Monthly Archives: april 2008

Vilken jädra bra prestation!

Standard

Klockan är sex på morgonen när mannen kommer in i gästrummet med dottern på armen. Det gråbleka är som bortblåst, Alvas pappa strålar som vore han solen själv. Det kommer fågelkvitter ur munnen:
– Hon har sovit hela natten! Från sju igår kväll till nu. Hela natten!

För oss är det ett sällsamt litet mirakel som skett. Två trötta småbarnsföräldrar som värderar en hel natts sömn lika högt som en lottovinst. Vi high-fivar varandra, överröser dottern med pussar, skiter i att barnen ska få beröm för att de är och inte för att de presterar. Vilken jädra bra prestation! tjoar vi till Alva. Ja, det är det sannerligen.

En pärledag

Standard

Min mamma brukar prata om pärledagar. De största pärlorna träs på livets halsband vid bröllop, barnens födslar eller andra särskilt märkvärdiga dagar. Däremellan trängs mindre och större pärlor, ibland dyker det också upp en knut. Idag kan jag trä en ganska stor pärla på mitt halsband. Se bara:

– Jag vaknar och känner mig riktigt utvilad.
– Dottern sover gott i vagnen medan jag tar en morgonpromenad längs ett soligt Norrmälarstrand. Vattnet glittrar och kluckar, det är sommarvarmt, jag har kortärmat.
– Alva och jag möter upp min underbara kollega och vän L. Jag blir glad så fort jag ser den kvinnan, hon är en sån person bara. Vi äter en underbar vegolunch på Hurry Curry.
– Dottern och jag går till Rum för barn på Kulturhuset. Alva är lycklig bland leksaker, krypgolv och nya kompisar.
– Solvarm promenad hem. I en grässlänt sitter en väninna med sin dotter. Det är lustigt. Jag tänkte på henne precis innan jag såg henne.
– Halv fem kommer mannen hem. Jag tar tunnelbanan till Södermalm och frisören. Det var ett år sedan någon satte saxen i mitt hår. Det är dyrt så in i bänken men i priset ingår en ljuvlig huvudmassage, egentid och en perfekt frisyr.

Sannerligen. Det är en riktigt glittrande och glänsande pärla som hamnat där på halsbandet.

Jag är inte färdig än!

Standard

Klockan är sex på morgonen. Jag går in och hämtar vår nyvakna dotter. Det är fjärde natten som Alva och mannen sover i sovrummet och jag i gästrummet. Alvas pappa börjar se lite grå ut i ansiktet.
– Tre gånger vaknade hon till i natt, klagar han.
– Var hon vaken länge?
– Nä.
– Det är ju jättebra!
– Visst, jättebra, muttrar mannen och försvinner ut i badrummet.
Det är nu jag får bita mig i tungan för att inte tjoa: Där ser du hur jag haft det, nu vet du, nu fattar du!

Jag tar med mig dottern in till gästsängen. Där ligger vi och myser ganska länge. Plötsligt tar Alva bestämt ur nappen ur munnen, vänder sig uppfordrande mot bröstet och gör det där speciella ge-hit-tutten-ljudet. Hon snuttar nöjt en stund, sen tar hon tillbaka nappen och tittar på mig. Mamma, du förstår, jag är inte riktigt färdig med det här än.

Kvällsgråt

Standard

Alva somnar i egen säng sedan flera veckor tillbaka. Vi lägger varannan kväll, mannen och jag. Varje kväll gråts det en skvätt innan dottern somnar. Det är olika länge, oftast bara några minuter, men flickebarnet gråter sig i princip till sömns varje kväll. Hur länge ska det vara så?

Jag blir glad av er!

Standard

Nu är Alva snart nio månader. Det betyder att min blogg funnits i drygt nio månader. Jag började några veckor innan hon föddes. Från början var det bara familjen och vännerna som tittade in här, nu har jag mellan hundra och hundrafemti besökare varje dag. Det är så roligt att bli läst. Jag kom att tänka på det idag när Sofia gav sig tillkänna. Någon jag inte känner har följt min blogg ändå sedan september och delat min och min dotters dagar. Andra, som Anna, har blivit som en del av vardagen. Trots att vi aldrig har aldrig träffats, hon snusar omkring bland vårblommorna i Skåne, är vi ändå intresserade av varandras liv, gläds med varandra och lider med varandra om vartannat. Någonstans var väl tanken från början egntligen bara att spara minnen till min älskade Alva, men det är otroligt roligt att det finns så många som vill följa med oss. Nu vore det tråkigt att skriva utan att någon läste. Jag blir glad av er!

Rocksöndag

Standard

Äntligen sover dottern. Det är söndag kväll. Mannen och jag slingrar ihop oss i soffan, sappar på TV:n och fastnar framför en Mando Diao-konsert. Vi bestämmer oss för att bli en manlig framgångsrik rockduo i nästa liv. Mitt förslag är att mannen ska vara snyggingen som står i bakgrunden och spelar bas, själv ska jag stå längst fram, sjunga, hoppa, svettas och rocka som en galning. Vi sätter på en av mina favoritskivor med This perfect day. Den är skitgammal och skitbra. Vi bara ligger där med armarna om varandra och lyssnar på musik. Det är en riktigt skön rocksöndagkväll.