Barn är meningen med livet! Nyblivna föräldrar som strålar. Föräldrar med vuxna barn som strålar. Barn är meningen med livet! Så ofta de orden läggs fram. Men är det verkligen sant?
Jag tror inte det. Jag tror att meningen med livet är att få uppleva totalt ovillkorad kärlek. Att få vara älskad precis så som man är och att få älska någon annan precis så som han eller hon är. Att få lägga undan alla masker, alla rädslor, alla föreställningar om hur man ska vara. Att stå där naken med alla sina tillkortakommanden och ändå vara djupt älskad. Och på samma sätt uppfyllas av kärlek till en annan människa utan någon som helst önskan att ändra minsta lilla sak. Det tror jag är meningen med livet. Och anledningen till att vi allt som ofta översätter det till barn är meningen med livet är att den ömsesidiga ovillkorade kärleken för de allra flesta är så lättillgänglig när det gäller just våra barn. Och så svårtillgänglig när det gäller alla andra människor vi har omkring oss. Inklusive oss själva. Inte minst inklusive oss själva. Om vi hade älskat oss själva så som vi älskar våra barn hade en hel yrkeskår, Freud och alla hans tusentals efterföljare, inte haft något att göra på dagarna. Om vi hade älskat våra medmänniskor så som vi älskar våra barn hade världen sett väldigt annorlunda ut. Jag tror inte barn är meningen med livet. Men de är en gudagåva som så enkelt får oss att öppna våra hjärtan på vid gavel.
– Vem älskar mamma mest i hela världen?
– Alva! säger dottern belåtet och lägger armarna om min hals.
Mammapappabarn 