Monthly Archives: januari 2010

I väntans tider

Standard

Sista dagen på jobbet får jag en ljuvlig tulpanbukett och fika med småkakor. Kollegorna samlas och de första på plats har inte fött barn själva. Jag kan inte låta bli att skoja.
– Det är bara ni som inte fött barn som tror att förlossningen är något att fira!
I själva verket passerar stråk av ”ska-jag-göra-detta-en-gång-till”-känslor genom bröstet. Då är minnet från Alvas förlossningen ändå bara ljust trots att jag hade ett par timmar när jag var nere i helvetet och vände. Och mesta dels ser jag fram emot ögonblicket då vår nya familjemedlem landar på min mage. Det är inte långt kvar nu. Hon sparkar ivrigt där i magen. Nu är jag föräldraledig. Nu kan lillasyster få komma.

Dåligt samvete

Standard

Imorgon är min sista dag på jobbet innan jag går på föräldraledighet. Det är dags. Jag börjar bli riktigt trött. När jag kommer hem vill jag bara ligga på soffan och har inte alls ork att leka med dottern.
– Mamma, vill du leka i mitt rum? säger Alva med ivrig röst.
– Mamma måste vila lite, säger jag. Du får leka med pappa.
Det är möjligt att jag inbillar mig besvikelsen i dotterns ögon och strax har hon roligt med sin pappa. Jag räknar ner till det är dags för Alva att sova. Jag vet att det är beror på att jag är höggravid, men det hjälps inte. Det dåliga samvetet sitter som en tagg i bröstet.

Dagislek

Standard

Alva har hittat på en ny lek. Den går ut på att hon lämnar sin mamma och pappa på dagis och sedan kommer och hämtar oss. Dagiset ligger i ett hörn av vardagsrummet och ”hemma” är i dotterns rum. Med ett fast grepp om min hand leder hos mig till dagis.
– Jag kommer och hämtar dig sen mamma.
Strax efter lämning är Alva tillbaka igen.
– Nu går vi hem, mamma.
Samma bestämda grepp om handen. Vi går ”hem” till dotterns rum. Vi hinner inte vara hemma länge innan det är dags igen.
– Nu ska vi gå till dagis mamma.

Leken har pågått en lång stund under kvällen.

Mutor

Standard

På vägen hem från förskolan går vi in i affären. Jag håller tummarna. Men det hjälper inte.
– Jag vill köra liten vagn, mamma!
Alva brukar få köra en liten varuvagn i affären medan jag kryssar runt med sulkyn. Både varor som jag efterfrågar och inte efterfrågar läggs i, trillar på golvet. Dotterns lycka över att få hjälpa till får för det mesta min vardagsstress att lägga sig och inse att vi inte har så bråttom. Men nu när det känns som att magen håller på att spricka, och varje böj ner mot golvet eller till den lilla vagnen för att ta upp och lägga tillbaka varor vi inte ska ha är en plåga, säger jag nej.
– Nej Alva, inte idag.
– Jag VILL köra liten vagn!
– Nej, idag får du sitta kvar i din vagn.
Sammanbrott. Tårar.
Det orkar den gravida mamman inte heller med. Då tar jag till mutorna.
– Du kan få en ny napp! Du får välja själv vilken du vill ha. Okej? Ska vi gå och titta?
Alva sväljer betet.
– Ja mamma! Jag vill ha ny napp!

Av de dryga 20 nappar som dottern har liggandes hemma är säkert 10 mutnappar. Minst.

Payback time

Standard

Alva har fortfarande skorv. Och jag kan inte låta bli att pilla. Särskilt när hon badat och skorven mjukats upp lite. Då kammar jag och skrapar med fingrarna i dotterns hårbotten.

Nu sitter vi i Alvas rum. Hon har hittat hårborsten hon hade som bebis.
– Vill du borsta mitt hår? Det är ju roligt! säger den listiga mamman som älskar att bli pillad i håret.
– Jaaaaa, säger dottern och börjar borsta. Men snart har hon gått över till att hårdhänt med vassa naglar raspa mig i hårbotten.
– Jag har hittat en skorpa mamma, jag måste skrapa!

Det är payback time.

Nya ord

Standard

Alvas ordförråd växer stadigt. Nästan varje dag smakar hon på ett nytt ord. Den här kvällen kommer mannen fnittrande ut från badrummet med dottern i släptåg.
– Alva har lärt sig ordet kul idag.
Dottern bekräftar:
– Mamma har kuliga öron. Pappa har kuliga öron. Och Alva har också kuliga öron.