbrister slutligen:
– Hon är som ett vattenfall! Stäng dörren.

Jag ska bli tandläkare när jag blir stor

Alva tycker det är väldigt roligt att stoppa in båda fingrarna i mammas och mormors munnar och gräva runt. Nafsar vi lite i dotterns fingrar kiknar hon av skratt. Och visst. Det är aldrig fel med en tandläkare i familjen.

Ett två tre dyk!

Ni ser ju själva. Vi har helt klart Tessan Alshammarstalanger i familjen!

Spridda minnesanteckningar

Powerwalk längs solglittrande hav. Styrketräning på solvarm altan. Alva skrattar i gungan. Mammas hemlagade mat. Rödvinsprat om kvällarna. Kaffekluck om dagarna. Barndomsvän på besök. Ljuvlig chokladcheesecake. Lillasyster H söt i ny kort frisyr. Bokläsning i soffan. Dottern som säger papapapapapapa. Var är lampan? Livet på en pinne.

En vecka vid havet

Om några timmar tar Alva och jag tåget till havet. Det riktiga havet. Det som luktar salt och tång. Vi far till mamma och pappa på västkusten. En hel vecka ska jag gå långpromenader längs stranden, njuta av stillheten, lugnet. Jag älskar min stad, mitt Stockholm. Men ibland måste man få längta efter varandra.

En bra start på helgen

Ännu ett träningspass på Friskis&Svettis. Efteråt hämtar en svettig mamma en solstråle till dotter.
– Hon har varit på ett strålande humör, säger friskistanten.
Vi tar bussen över Västerbron. Här och på Katarinavägen är utsikten över Stockholm som vackrast. Spegelblankt vatten, båtarna ser ut som leksaksbåtar, stadshuset, kyrktornen som sträcker sig mot himlen, fasaderna längs Norrmälarstrand.

Hemma igen äter dottern och jag lunch. Alva får pastasnäckor med skinka. Efteråt är dottern täckt av pastasnäckor med skinka. Jag äter världens enklaste och nyttigaste lunch. Blanda en burk tonfisk, några delade cocktailtomater, lite basilika, hackad rödlök, lite olivolja och salt och peppar. Rör ihop med fullkornspasta. Klart.

Nu sitter vi mätta och belåtna, tränade och lekta med, och har lite eftermiddagsmys i soffan. Helgen har börjat.

Jag är inte kund hos Läradot!

Telefonen ringer. Mannen svarar.
– Det är till dig.

I luren hör jag en mansröst med brytning.
– Jag ringer från försäkringsbolaget X.
– Jag är inte intresserad, vi är nöjda med vår försäkring.
– Men jag ringer för att du är kund hos Läradot.
– Läradot?
– Ja, du är kund hos Läradot.
– Jag är inte kund hos något Läradot.
– Men jag har uppgifter här att du är med i Läradots kundregister.
– Va? Vad är Läradot? Jag vet inte ens vad Läradot är.
– Nähä, säger mannen i luren surt och lägger på.

– Vem var det? frågar mannen.
– Någon som påstod att jag var kund hos något Läradot.
– Sa han inte La Redoute?

Ridå.

Klappa händerna när du är riktigt glad

Alva sitter mittemot min väninnas lilla N som är fjorton månader. N som har de längsta ögonfransar jag sett. Min barndomsvän i Göteborg har en son som är tretton år. Han gick i lågstadiet när hans fröken berättade att de fått en uppgift i klassen som gick ut på att rita vad man skulle göra i framtiden. Alla tjejer i klassen hade ritat sig själva som gifta med min väninnans son. Jag tror att N riskerar att bli en hjärtekrossare av samma kaliber.

Nu sitter min dotter och tittar nyfiket på N. Plötsligt börjar N klappa händerna. Alva ser först lite förvånad ut. Sen för hon ihop sina små händer i först en klapp, sen flera på rad. Jag och N:s mamma tittar leende på varandra. Hennes son har just lärt min dotter att klappa händerna.

Kvinnlig bonding

Alva och jag promenerar på Djurgården med min mammakompis Z och hennes lilla kille O. Det blåser men vindarna är vårvarma, knopparna på träden bidar sin tid, sväller, pöser, snart, snart ska de explodera i skirt grönt. Vi skjuter barnvagnarna längs de sovande odlingarna uppe vid Rosendahls trädgårdscafé. Ungarna sover gott. Så småningom stannar vi för fika på Systrarna Helin Voltaire. Både Z och jag har föresatsen att slopa sötsakerna och satsa på att komma i sommarform. Vi slår upp dörrarna till caféet. Disken vid kassan dignar av maränger i rosa, gult och grönt, fluffig morotskaka, smäktande chokladtårta, sockerkaka med nötter och banan, kardemummabullar stora som piroger, rabarberpaj och äppelpaj, hembakta vackert randiga dammsugare. Det doftar ljuvligt.

– Jag tränade ju imorse, börjar jag och tittar trånande på morotskakan.
– Och vi har ju faktiskt promenerat.
Snart sitter vi vid ett bord men munnarna fulla av godsaker och tittar belåtet på varandra.

På kvällen berättar jag om vår utflykt för mannen. Och hur vi föll för frestelsen hos systrarna Helin Voltaire.
– Hahaha, skrattar mannen.
– Vaddå? säger jag.
– Det är ju typisk kvinnlig bonding!
– Vaddå? säger jag.
– Män bondar över en öl. Kvinnor över bakverk.
– Nähä!
– Joho!

Eller kanske? Kanske är kakätande en del i kvinnlig bonding? Jag har svårt att se två män säga till varandra: Kom, nu tar vi en bakelse, det förtjänar vi.